Bitar ur livet
"Det är med den riktigt stora kärleken som med den elektriska tandborsten - det är roligt att den finns, men man klarar sig utan."
Jag har alltid gillat citat. Små fiffigt formulerade beskrivningar av och bitar ur livet. Och visst tycker jag om den där underfundiga sorten som citatet här ovan representerar. Fast... Jag har väldigt svårt för denna desillusionerade syn på världen. Jag vet att det är oerhört barnsligt och naivt och att jag själv sannorligt kommer att bli en desillusionerad 45-åring som skrattar rått åt mitt godtrogna tonårsjag. Men nu, idag, och förhoppningsvis ett bra tag framöver, tror jag på det goda här i livet.
Jag vet att det världen flödar över av ignorans, maktlystenhet och tillochmed ondska. Jag menar inte att jag tror på världsfred inom min livstid, att jag aldrig har hört talas om traffiking eller våldtäkter eller att jag aldrig upplevt olycklig kärlek. Vad jag menar är att jag tror på att det även finns lycka, kärlek och kanske även godhet, här i världen. Om så bara i liten skala. Och jag förstår inte hur man kan gå genom livet med en cynisk inställning till allt. Fast det är ju lättare förstås. Den som ständigt fäller träffsäkra, småbittra kommentarer eller bara låter bli att tro på fina saker, löper förstås ingen risk att bli utskrattad eller bli beviken. Om man tror att allt är skit, och det visar sig vara det, då har man ju liksom inte förlorat något. Det är svårare att gå genom livet och tro på människors inneboende godhet eller att det faktiskt är äkta lycka du känner när du blir uppringd av en vän.
Bevis. Det är viktigt för mig. Jag har svårt att tro på saker innan de blivit bevisade. Vetenskapliga studier och ansedda tidskrifter ska det vara. Jag har tillexempel, som du kanske förstår väldigt svårt att tro på Gud. I fallet med om livet är skit och vi bara lever av gammal vana eller om det faktiskt finns stunder och människor som är helt fantastiska och värda att leva för, finns det kanske fler bevis för den negativa sidan. Nyheter handlar ständigt om våld, den ökade kriminaliteten och tilltrasslade internationella relationer. Men å andra sidan får vi bara höra uppseendeväckande saker på nyheterna. Ingen reporter skulle få för sig att göra ett inslag om när den unga flickan besökte sin mormor på sjukhuset alldeles självmant, eller när en tioårig pojke äntligen tar mod till sig och frågar chans på flickan med det vackra håret, eller om den deprimerade patienten som för första gången på ett halvår uppskattar en kopp kaffe så mycket han ler. Eller om vännerna runt om i världen som varje dag tar hand om varandra, kärleksparen som ger varandra frukost på sängen eller läkarna som gör allt för att rädda ett liv. Och jag skulle tro att dessa goda gärningar, om än mycket små, är betydligt fler än de hemska. Jag kan faktiskt inte tro något annat.
Men nu är det inte upp till bevis. Det handlar om inställning. Det vill säga vad man vill tro, och vad man tror. Och jag tror att livet är tänkt att vara en lycklig vistelse, även om det inte alltid blir så. Jag vet inte, men jag tror att vi har för höga krav på lyckan. På lyckan, på kärleken och på livet. Kan inte äkta lycka vara att känna rena lakan mot en nyduschad kropp? Kan inte äkta kärlek vara att lyssna på samma låt, om och om igen, medan man tänker på en viss person? Kan inte livet vara att uppleva detta, och att det vackra med det förstärks eftersom man inte alltid är lycklig eller visar sin kärlek?
"Jag har gjort en egen tolkning på Descartes; Jag tänker på dig, därför finns jag."
För mig är det så. I grund och botten är livet vackert. Det har självklart funnits stunder då jag tyckt att detta varit totalt hyckleri, stunder när jag legat med huvudet nedborrat i en kudde som varit i det närmaste genomvåt av tårar. Men i slutändan kommer jag ändå tillbaka till detta; Jag tror inte på Gud, men jag tror på livet.
//Sofia
"Love conquers all"
Jag har alltid gillat citat. Små fiffigt formulerade beskrivningar av och bitar ur livet. Och visst tycker jag om den där underfundiga sorten som citatet här ovan representerar. Fast... Jag har väldigt svårt för denna desillusionerade syn på världen. Jag vet att det är oerhört barnsligt och naivt och att jag själv sannorligt kommer att bli en desillusionerad 45-åring som skrattar rått åt mitt godtrogna tonårsjag. Men nu, idag, och förhoppningsvis ett bra tag framöver, tror jag på det goda här i livet.
