Sofias sida

Jag har just skrivit ett mail till världens bäste... hm... före-detta-krönikör-numera-bloggare, eller kanske bara skribent. Han är sådär som jag skulle vilja vara i mitt "skrivande". Brutalt uppriktig, personlig, öppen, väldigt kärleksfull och rolig. Och allt detta med ett både medryckande och rättstavat språk. Men framförallt lyckas han beröra. Djupt. Jag är imponerad.

De finns säkert de som tycker det han skriver är sentimental smörja. Låt dem tycka det. De är de som inte vågar eller kan ta till sig det som missar något. Något väldigt bra. Jag älskar att han vågar vara personlig och känslig. Har ni inte själva haft en blogg eller motsvarighet tror jag att det är svårt att förstå hur jobbigt det faktiskt är. Hur hjärtat åker upp i halsgropen varje gång man är personlig, blottar sig själv, hur ont det gör när man får en ynka kommentarer till ett inlägg som man har slitit med i timmar, hur svårt det ibland är att finna de rätta orden, skapa den rätta stämningen, ja, bara få fram vad man vill ha sagt. Hur svårt det är att hitta den där balansen. Man får inte vara för opersonlig, inte för privat, inte för ytlig, inte för seriös, inte för cynisk, inte för vekhjärtad. Utan man ska vara allt i en salig röra - och dessutom förmedla någon slags känsla. Och det är både svårt och jobbigt.


Men det är såklart värt det. Annars skulle jag inte sitta här drygt ett år senare och skriva mitt 102:a inlägg. Jag tror dock inte att det är värt det för alla. Vi var drygt tio stycken från Balder som började blogga ungefär samtidigt förra våren. Och mig veterligen är det bara jag och Erik kvar nu. (Iallafall som bloggar själva, Elin och Lovisa har ju sin fyrblogg - fyra tjejer i fyra olika länder bloggar om sin vardag, kul koncept!)

För mig är det värt det eftersom jag här får skriva precis som jag vill. Jag får använda så många hittepå-ord jag vill, skriva ihop "tillochmed" och "iallafall", skriva ettordsmeningar och helt enkelt använda språket precis som jag känner för att använda det och inte som min svenklärare tycker att det bör användas. Missförstå mig rätt, jag tycker om att skriva skoltexter, jag njuter rent utav av att få vara riktigt formell och gammeldags, men det är ändå befriande att få behandla språket som man vill. Fast det finns gränser. Aldrig att jag skulle läsa en blogg där meningarna inte börjar med stor bokstav eller där ordet "väldigt" dyker upp i nio gånger i samma inlägg. Som sagt, det finns gränser även för dåligt språkbruk. 

För mig är det värt det eftersom jag här får skriva om precis vad jag vill. Om jag känner för att skriva om otippade saker som är sexigt så gör jag det, om jag känner för att skriva om varför tejp är världens bästa uppfinning så gör jag det och om jag känner för att skriva om hur mycket jag älskar mina vänner och hur löjligt lycklig jag blir av regnsmatter mot uppfällda paraplyn så gör jag det. Det är egenligen bara mitt eget mod som sätter gränserna. Och Svea Rikes lagar, då.

För mig är det värt det eftersom jag här får uttrycka mina åsikter fullt ut. Ni som känner mig vet ju att jag inte precis har problem med att göra min röst hörd i klassrummet, men bloggen har en fördel. Här finns inga trångsynta killar som avbryter en efter halva framläggningen om varför det är viktigt med fri abort med ett; "Så du tycker alltså att vi ska AVLIVA alla med Downs syndrom?" Här får man tala till punkt.

För mig är det värt det eftersom jag här kan säga saker som är omöjliga att sätta ord på hastigt och lustigt. Här har jag tid att formulera mig så att jag inte blir missförstådd. Här hinner jag vara både eftertänkssam, allvarlig, ärlig och lycklig.

För mig är det värt det eftersom jag tycker att det är ROLIGT att blogga. Det ger mig något och jag har kul under tiden. Jag får utlopp för båda bra och dåliga känslor, jag får leka med språket och vara tja... kreativ, kanske.

För mig är det värt det eftersom jag då och då får höra att jag gör ett bra jobb. Ibland får jag snälla kommentarer, ibland säger folk i skolan att de gillade mitt senaste inlägg. Ibland, och detta är det bästa, så säger folk att de blir glada av min blogg. De säger att de håller med precis, att de också känner så. Och jag går upp i brygga av glädje, för det är vad jag helst av allt vill. Jag vill beröra.



Och nu åter till varför detta inlägg existerar. Ni vet ju nu varför jag tycker att det är värt att blogga, men det här inlägget skulle inte handla om mig, utan om någon jag beundrar och tycker om. Och som är en mästare på detdär som jag försöker mig på ibland; Jonas.

Jag tycker att det vore ytterst sorgligt om ni, min lilla, men ack så kära, läsarskara inte fick ta del av det han skriver, så här ska ni få några ovärdeliga länkar. Jag vet inte hur man länkar så där flashigt i ett ord - jag är ju då inte så tekninsk, men för er skull sväljer jag min stolthet och länkar ändå. På ett ytterst oflashigt vis:

Jonas blogg:  http://www.metrobloggen/ettliviexil 
Krönikor to die for: http://www.veckorevyn.com/kronikor/silverfisken/2007/vadkommerhandanarjagdor/index.xml 


Nån dag ska jag lära mig hur man länkar sådär fint. Tills dess hoppas jag att ni tycker om mig ändå. Jag tycker om er!

Många pussar //Sofia