Pånyttfödelse
Nej, jag orkar inte vela längre.
Nu lägger jag ner. Den här bloggen.
Och jag försökte verkligen skriva ett vackert avskedsbrev här under, men orden stockade sig i halsen så till den milda grad att detta blev allt som återstod:
Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål. Men nu är det dags.
Jag vill gå vidare. Jag vill lämna denna trygga famn för nya äventyr. Och råkar du känna dig dig mer sentimental än jag så finns det 258 inlägg att titta igenom... Men för min del är det dags för en pånyttfödelse. Kanske stöter du på en text någon dag som påminner väldigt mycket om den där bloggen du brukade läsa av den där tjejen du kände, i en annan blogg eller måhända i en tidning. Vem vet?
Husomhelst, nu är det verkligen dags. Och det känns så konstigt. Som när man har sett en riktigt sorglig, men väldigt vacker film. Du vet, när tårarna tränger på bakom ögonen, samtidigt som man inte kan sluta le..?
Hejdå bloggen.
Jag älskar dig. //Sofia
HÖGTIDSDAG
Min blogg fyller två år idag!
Kan ni förstå det? Två år av roliga och dåliga, tänkvärda och värdelösa, fina och finurliga inlägg.
Sjuukt. Jag var ju en bäbis när denna blogg startades. Eller iallafall en Balder-älskande, gymnasie-rädd, superblond, förväntandsfull, livsglad och oerfaren 16-åring.
Tänka sig. (Jag undrar förresten hur jag kommer att sammanfatta mitt 18-åriga jag när jag jag är 20... Haha, oerfaren kommer garanterat att stå med igen, fatta vad jag kommer att vara med om de närmaste två åren! Studenten, jobba, plugga, älska, dansa, resa, skratta, leva!) Ah, livet känns så bra.
Lyckliga kvällspussar! //Sofia
Det här med kärlek är så viktigt att det kräver två inlägg
Apropå nykär eller inte, att älska och att vinna på lotto.
Visst kan man kanske sakna det där första ruset emellanåt, som när man pratar med någon som just har upptäckt att han nog är kär på riktigt för första gången. Som just har upptäckt att man kan lära känna en person på riktigt på bara några dagar. Och som inte inser än att de kommande månaderna kommer att vara fyllda av längtan, tidsbrist och framförallt, förändring.
För det var mitt största misstag i höstas. Jag trodde att mitt liv skulle fortsätta som vanligt, att samma saker som alltid varit viktiga för mig skulle fortsätta att vara det i all evighet, att det till mitt underbara och redan hela liv bara hade tillkommit en pojkvän, som gjorde det hela än mer underbart. Det är inte sant. Att älska någon så mycket, och att bli älskad på det sättet, förändrar allt.
Du delar så mycket med en annan människa. Tankar, känslor och ord du kanske aldrig uttalat förut. Du får höra att du är det finaste som finns, fast du innerst inne egentligen tvivlade på om det var möjligt att bli kär i dig. Du säger själv saker som du helt och fullt tror på när du uttalar dem, men som kan te sig något överdrivna när man tänker efter, som "Du är bäst". Du visar dig naken för en annan människa. Du blir fullständigt betagen. Den du älskar är verkligen fantastisk, så snäll, smart, snygg och omtänksam. Du blir själv beundrad, vilket kan vara en annorlunda upplevelse för oss som inte planerar att ställa upp i Top Model eller vinna Nobels fredspris. Du längtar. Du längtar ständigt, hela tiden, du är omättlig, när det gäller att vara tillsammans med och vara nära den du älskar. Du prioriterar bort saker du aldrig trodde du skulle åsidosätta. Du har alltid tidsbrist, eftersom du varje ledig sekund vill vara med den andra. Och du delar säng med en människa du egentligen inte har känt så länge.
Det är kanske det. Jag har aldrig haft en brist på nära relationer i mitt liv, för de som haft det blir omställningen säkert mycket större, men alla dessa relationer har vuxit fram under flera år. Mina närmsta vänner har jag känt sedan mellanstadiet, och mina föräldrar fanns ju där från början. Men nu, nu börjar jag plötsligt älska någon så det gör ont på bara några månader. Jag lär känna någon (nästan) helt på bara några månader. Och jag börjar dela mitt liv med en person i högre utsträckning än innan, på bara några månader.
Allt detta leder till förändring. Ditt liv förändras, ja, men framförallt du själv. Och det är viktigt att inte tappa bort sig själv, personen du var innan du blev kär och galen. Jag inser att jag låter fullständigt tokig i det här inlägget, sett ur detta perspektiv.