Jag vet att det världen flödar över av ignorans, maktlystenhet och tillochmed ondska. Jag menar inte att jag tror på världsfred inom min livstid, att jag aldrig har hört talas om traffiking eller våldtäkter eller att jag aldrig upplevt olycklig kärlek. Vad jag menar är att jag tror på att det även finns lycka, kärlek och kanske även godhet, här i världen. Om så bara i liten skala. Och jag förstår inte hur man kan gå genom livet med en cynisk inställning till allt. Fast det är ju lättare förstås. Den som ständigt fäller träffsäkra, småbittra kommentarer eller bara låter bli att tro på fina saker, löper förstås ingen risk att bli utskrattad eller bli beviken. Om man tror att allt är skit, och det visar sig vara det, då har man ju liksom inte förlorat något. Det är svårare att gå genom livet och tro på människors inneboende godhet eller att det faktiskt är äkta lycka du känner när du blir uppringd av en vän.
Bevis. Det är viktigt för mig. Jag har svårt att tro på saker innan de blivit bevisade. Vetenskapliga studier och ansedda tidskrifter ska det vara. Jag har tillexempel, som du kanske förstår väldigt svårt att tro på Gud. I fallet med om livet är skit och vi bara lever av gammal vana eller om det faktiskt finns stunder och människor som är helt fantastiska och värda att leva för, finns det kanske fler bevis för den negativa sidan. Nyheter handlar ständigt om våld, den ökade kriminaliteten och tilltrasslade internationella relationer. Men å andra sidan får vi bara höra uppseendeväckande saker på nyheterna. Ingen reporter skulle få för sig att göra ett inslag om när den unga flickan besökte sin mormor på sjukhuset alldeles självmant, eller när en tioårig pojke äntligen tar mod till sig och frågar chans på flickan med det vackra håret, eller om den deprimerade patienten som för första gången på ett halvår uppskattar en kopp kaffe så mycket han ler. Eller om vännerna runt om i världen som varje dag tar hand om varandra, kärleksparen som ger varandra frukost på sängen eller läkarna som gör allt för att rädda ett liv. Och jag skulle tro att dessa goda gärningar, om än mycket små, är betydligt fler än de hemska. Jag kan faktiskt inte tro något annat.
Men nu är det inte upp till bevis. Det handlar om inställning. Det vill säga vad man vill tro, och vad man tror. Och jag tror att livet är tänkt att vara en lycklig vistelse, även om det inte alltid blir så. Jag vet inte, men jag tror att vi har för höga krav på lyckan. På lyckan, på kärleken och på livet. Kan inte äkta lycka vara att känna rena lakan mot en nyduschad kropp? Kan inte äkta kärlek vara att lyssna på samma låt, om och om igen, medan man tänker på en viss person? Kan inte livet vara att uppleva detta, och att det vackra med det förstärks eftersom man inte alltid är lycklig eller visar sin kärlek?
"Jag har gjort en egen tolkning på Descartes; Jag tänker på dig, därför finns jag."
För mig är det så. I grund och botten är livet vackert. Det har självklart funnits stunder då jag tyckt att detta varit totalt hyckleri, stunder när jag legat med huvudet nedborrat i en kudde som varit i det närmaste genomvåt av tårar. Men i slutändan kommer jag ändå tillbaka till detta; Jag tror inte på Gud, men jag tror på livet.
//Sofia
"Love conquers all"
Nej, lumpen är inte min grej
Men David siktar mot lumpen, så jag kollade in några lumpensidor på internet. Det fanns mycket bra information och framförallt en del roliga (och väldigt dåliga) test. Det bästa var ändå "testa din lumparstil". Jag var ärlig och fyllde i att den fysiska delen inte direkt var min styrka, men att det inte var något fel på intellektet. Detta blev resultatet:
Du är Magdalena Soldat
Som allra bäst trivs du när du är ute i naturen. Dessutom är du i riktigt god fysisk form. Enkel matematik ger vid hand att du passar bäst för en utbildning som innebär att du är utomhus mestadels av tiden och som ställer höga krav på din fysik.
Utbildningar som passar Magdalena soldat:
Skyttesoldat
Spaningssoldat
Närskyddssoldat
Ehh, jaaa. För jag är ju verkligen den mest vältränade och framförallt, den starkaste, person ni känner. Bra test. Dessutom får man inte ens ha fysiskt krävande befattningar om man är under 165 cm. Men det allra bästa var ändå att David fick precis samma utbildningsförslag när han gjorde testet. Och vi är inte direkt identiska, om man säger så.
Däremot blev jag glatt överraskad när jag klarade den första delen av jägartestet lätt som en plätt. Det är ju meningen att det ska vara superhårda fysiska krav på jägare. Fast det är klart, andra delen har jag inte en chans på. Att kliva upp och ned från en 40 cm hög bänk med 20 kg packning på ryggen känns inte riktigt som något jag skulle klara av på en kafferast...
Sedan kan jag rapportera att de frågor man fick prova på från inskrivningsprovet var på sköldpadde-nivå. Man skulle typ kunna lägga ihop nio och fem. Fast det lär ju vara svårare på riktigt. (Eller? Och tänk om högskoleprovet också var sådär lätt... Ah. Läkarlinjen nästa, liksom.)
