Sofias sida

Jag drömde att jag skulle dö. Det var en levande dröm, en detaljrik dröm, en verklig dröm. Jag blir skakis bara av att skriva det här. 

Jag har fått cancer och ska dö precis när jag fyllt 18. Jag sitter i soffan och pratar om det med min mamma. Jag tänker att jag bara ska leva i mindre än ett år till och hur orättvist det är. Sedan tänker jag att det finns ju faktiskt dem som dör i cancer när de är åtta, det är ju ännu orättvisare. Men ändå, jag vill inte dö! Jag tänkter också att jag måste skriva på bloggen att jag skulle dö. Så alla jag inte kan eller orkar tala om det för ska veta. Inlägget ska heta "Jag ska dö". Och sedan tänker jag att jag måste skriva ett inlägg om alla mina vänner och alla jag skulle sakna. Jag gråter. Jag tänker på allt jag vill hinna göra, allt jag vill hinna uppleva, allt jag vill hinna komma underfund med. Stora och små saker. Jag vill besöka främmande platser, jag vill sjunga till gitarrer, jag vill skriva noveller, jag vill dansa med mina vänner, jag vill bo i Skottland, jag vill plugga biologi vid universitetet, jag vill kyssa någon jag älskar. Men hur ska jag hinna? Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö. Jag vill leva! 

Och så vaknade jag. Med tårar i ögonen och magen ut-och-invänd av ångest. Det tar ett tag innan insikten drabbar mig. Det var en dröm. Jag ska inte dö. Än i alla fall. Åh gud, åh gud. Tack. Tack, för att det här inlägget heter vad det gör och inte "Jag ska dö".

Det var läskigt, men det fick mig att inse något. Jag är så jävla lycklig som får leva. Som inte vet när jag ska dö. Det är helt sjukt hur mycket jag vill göra och uppleva. Hur mycket jag vill LEVA. Tack, tack, TACK, för att jag får chansen att verkligen göra det.

Jag ville nog bara säga det. Tack.

//Sofia

S : Easy to fall in love with.´
O: You are great in bed.
F: You are dead sexy.
I : Awesome kisser.
A: You like to drink.

Z : Always ready.


HAHA. Jag har faktiskt aldrig publicerat töntiga, färdiggjorda listor om vad jag har i min frys eller handväska förut. Men den här var bara för skön. Jag vet att det är nördigt, men ganska kul ändå. Hur är du?

A: You like to drink.
B : Everyone wants you.
C : You are really silly.
D : You like to drink.
E : Damn good kisser.
F : You are dead sexy.
G : You never let people tell you what to do.
H : You have a very good personality and looks.
I : Awesome kisser.
J : People adore you.
K : You're wild and crazy.
L : Everyone loves you.
M : Best kisser ever.
N: You like to drink.
O: You are great in bed.
P : You are popular with all types of people.
Q : You are a hypocrite.
R : Fucking crazy.
S : Easy to fall in love with.
T : You're loyal to those you love.
U : You really like to chill.
V: You are not judgemental.
W : You are very broad minded.
X : You never let people tell you what to do.
Y : Best girlfriend/boyfriend anyone could ever ask for.
Z : Always ready.

//Sofia

PS. Det är över nu!! Typ inga fler storA prov innan sommaren, bara några uppsatser och läxor och sånt. Så grymt skönt!! DS.

Vet ni vad de borde införa för kurs på gymnasiet? Press-hantering.

Inte press som i media, utan press som i krav. Det finns spaltmetrar skrivna om stresshantering, men vad jag vill ha är presshantering.

 

Jag vill veta hur man ska klara av pressen från olika håll hela tiden. Jag vill veta hur man undviker att känna sig så pressad av allt man måste göra och vara, att man skrämmer slag på sin timida svensklärare i korridoren genom att börja gråta över en skitsak som att ens Windows-dokument försvann.

 

Man har krav på sig från alla, överallt, hela tiden. Man måste vara på så många olika sätt. Man måste vara duktig och skötsam inför lärare och släkt. Men måste vara cool och rebellisk inför vissa kompisar, och godhjärtad och snäll inför andra. Man måste vara rolig och kvick, men inte för bitsk. Man måste kunna mycket, men ska helst inte visa det för tydligt, då blir man en besserwisser (som kille) och en bitch (som tjej). Man måste vara världsvan, ha sett allt, gjort allt, hånglat med alla. Man måste bli accepterad, men samtidigt sticka ut lagom mycket. Man måste vara snygg, alltid. Man måste vara smart inför vissa, men inte smartare än andra (typ killar man gillar). Man måste vara kvinnlig, om man är tjej och manlig, om man är kille, oavsett hur man egentligen är som person. Man måste alltid vara glad och lättsam, aldrig visa känslor. Man måste stå för sina åsikter, men det gäller att tycka rätt saker.

 

Och mitt i allt detta måste man vara sig själv.

 

Lycka till, säger jag bara. Hur ska man kunna vara allt detta och ändå vara sig själv? Och hur ska man kunna vara sig själv när man inte är riktigt säker på vem man är? Svaret är förstås att man inte måste vara allt det där. Och att man inte måste veta vem man är när man är 17. Att man kan ha det bra och bli omtyckt ändå, både av sig själv och av andra.

 

Men hur fan ska det gå till? Det är ju alltid nått som är fel. Antingen har man för stor näsa eller är för dålig på fysik, man är inte alls bra på att skämta eller har inga snygga kläder. Det går liksom inte att övertala sig själv om att det är okej att få VG i matte, vara ovanligt kort eller inte vara bra på att argumentera.

Och jag har ingen lust att vara missnöjd tills jag blir medelålders och börjar uppskatta trädgårdsodling.


Därför behöver jag, och jag skulle tro att en del andra inte heller skulle tacka nej till detta, någon som LÄR mig hur man blir nöjd. LÄR mig hur man undviker att pressen ska kännas så mycket. Eller kommer en bit på vägen i alla fall, för inte ens jag är så naiv att jag inte inser att man måste ta sista steget själv.

 Den som gapar efter mycket...
... mister kanske inte hela stycket, men hon blir i alla fall sällan nöjd.

Jag vill fortfarande komma någon vart, förändra, förbättra. Men man kanske kan göra det OCH låta bli att känna sig så pressad. Därför föreslår jag en kurs i presshantering till alla gymnasieelever. Tänk vad bra att lära sigatt inte känna sig pressad, utan känna att man gör saker för att man vill. Och en bonus är ju, om man lägger mindre tid på att oroa sig, kan man lägga mer tid på roliga saker. Och man kanske till och med får lite tid över till att fundera ut vem man är.

//Sofia