Jag tror dock inte att jag är i farozonen, egentligen. Jag hade rätt bra koll på vem jag var, vad som var viktigt för mig och vad jag klarar av, innan vi blev tillsammans, och det har inte förändrats. Jag vet vem jag är, så mycket man nu kan veta det som 18-åring, och jag vet att jag skulle klara mig utan David. Även om det kanske inte låter som det, så är han inte hela mitt liv. Jag har fortfarande mina underbara vänner, även om jag inte träffar dem lika mycket längre, vilket jag borde ha stryk för, och jag tror på att jag är bra även om det inte finns en kille där som talar om det för mig. Och jag kommer alltid att vara intresserad av jämställdhet, tekokning, att uttrycka mina åsikter och av barnsliga bus, oavsett pojkvän.
Men det innebär inte att det inte vore obeskrivligt och osannolikt förfärligt att leva utan David. Det vore lite som att beröva världen dess färger tills dess att bara en gråskala återstod. Jag älskar dig så mycket. Och jag bryr mig inte om att det låter överdrivet, för jag tycker att du är bäst. Jag förstår inte hur världen kunde vara så snäll att den tillät oss att bli kära, för det är det bästa som har hänt mig. Tänk att jag, som på allvar betvivlade att någon som jag skulle vara det minsta intresserad av kunde bli kär i mig, skulle få en så underbar pojkvän. En som skämmer bort mig alldeles för mycket och skrattar med mig tills vi får ont i magen och funderar med mig tills vi blir snurriga i huvudet och älskar med mig tills dess att världen stannar.
Jag har sagt det förut. Och jag kommer säkerligen att säga det igen.
Jag är så sjukt lyckligt lottad.
Tack världen, mina vänner och min pojkvän som gör mitt liv till en vinstlott. //Sofia
Det här med kärlek
Eller först var det jag och David som pratade med honom. Jag frågade något om hur hans flickvän, som jag aldrig träffat, var. Och han svarade något i stil med; "Äh, jag vet inte... Hon är bra på alla sätt." Spontant kommenterade jag då hur kul det var att vara nykär, och David höll med. Kurre log och undrade om det var sämre nu för oss, vi har ju ändå varit tillsammans drygt åtta månader. "Nej, gud det är mycket bättre, men inte lika kul, lika spännande" blev svaret.
Och det är sant. Jag vaknar inte längre med en pirrande mage och studsar upp ur sängen när väckarklockan ringer, eftersom jag längtar så till skolan och David. Och jag är inte sådär nykärs-hög att jag går runt och fånler trots att matteprovet gick asdåligt och det spöregnar ute.
Nej, för nuförtiden vaknar jag oftast bredvid David. En nyvaken, rufsig och sömndrucken sådan, som för jäves försöker öppna ögonen, ger upp och istället mjukt säger "Godmorgon, älskling" och drar mig till sig, när väckarklockan ringer. Och nuförtiden blir jag ledsen när det går asdåligt på matteprovet, men å andra sidan har jag någon att gråta hos, någon som håller om mig och säger att jag är bäst ändå. Och om det spöregnar ute, ja, då kan jag kura ihop mig i soffan hos en varm, trygg och kärleksfull pojkvän, medan regnet smattrar mot rutorna och blöter ner världen.
Och det är faktiskt mycket bättre. //Sofia
Att hålla andan
Jag måste plugga och jag måste sova och jag ska springa och jag ska sjunga och jag vill träffa vänner och jag vill blogga och jag måste få bra betyg och jag måste städa mitt rum och jag ska vara snygg och jag ska vara tacksam och jag vill leva livet och jag vill se på tv och jag måste vara snäll och jag ska leva upp till allas krav och jag vill bli älskad och jag måste och jag ska och jag vill.
Och det går fort.
Och ibland känns det som om jag var tillbaka på Balder. När vi sjunger ett svårt stycke på en musiklektion och vår lärare instruerar oss noggrant om när vi får andas och inte. "Andas in ordentligt nu, för den här tonen måste ni hålla ut. Det är viktigt. Håll ut! Ni får inte andas än. Fint. Nu kan ni andas igen!"
Bara det att någon utandning aldrig verkar komma.
//Sofia
Att hantera ett brev
Hur lyckas man riva sönder mitt resultat i tre delar?! Och varför blev just detta brev, antagligen ett av de viktigaste jag har fått, sönderrivet?