Jag har inga som helst intentioner att göra lumpen. Jag skulle för det första aldrig klara styrkekraven (eller vikt- och längdgränserna) och för det andra vill jag inte. Men jag måste säga att det är intressant att kolla upp sånt här när man har en far som är militär och pojkvän som vill göra lumpen.
Länkar:
http://www.lumpen.nu/ (för folk som vill göra eller läsa om lumpen)
http://www.pliktverket.se/sv/ (officiella tyer som tar hand om intagning, sjukdomsfall och frågor)
http://www.madeinlumpen.se/ (träning inför mönstringen)
Måhända är det dags att sova nu, måhända är det dags att uttnyttja det faktum att det är påsklov och stanna uppe ett par timmar till. Vi får se.
En mycket god natt tillönskas i varje fall de läsare som masat sig hit i denna sena timma! //Sofia
Glatt påsklov
De senaste dagarna har det varit för mycket alkohol, skratt, pussar, prat och trevliga människor, och för lite sömn.
Men vad tusan, sova kan man göra när man blir pensionär. Och nu är det (halleluja-äntligen-jippie) lov!
Alltså, jag måste bara säga att livet är sådär sjukt underbart igen. Man kan ju inte låta bli att vakna på helt rätt sida då ens pojkvän kommer in med nybakade scones på sängen, liksom... Mmm.
Nu blir det påskmiddag hos David. Så jag ska packa och "fånga bussen" som Tyler (vår amerikanska utbytesstudent) uttryckte det.
Glad påst och glatt påsklov! //Sofia
Men vad tusan, sova kan man göra när man blir pensionär. Och nu är det (halleluja-äntligen-jippie) lov!
Alltså, jag måste bara säga att livet är sådär sjukt underbart igen. Man kan ju inte låta bli att vakna på helt rätt sida då ens pojkvän kommer in med nybakade scones på sängen, liksom... Mmm.
Nu blir det påskmiddag hos David. Så jag ska packa och "fånga bussen" som Tyler (vår amerikanska utbytesstudent) uttryckte det.
Glad påst och glatt påsklov! //Sofia
Det här är ju bara illa
Har du läst mitt förra inlägg? Det är du inte ensam om...
När jag skrev min lilla "bön", mest för att jag inte orkade blogga något substansiellt och ville klaga på vädret på ett roligare sätt en att bara gnälla, gjorde jag det mest på skoj. Såklart. Det är verkligen den sämsta "dikt" man kan tänka sig. Om det nu ens kvalificerar sig som en sådan.
Hursomhelst stack min mamma in huvudet i vardagsrummet just när den var publicerad och började oja sig över hur trevlig den var. "Den där måste du skicka in till UNT, Sofia." Öhh, njaae, skulle inte tro det va. "Jo, men gör det!" Jaja, tänkte jag, jag klistrar väl in den på nån liten sketen internet-Kaktus(ungdomsredaktionen)-sida, så jag slipper höra tjatet. De lär väl inte direkt publicera alla dikter de får in ens på internet, och vem tusan går in på Kaktus hemsida anyway. Sagt och gjort.
Men vad är det första min mamma visar mig när jag kommer hem idag? UNT, den trycka tidningen, med min "dikt" publicerad högst upp i högra hörnet av Kaktus-sidan. Ja men det känns ju jättebra att den första text man får publicerad är en oseriös, konstig dikt. Dikt. Jag skriver inte poesi. Har inte skrivit en enda dikt sedan det var obligatoriskt i skolan. Jag skriver texter, inte dikter. Stön.
Illa, men sånt som händer antar jag.
Nu framöver blir det iallafall fest i dagarna tre. Gunnel och Magda äntrar nämligen vuxenlivet i veckorna. Grattis, nu är ni lika stora som mig!
Vi synes på påsk eller så. //Sofia
När jag skrev min lilla "bön", mest för att jag inte orkade blogga något substansiellt och ville klaga på vädret på ett roligare sätt en att bara gnälla, gjorde jag det mest på skoj. Såklart. Det är verkligen den sämsta "dikt" man kan tänka sig. Om det nu ens kvalificerar sig som en sådan.
Hursomhelst stack min mamma in huvudet i vardagsrummet just när den var publicerad och började oja sig över hur trevlig den var. "Den där måste du skicka in till UNT, Sofia." Öhh, njaae, skulle inte tro det va. "Jo, men gör det!" Jaja, tänkte jag, jag klistrar väl in den på nån liten sketen internet-Kaktus(ungdomsredaktionen)-sida, så jag slipper höra tjatet. De lär väl inte direkt publicera alla dikter de får in ens på internet, och vem tusan går in på Kaktus hemsida anyway. Sagt och gjort.
Men vad är det första min mamma visar mig när jag kommer hem idag? UNT, den trycka tidningen, med min "dikt" publicerad högst upp i högra hörnet av Kaktus-sidan. Ja men det känns ju jättebra att den första text man får publicerad är en oseriös, konstig dikt. Dikt. Jag skriver inte poesi. Har inte skrivit en enda dikt sedan det var obligatoriskt i skolan. Jag skriver texter, inte dikter. Stön.
Illa, men sånt som händer antar jag.
Nu framöver blir det iallafall fest i dagarna tre. Gunnel och Magda äntrar nämligen vuxenlivet i veckorna. Grattis, nu är ni lika stora som mig!
Vi synes på påsk eller så. //Sofia
Kort bön till vädergudarna
Vi fick ingen vinter
att tala om i år
Ge oss då snälla
en ordentlig vår
Snögubbar såg vi inga
på marken var det bart
Därför ber jag er, ge oss
krokusar och solsken snart
//Sofia
PS. Så snart som möjligt. Helst i morgon. DS.
Tyst och cool
Jag har har alltid varit sliten mellan milt förakt och häftig beundran när det kommer till tystlåtna människor.
Det är så jäkla häftigt att de bara kan sitta där och reflektera tyst för sig själva om de mest upprörande saker, utan att känna den minsta lust att kontra den där kommentaren om att tjejer ju faktiskt förtjänar mindre lön eftersom de ju är mammalediga, ju. Jag skulle koka över och dö på fläcken om jag inte fick bitcha tillbaka. Det är facinerande, det är det. Men samtidigt blir jag så sjukt irriterad när det beror på lathet, när folk "inte pallar engagera sig i debatter" eller vad det nu är. Min hjärna kan inte låta bli att skrika: Det är viktigt! Bli upprörd!
Men å andra sidan är det verkligen en beundrandsvärd egenskap, om man använder den rätt. Istället för att bara slänga ur sig det första som dyker upp i huvudet, så är man tyst och lyssnar, tänker efter och formulerar sin åsikt. Och när man sedan drämmer till med sin insiktsfulla och välformulerade sammanfattning av den aktuella diskussionens innehåll, och som dessutom vinklar det hela på ett helt nytt sätt, kommer alla att lyssna uppmärksamt, eftersom du inte sagt något tidigare. Ah, då har man lyckats.
Detta är en konst jag inte bemästrar. Alls.
Som ni vet, eller kanske förstår, tillhör jag den där sorten som slänger ur sig det första som dyker upp i huvudet. Visserligen har jag mina välformulerade stunder, men vem lyssnar på någon som yttrat sig sju gånger redan? (Då gäller det att vara väldigt välformulerad. Bra träning, minsann.)
Självklart har även min läggning sina fördelar. Att jag är så verbal, kan argumentera och övertyga, det är nog den egenskap, om jag tänker efter, som jag har haft mest nytta av hittills i livet. Det är lätt att få sin vilja fram (såklart inte alltid en bra sak), det är lätt att prata med nya människor, lätt att få bra betyg i diskuterande skolämnen, lätt att göra sin röst hörd. Men detta i kombination med en dendens att bli upprörd över det mesta och bara vara tvungen att säga vad man tycker, leder till onödigt mycket prat från min sida. Jag vet inte hur det är med mina klasskompisar, men om jag gick i samma klass som mig skulle bli så jäääkla irriterad. Kan hon hålla käft, liksom?
Jag brukar dock försöka att se de förmildrande egenskaperna. Jag står för vad jag tycker, således vore det en skam att inte framföra detta, eller protestera när någon kränker mina värderingar (halleluja!). Sedan måste jag ju få hävda mig på något plan, min fysiska styrka tillåter mig inte ens vinna brottningsmatcher mot mina tioåriga kusiner, liksom. (Måhända blir de dock omkullpratade...) Och visst är det lite praktiskt att ha någon att skicka fram till läraren när man vill se på film istället för att diskutera den ryska revolutionen..?
Dessutom har jag nog alltid tänkt att det är bättre att vara en sådan som antingen blir hatad eller älskad, istället för en sådan som man inte har någon åsikt om, eller inte ens vet existerar. För tydligen är jag inte helt ocharmig, eftersom det lyckligtvis ändå finns de där ute som älskar mig... Och sålänge ni gör det, underbara vänner och pojkvän, kan jag helt klart stå ut med någon irriterad klasskompis.
Fast jag kommer alltid att vara lite avis. Det är så svalt och coolt, mystiskt och spännande med tysta människor. Vi pratglada kan möjligen vara roliga, gulliga, öppna eller låta smarta. Men coola, det kommer vi aldrig att bli.
Men det kan jag leva med.