Det bästa var ändå postens ursäkt:
"Det är vår förhoppning att ni även i fortsättningen kan känna förtroende för vår hantering av era brev."
Förtroendet är på topp...
//Sofia
Läkarlinjen nästa (typ). IHHH.
Resultatet från högskoleprovet kom idag! (Egentligen kom bara Davids resultat, eftersom posten diskriminerar mig, men eftersom jag rättade själv efteråt kunde jag se min normeringspoäng i alla fall.) Jag vet att det inte var fantastiskt eller så, men jag kände mig faktiskt extremt stolt när David sa att jag fick 1,8 !!! Och jag var bara ett poäng ifrån 1,9 och fem poäng ifrån 2,0... Första gången jag skrev provet. Jippie!
Det var drygt 37000 som skrev högskoleprovet den här gången. Och det var... Äh, kolla i normeringstabellen själva.
Jag har dessutom hört att om man har minst 1,7 på högskoleprovet och 20,0 i betygssnitt så kommer man garanterat in på läkarlinjen! Vilket innebär att jag faktiskt kan använda det här provet i min ansökan. Jag blir så GLAD!
Jaja, jag vet att jag måste fixa 20,0 i betygssnitt för gymnasiet (dvs. jag borde verkligen börja skriva min krönika nu) och egentligen skriva bättre på högskoleprovet, men för tillfället tänker jag känna mig nöjd, glad och begåvad som det är. Sådetså!
Såhär kan man nog inte tänka, men jag tänker göra det ändå, i en parantes: (Alltså 104, det var ju bara fem poäng ifrån 2,0 och det var första gången jag skrev provet. Så om jag skriver det igen kanske jag kan förbättra mig med säg... fem poäng. Och om jag gör det kan jag söka på bara högskoleprovet, vilket förbättarar mina möjligheter att komma in och gör dessutom att jag kanske inte måste ha alla MVG i slutbetyg... För även om det ser bra ut just nu så kan ju Ma C, Ma D och Fy B ställa till det hela.)
Men det bästa är egentligen att jag inte känner mig lika stressad inför Ma C-slutprovet längre. Det känns liksom som att "klarar jag att få bland de 700 bästa i landet på höskoleprovet klarar jag nog av att få MVG på nationella Ma C också..."
Vi får väl hoppas att det stämmer. //Sofia
PS. Varsågod att stör dig på mitt skryt, om det är så du upplever det. Men det var inte så jag menade. Jag är bara så glad. DS.
Projektarbete = frihet. Skulle inte tro det va.
Och förresten kanske inte vi som gillar natur vill det heller. Vi läser ett enda samhällsvetenskapligt ämne per år, och en estetisk 50-poängskurs under hela gymnasietiden. Resten är naturvetenskap. Dessutom har vi fördjupningskurser inom biologi och kemi redan inlaga, värda 200 poäng. Då är det väl inte så konstigt om man vill göra något annorlunda nu när man äntligen får välja själv.
Kan vi inte få slippa petriskålar, induktion och cellklumpar för en gångs skull?
Som vanligt kommer vår årskull i kläm. De innan oss fick välja vad de ville. De efter oss är åtminstone förberedda. Men vi, vi får förstås reda på det nu, när många redan har börjat.
Jag skulle vilja jobba med jämställdhet, något som självklart faller under rubriken Samhällskunskap. Det är ju det också, går man sam kan man ju göra vad som helst, men hur mycket finns det att välja på inom natur med de medel vi har att tillgå? Typ inventera vattenkvaliteten i Fyrisån. Kul.
Målet med projektarbetet är att det ska förbereda oss för arbetslivet och att man ska arbeta självständigt. Och de målen går utmärkt att uppnå utan att specialisera sig ännu mer på naturämnena. Lite valfrihet har väl aldrig skadat någon.
Please, please make our skolledning ha överseende med vår "övergångsgeneration" så att vi får välja fritt! //Sofia
Rumphår
Det är ju helt naturligt att vi människor har ögonfransar och ögonbryn (översättning för män: de där hårstråna runt ögonen). Jag menar, det funkar ur ett evolutionärt perspektiv. Det är dåligt att få skräp i ögonen och bli blind, det är bra att inte få skräp i ögonen. Samma resonemang funker väl om huvudhår och kanske övrigt kroppshår. Det är bra att skydda huvudet mot sol och kyla, liksom ben och armar. Och könsorgan är ju rätt ömtåliga de med.
Men nu kommer vi till det stora mysteriet (om man nu räknar bort att vi förlorade vår päls, vilket jag ämnar göra):
Varför har vi hår under armarna? Och varför har ena halvan av befolkningen hår på rumpan?