Leve yttrandefriheten! //Sofia
Från och med nu ska jag bara vara tyst & cool
För man ser ju bättre ut å blir klart mer intressant
En enda korkad säjning skiljer snillet från en klant
Det är så jäkla häftigt att de bara kan sitta där och reflektera tyst för sig själva om de mest upprörande saker, utan att känna den minsta lust att kontra den där kommentaren om att tjejer ju faktiskt förtjänar mindre lön eftersom de ju är mammalediga, ju. Jag skulle koka över och dö på fläcken om jag inte fick bitcha tillbaka. Det är facinerande, det är det. Men samtidigt blir jag så sjukt irriterad när det beror på lathet, när folk "inte pallar engagera sig i debatter" eller vad det nu är. Min hjärna kan inte låta bli att skrika: Det är viktigt! Bli upprörd!
Men å andra sidan är det verkligen en beundrandsvärd egenskap, om man använder den rätt. Istället för att bara slänga ur sig det första som dyker upp i huvudet, så är man tyst och lyssnar, tänker efter och formulerar sin åsikt. Och när man sedan drämmer till med sin insiktsfulla och välformulerade sammanfattning av den aktuella diskussionens innehåll, och som dessutom vinklar det hela på ett helt nytt sätt, kommer alla att lyssna uppmärksamt, eftersom du inte sagt något tidigare. Ah, då har man lyckats.
Detta är en konst jag inte bemästrar. Alls.
Som ni vet, eller kanske förstår, tillhör jag den där sorten som slänger ur sig det första som dyker upp i huvudet. Visserligen har jag mina välformulerade stunder, men vem lyssnar på någon som yttrat sig sju gånger redan? (Då gäller det att vara väldigt välformulerad. Bra träning, minsann.)
Självklart har även min läggning sina fördelar. Att jag är så verbal, kan argumentera och övertyga, det är nog den egenskap, om jag tänker efter, som jag har haft mest nytta av hittills i livet. Det är lätt att få sin vilja fram (såklart inte alltid en bra sak), det är lätt att prata med nya människor, lätt att få bra betyg i diskuterande skolämnen, lätt att göra sin röst hörd. Men detta i kombination med en dendens att bli upprörd över det mesta och bara vara tvungen att säga vad man tycker, leder till onödigt mycket prat från min sida. Jag vet inte hur det är med mina klasskompisar, men om jag gick i samma klass som mig skulle bli så jäääkla irriterad. Kan hon hålla käft, liksom?
Jag brukar dock försöka att se de förmildrande egenskaperna. Jag står för vad jag tycker, således vore det en skam att inte framföra detta, eller protestera när någon kränker mina värderingar (halleluja!). Sedan måste jag ju få hävda mig på något plan, min fysiska styrka tillåter mig inte ens vinna brottningsmatcher mot mina tioåriga kusiner, liksom. (Måhända blir de dock omkullpratade...) Och visst är det lite praktiskt att ha någon att skicka fram till läraren när man vill se på film istället för att diskutera den ryska revolutionen..?
Dessutom har jag nog alltid tänkt att det är bättre att vara en sådan som antingen blir hatad eller älskad, istället för en sådan som man inte har någon åsikt om, eller inte ens vet existerar. För tydligen är jag inte helt ocharmig, eftersom det lyckligtvis ändå finns de där ute som älskar mig... Och sålänge ni gör det, underbara vänner och pojkvän, kan jag helt klart stå ut med någon irriterad klasskompis.
Fast jag kommer alltid att vara lite avis. Det är så svalt och coolt, mystiskt och spännande med tysta människor. Vi pratglada kan möjligen vara roliga, gulliga, öppna eller låta smarta. Men coola, det kommer vi aldrig att bli.
Men det kan jag leva med.
Leve yttrandefriheten! //Sofia
Från och med nu ska jag bara vara tyst & cool
För man ser ju bättre ut å blir klart mer intressant
En enda korkad säjning skiljer snillet från en klant
Men jag kan ändå inte hålla mej, nej inte en chans
Hur tvingar man en hund att inte vifta på sin svans?
Jag känner mej lika läbbigt naken som en transa utan kjol
Men ändå vill jag faktiskt bara vara tyst & cool
Så jag ber en liten bön,
Men vår herre är tyvärr något av en mästare på just precis det där
Det är väl tjat på varje språk från pol till pol
Så det är klart att han har valt att bara vara tyst & cool
Dagens goda gärning
Som är gratis...
http://www.ettklickforskogen.se/
Grejen är att du bidrar med lite reklamsponsrade pengar varje gång du klickar på en liten knapp. Alltså gratis för dig, kostar pengar för reklamsnubbarna. En annan bra sak är att man kan gå in hur många gånger som helst på sidan och klicka i rad... Även om sidmakarna anser att det bara funkar en gång per dag. HUrsomhelst kan ju Sverigaes gammalskog och den biologiska mångfald som den bidrar med vara värd att bevara. Så gör Dagens Goda Gärning och klicka på länken ovan (eller den nere till höger; "Rädda skogen GRATIS" eller vad jag nu skrivit).
Puss och hej,
och missa inte att sätta på 4:an klockan nio ikväll! //Sofia
http://www.ettklickforskogen.se/
Grejen är att du bidrar med lite reklamsponsrade pengar varje gång du klickar på en liten knapp. Alltså gratis för dig, kostar pengar för reklamsnubbarna. En annan bra sak är att man kan gå in hur många gånger som helst på sidan och klicka i rad... Även om sidmakarna anser att det bara funkar en gång per dag. HUrsomhelst kan ju Sverigaes gammalskog och den biologiska mångfald som den bidrar med vara värd att bevara. Så gör Dagens Goda Gärning och klicka på länken ovan (eller den nere till höger; "Rädda skogen GRATIS" eller vad jag nu skrivit).
Puss och hej,
och missa inte att sätta på 4:an klockan nio ikväll! //Sofia
Tuschpennor och krigsoffer
Jag kommer ihåg när man var liten. Vilka petitesser som kunde utlösa tårar och göra en helt förtvivlad.
Jag har ett väldigt starkt minne av en orange tuschpenna. Det var inte ens ens särsklit bra tuschpenna, den hade en smutsgul färg och tjock, otymplig udd. Men jag minns hur förfärad jag blev när jag upptäckte att korken var borta. Den kunde ju torka! Jag kommer ihåg hur jag gråtande går efter mamma som utan framgång försöker leta upp korken för att trösta sitt storgråtande barn, medan jag otröstligt och ihärdigt målar med pennan på ett papper. (Jag hade en teori om att pennan inte skulle torka om man använde den utan uppehåll...)
Jag har inget minne av hur det hela slutade, måhända uppfanns såsmåningom ett korksubstitut. Hursomhelst är det fascinerande hur ledsen jag blev över denna tuschpennas öde, det var ju liksom inte min enda tuschpenna. Likaså minns jag hur den då sjuåriga grannflickan blev rasande en sommardag för många år sedan då hon inte fick den rosa plastmuggen, utan ve och fasa den ljusgröna, och det blev ett himla bytande av muggar innan alla var nöjda.
Och sådant kan man ju förstå. Sett ur en sjuårings synvinkel är fel färg på muggen en smärre katastrof. Sjuåringar har inte det perpektiv på livet som vuxna(re) människor har. De vet inte att deras jämnåriga barn i andra länder måste dricka smutsigt vatten eller svälta till döds. De förstår inte att muggens färg inte har någon betydelse, så länge man får något att dricka.
Och det är ju så det ska vara. Barn ska få vara barn, lyckligt ovetande om världens sorger och bekymmer.
Men grejen är ju den att denna petitessfixering inte bara gäller barn. Senast idag diskuterade Robin och jag hur svårt det är att verkligen bry sig om kriget i Irak och dess offer. Det känns så avlägset och så långt ifrån ens egen verklighet, och är så hemskt, att man bara skjuter det ifrån sig - eller än värre - helt enkelt aldrig tänker på det. Man är mer okuperad med hur man ska ha råd med nya jeans eller hur man ska klippa håret nästa gång.
Det känns sjukt att man prioriterar shopping framför människoliv. Fast samtidigt är det omöjligt att gråta över alla som dör här i världen, då skulle man gå under av sorg innan man ens hade börjat leva. Så det är väl en balansgång, som allt annat här i livet.
Men nästa gång du uppgivet suckar över hur dyr den där snygga tröjan är, sänk en liten tanke till alla de sjuåringar som tvingas dricka smutsigt vatten för att överleva och de systrar och fruar som får veta att deras bröder och män blivit ihjälskjutna.
//Sofia
Jag har ett väldigt starkt minne av en orange tuschpenna. Det var inte ens ens särsklit bra tuschpenna, den hade en smutsgul färg och tjock, otymplig udd. Men jag minns hur förfärad jag blev när jag upptäckte att korken var borta. Den kunde ju torka! Jag kommer ihåg hur jag gråtande går efter mamma som utan framgång försöker leta upp korken för att trösta sitt storgråtande barn, medan jag otröstligt och ihärdigt målar med pennan på ett papper. (Jag hade en teori om att pennan inte skulle torka om man använde den utan uppehåll...)
Jag har inget minne av hur det hela slutade, måhända uppfanns såsmåningom ett korksubstitut. Hursomhelst är det fascinerande hur ledsen jag blev över denna tuschpennas öde, det var ju liksom inte min enda tuschpenna. Likaså minns jag hur den då sjuåriga grannflickan blev rasande en sommardag för många år sedan då hon inte fick den rosa plastmuggen, utan ve och fasa den ljusgröna, och det blev ett himla bytande av muggar innan alla var nöjda.
Och sådant kan man ju förstå. Sett ur en sjuårings synvinkel är fel färg på muggen en smärre katastrof. Sjuåringar har inte det perpektiv på livet som vuxna(re) människor har. De vet inte att deras jämnåriga barn i andra länder måste dricka smutsigt vatten eller svälta till döds. De förstår inte att muggens färg inte har någon betydelse, så länge man får något att dricka.