Under armarna. Det är faktiskt väldigt varmt där. Det är tillochmed ett ställe där man ska värma någons förfrysna fötter på. Och jag vet inte hur det är med er, men jag brukar sällan bli solbränd under armarna. Och rumphåret... Jag vill inte ens gå in på det. Jag tycker i allmänhet att hår är sexigt på män. De ska vara lite håriga... För att vara ytterst ofeministik, men lika ärlig, för en liten stund; Killar som har mindre hår än en själv på kroppen känns bara skumt. Men rumphår, det är fasiken inte sexigt. Det är säkert naturligt, och fyller säkert någon slags funktion, men just den sortens hår skulle nog mänskligheten klara sig utan.
Tillslut önskar jag en god, solig, kväll! Och måste förövrigt säga att jag känner mig oerhört duktig som lyckades springa hela elljusspåret i dag. Ja, jag vet att alla andra springer en mil i veckan, men för mig är 2 km en prestation...
Då är det bara att se fram emot en helg, eller en resterande termin rättare sagt, full av plugg. Vi har seriöst, och detta är ingen överdrift, två prov varje vecka fram till sommaren. Plus ett antal uppsatser och ett "miniprojektarbete" som våra lärare så käckt uttryckte det.
//Sofia
Det är kul att blogga.
Men tyvärr förhåller det sig så att jag förutom att vara en bloggande människa även råkar vara en social, sjungande, studerande, sömnberoende och solälskande människa, som ibland sätter vänner, pojkvän, kör, prov, sömn och promenader framför bloggen.
Jag lovar att återkomma. Imorgon eller om en vecka - när jag har något jag vill, måste eller behöver skriva om. Och jag lovar att jag kommer få en ny period då jag skriver tankeväckande inlägg varje dag - men (som Aragorn säger i Konungens Återkomst när de står in för sin sista strid) it is not this day!
För tillfället innehåller mitt liv nämligen alldeles för många fina vänner, soliga eftermiddagar och jobbiga uppsatser för att ett heltidsbloggnade ska bli av. Vilket ju egentligen känns rätt bra.
Jag tror att man har ett större behov av ett utrymme som detta för att uttrycka sig i perioder av sitt liv då man mår dåligt, eller bara har en massa överskottsenergi. Och eftersom inget av detta är fallet just nu så är jag något frånvarande. But times will change - be sure.
Godnattpussar och dylikt! //Sofia
Vad är dealen?
Är detta vad som anses passa min läsarkrets bäst? Jag menar, på modebloggar annonserar klädföretag och på poliktikbloggar annonserar politiska partier. Känner ni att jag skriver mycket om "Thailänska brudar" och bibeln?
Förresten är det ju helt sjukt att blogg.se tillåter traffiking-företag att annonsera på sina sidor. Dåligt.
Men det är ju helt klart en intressant blandning. Import-fruar och bibellinjen... //Sofia
Plaskepölar
Ja, okej. Vårregn var kul för femton år sedan, när man fick hoppa i vattenpölarna som bildades iförd rosa gummistövlar och galonbyxor. Men jag äger inga galonbyxor längre.
Så snälla, sol?
//Sofia
Mycket konstiga drömmar
Jag har varit sjukt trött och stressad denna vecka. Och jag misstänker att mitt undermedvetna har snappat upp det.
De senaste tre dagarna har jag nämligen drömt ovanligt spårade (och hemska) drömmar. Visserligen brukar mina drömmar utspela sig på Venus eller typ innehålla huvudbyten. Vi brukade ha väldigt kul åt det på Balder, eftersom Elins drömmar stod i rätt stor kontrast till mina. De handlade nästan alltid om att hon drack Cola Light eller köpte en tröja som kliade.
Och nu, veckans skörd av konstigheter;
Tolka dessa drömmar om du kan.
Tisdag: Jag drömde att jag födde två dödfödda barn. Det var en rätt påträngande dröm, jag vet att jag kände hur jag pressade ut ett litet huvud mellan mina ben. Barnen var jättesmå och såg precis ut som dockor, och det var inte så hemskt som man kan tro, eftersom "det bara var en övning", som barnmorskan sa.
Onsdag: Jag drömde att jag fick ALS. Mina armar blev bara svagare och svagare. Dessutom hamnade jag snart på ett sjunkande Titanic, och var tvungen att paddla iväg på en höbal.