Och det är ju så det ska vara. Barn ska få vara barn, lyckligt ovetande om världens sorger och bekymmer.
Men grejen är ju den att denna petitessfixering inte bara gäller barn. Senast idag diskuterade Robin och jag hur svårt det är att verkligen bry sig om kriget i Irak och dess offer. Det känns så avlägset och så långt ifrån ens egen verklighet, och är så hemskt, att man bara skjuter det ifrån sig - eller än värre - helt enkelt aldrig tänker på det. Man är mer okuperad med hur man ska ha råd med nya jeans eller hur man ska klippa håret nästa gång.
Det känns sjukt att man prioriterar shopping framför människoliv. Fast samtidigt är det omöjligt att gråta över alla som dör här i världen, då skulle man gå under av sorg innan man ens hade börjat leva. Så det är väl en balansgång, som allt annat här i livet.
Men nästa gång du uppgivet suckar över hur dyr den där snygga tröjan är, sänk en liten tanke till alla de sjuåringar som tvingas dricka smutsigt vatten för att överleva och de systrar och fruar som får veta att deras bröder och män blivit ihjälskjutna.
//Sofia
Ni får inte tro att jag inte bloggar bara för att jag inte bloggar.
Jag bloggar hela tiden.
På bussen hem från skolan, i trapporna på väg mot kemin, i sängen på kvällen och medan jag brer frukostmackorna. Jag bloggar om allt som upprör, berör och förför mig. Som om de där sjukt söta småkillarna som sa så bra saker i Bobster, om varför skollunchen inte är vegetarisk en gång i veckan, om hur det man vill och det man borde så sällan sammanfaller och om förvirrande, uppslukande känslor.
Men dessa blogginlägg publiceras aldrig. De författas, formuleras och signeras av mig, men de når aldrig ända hit. Eller jo, det händer. Det är de där blogginläggen som känns angelägna, äkta och välskrivna (det vill säga typ ett i månaden, nuförtiden). Just eftersom de handlar om något som är angeläget för mig, som jag verkligen tycker eller känner och där meningarna har omformulerats, nästan av sig själva, minst sjuttio gånger under dagens lopp.
Det är skittrist med folk som ursäktar sig, så det tänker jag avstå ifrån. Hellre då att man kan stå för vad man gör, eller som i detta fall, inte gör. Min inaktivitet har förstås sina anledningar. Visst skulle jag kunna säga att det beror på att min pojkvän tar all min tid, men det är såklart bara en undanflykt. Visserligen spenderar vi alldeles för mycket tid med varandra. Alldeles, alldeles för mycket tid. Det är inte bra, jag vet. Det är viktigt att vara själv, jag vet. Det är viktigt att träffa sina vänner, jag vet. Det är viktigt att tänka på familj och skola, jag vet.
Men vad ska man göra? Vad ska man göra när magen blir ett enda stort längtande hål två timmar efter att man skiljts åt? Vad ska man göra när man har som roligast, är som lyckligast, med sin pojkvän? Vad ska man göra när någon gråter i andra änden av luren för att allt känns skit? Vad ska man göra när uppriktiga komplimanger, kyssar och frukost på sängen väntar? Ja, vad gör man? Man träffas.
Men det är fortfarande inte där skon klämmer i bloggfallet. (Man kan ju såklart blogga även hemma hos David... ) Nej, jag tror att det är jag som har förändrats. Bloggen är inte lika viktig, inte lika nödvändig längre. Och inläggens standard blir därefter. På ett sätt fyller den ju sin gamla funktion som tanke-ordnar-plats, eftersom jag fortfarnde bloggar frekvent för mig själv.
Och det är då man får idén om en anonym blogg. Gud vad skönt att kunna skriva om hur mycket sex och känslor och ambitioner och relationer och andra, känsliga eller personliga, saker som man vill, utan att oroa sig för vem som läser. Men samtidigt, att vara en del av den där anonyma bloggosfären, där det kryllar av scrap-bookingande Stockholmssinglar som skriver om våffelrecept på halvdan svenska, det är inget som lockar mig.
Jag äger faktiskt en dagbok också. Till tankar alldeles för personliga för att någonsin publiceras.
På ett sätt tror jag fortfarande att denna blogg är nödvändig. Den var väldigt viktig för mig innan jag blev tillsammans med David, och jag är (liv)rädd för att förändras så mycket att den inte längre skulle vara det. Självklart är jag alltid jag, men visst förändras man under sitt första riktiga förhållande. Det är läskigt. Och spännande. Och kanske tillochmed nödvändigt. Så än tänker jag inte släppa denna blogg. En dag tänker jag gå vidare, fortfarande bloggande, men antagligen under en annan adress, kanske med andra slags inlägg och möjligen från ett annat land, eller varför inte på ett annat språk. Men inte idag.
Tänk vad skönt att få ur sig allt dethär. "Neeej, det där med att fläka ut sig på internet sådär, det förstår jag mig inte alls på." Till alla de (medelålders) människor som fäller liknande kommentarer: Ni har inte provat. Vem vet, det kanske skulle göra er (tillknäppta och något nedlåtande personlighet) gott?
Så länge man kan stå för det man skriver, så länge det man skriver om någon är något man skulle kunna säga till personen rakt ut, så länge man känner att man vill dela med sig av något, så är det bra. Då ska man göra det.
Jag skulle tro att bloggande är bra för själen. Åtminstone för min. //Sofia
På bussen hem från skolan, i trapporna på väg mot kemin, i sängen på kvällen och medan jag brer frukostmackorna. Jag bloggar om allt som upprör, berör och förför mig. Som om de där sjukt söta småkillarna som sa så bra saker i Bobster, om varför skollunchen inte är vegetarisk en gång i veckan, om hur det man vill och det man borde så sällan sammanfaller och om förvirrande, uppslukande känslor.
Men dessa blogginlägg publiceras aldrig. De författas, formuleras och signeras av mig, men de når aldrig ända hit. Eller jo, det händer. Det är de där blogginläggen som känns angelägna, äkta och välskrivna (det vill säga typ ett i månaden, nuförtiden). Just eftersom de handlar om något som är angeläget för mig, som jag verkligen tycker eller känner och där meningarna har omformulerats, nästan av sig själva, minst sjuttio gånger under dagens lopp.
Det är skittrist med folk som ursäktar sig, så det tänker jag avstå ifrån. Hellre då att man kan stå för vad man gör, eller som i detta fall, inte gör. Min inaktivitet har förstås sina anledningar. Visst skulle jag kunna säga att det beror på att min pojkvän tar all min tid, men det är såklart bara en undanflykt. Visserligen spenderar vi alldeles för mycket tid med varandra. Alldeles, alldeles för mycket tid. Det är inte bra, jag vet. Det är viktigt att vara själv, jag vet. Det är viktigt att träffa sina vänner, jag vet. Det är viktigt att tänka på familj och skola, jag vet.
Men vad ska man göra? Vad ska man göra när magen blir ett enda stort längtande hål två timmar efter att man skiljts åt? Vad ska man göra när man har som roligast, är som lyckligast, med sin pojkvän? Vad ska man göra när någon gråter i andra änden av luren för att allt känns skit? Vad ska man göra när uppriktiga komplimanger, kyssar och frukost på sängen väntar? Ja, vad gör man? Man träffas.
Men det är fortfarande inte där skon klämmer i bloggfallet. (Man kan ju såklart blogga även hemma hos David... ) Nej, jag tror att det är jag som har förändrats. Bloggen är inte lika viktig, inte lika nödvändig längre. Och inläggens standard blir därefter. På ett sätt fyller den ju sin gamla funktion som tanke-ordnar-plats, eftersom jag fortfarnde bloggar frekvent för mig själv.
Och det är då man får idén om en anonym blogg. Gud vad skönt att kunna skriva om hur mycket sex och känslor och ambitioner och relationer och andra, känsliga eller personliga, saker som man vill, utan att oroa sig för vem som läser. Men samtidigt, att vara en del av den där anonyma bloggosfären, där det kryllar av scrap-bookingande Stockholmssinglar som skriver om våffelrecept på halvdan svenska, det är inget som lockar mig.
Jag äger faktiskt en dagbok också. Till tankar alldeles för personliga för att någonsin publiceras.På ett sätt tror jag fortfarande att denna blogg är nödvändig. Den var väldigt viktig för mig innan jag blev tillsammans med David, och jag är (liv)rädd för att förändras så mycket att den inte längre skulle vara det. Självklart är jag alltid jag, men visst förändras man under sitt första riktiga förhållande. Det är läskigt. Och spännande. Och kanske tillochmed nödvändigt. Så än tänker jag inte släppa denna blogg. En dag tänker jag gå vidare, fortfarande bloggande, men antagligen under en annan adress, kanske med andra slags inlägg och möjligen från ett annat land, eller varför inte på ett annat språk. Men inte idag.
Tänk vad skönt att få ur sig allt dethär. "Neeej, det där med att fläka ut sig på internet sådär, det förstår jag mig inte alls på." Till alla de (medelålders) människor som fäller liknande kommentarer: Ni har inte provat. Vem vet, det kanske skulle göra er (tillknäppta och något nedlåtande personlighet) gott?
Så länge man kan stå för det man skriver, så länge det man skriver om någon är något man skulle kunna säga till personen rakt ut, så länge man känner att man vill dela med sig av något, så är det bra. Då ska man göra det.
Jag skulle tro att bloggande är bra för själen. Åtminstone för min. //Sofia