Torsdag: Jag drömde att jag och David var syskon. Det var skitäckligt. Dessutom hade jag (och David) en storasyster som såg precis ut som mig (jag har ingen storasyster på riktigt), fast längre. Och David hade sex med henne. Analsex.
Måhända är det dags att varva ner.
Dröm sött! //Sofia
Det är vår!
Och att solens strålar värmde mitt ansikte, medan jag låg på bryggan och spanade ut över Fyrisån, tillsammans med med pojkvän idag på lunchen uppväger nästan det faktum att jag har en hemsk pluggvecka framför mig.
Nästan. //Sofia
Bitar ur livet
Jag har alltid gillat citat. Små fiffigt formulerade beskrivningar av och bitar ur livet. Och visst tycker jag om den där underfundiga sorten som citatet här ovan representerar. Fast... Jag har väldigt svårt för denna desillusionerade syn på världen. Jag vet att det är oerhört barnsligt och naivt och att jag själv sannorligt kommer att bli en desillusionerad 45-åring som skrattar rått åt mitt godtrogna tonårsjag. Men nu, idag, och förhoppningsvis ett bra tag framöver, tror jag på det goda här i livet.
Jag vet att det världen flödar över av ignorans, maktlystenhet och tillochmed ondska. Jag menar inte att jag tror på världsfred inom min livstid, att jag aldrig har hört talas om traffiking eller våldtäkter eller att jag aldrig upplevt olycklig kärlek. Vad jag menar är att jag tror på att det även finns lycka, kärlek och kanske även godhet, här i världen. Om så bara i liten skala. Och jag förstår inte hur man kan gå genom livet med en cynisk inställning till allt. Fast det är ju lättare förstås. Den som ständigt fäller träffsäkra, småbittra kommentarer eller bara låter bli att tro på fina saker, löper förstås ingen risk att bli utskrattad eller bli beviken. Om man tror att allt är skit, och det visar sig vara det, då har man ju liksom inte förlorat något. Det är svårare att gå genom livet och tro på människors inneboende godhet eller att det faktiskt är äkta lycka du känner när du blir uppringd av en vän.
Bevis. Det är viktigt för mig. Jag har svårt att tro på saker innan de blivit bevisade. Vetenskapliga studier och ansedda tidskrifter ska det vara. Jag har tillexempel, som du kanske förstår väldigt svårt att tro på Gud. I fallet med om livet är skit och vi bara lever av gammal vana eller om det faktiskt finns stunder och människor som är helt fantastiska och värda att leva för, finns det kanske fler bevis för den negativa sidan. Nyheter handlar ständigt om våld, den ökade kriminaliteten och tilltrasslade internationella relationer. Men å andra sidan får vi bara höra uppseendeväckande saker på nyheterna. Ingen reporter skulle få för sig att göra ett inslag om när den unga flickan besökte sin mormor på sjukhuset alldeles självmant, eller när en tioårig pojke äntligen tar mod till sig och frågar chans på flickan med det vackra håret, eller om den deprimerade patienten som för första gången på ett halvår uppskattar en kopp kaffe så mycket han ler. Eller om vännerna runt om i världen som varje dag tar hand om varandra, kärleksparen som ger varandra frukost på sängen eller läkarna som gör allt för att rädda ett liv. Och jag skulle tro att dessa goda gärningar, om än mycket små, är betydligt fler än de hemska. Jag kan faktiskt inte tro något annat.
Men nu är det inte upp till bevis. Det handlar om inställning. Det vill säga vad man vill tro, och vad man tror. Och jag tror att livet är tänkt att vara en lycklig vistelse, även om det inte alltid blir så. Jag vet inte, men jag tror att vi har för höga krav på lyckan. På lyckan, på kärleken och på livet. Kan inte äkta lycka vara att känna rena lakan mot en nyduschad kropp? Kan inte äkta kärlek vara att lyssna på samma låt, om och om igen, medan man tänker på en viss person? Kan inte livet vara att uppleva detta, och att det vackra med det förstärks eftersom man inte alltid är lycklig eller visar sin kärlek?
"Jag har gjort en egen tolkning på Descartes; Jag tänker på dig, därför finns jag."
För mig är det så. I grund och botten är livet vackert. Det har självklart funnits stunder då jag tyckt att detta varit totalt hyckleri, stunder när jag legat med huvudet nedborrat i en kudde som varit i det närmaste genomvåt av tårar. Men i slutändan kommer jag ändå tillbaka till detta; Jag tror inte på Gud, men jag tror på livet.
//Sofia
"Love conquers all"