Dear David
Vår klass ombads välja ut en bild i historiaboken som vi fastnat för. Folk valde presidenter och sönderbombade städer.
Jag valde en helsidebild på en 5 meter hög naken man.
Jag är fortfarande besviken på min grupp som tyckte att vi skulle presentera nått trist amerikanskt flygplan för klassen istället för denna magnifika renässans-skapelse. Fan vad kul att gå fram och be hela klassen slå upp sidan 143, se dem bläddra förbi eftersom de inte kunde tro att de kommit rätt (som mina gruppmedlemmar) och sedan se dem förvånat och fnissande höra på min excellenta, seriösa förklaring om hur Michelangelo fått den döda stenen att se så levande ut och om hur Renässansens strömmningar påverkat dagens samhälle. Ännu roligare hade det förstås varit att se min historielärares min.
Fegisar.
//Sofia
Här på jorden
Jag tycker om att leva här på jorden. Nej, jag ÄLSKAR att leva här. Det är sjukt härligt! Nu vet jag förstås inte vad som kommer sen, men vad som än händer eller inte händer så vet jag att det finns saker jag skulle sakna. Det skulle inte vara stora, världsomvälvande känslor och händelser jag skulle sakna, utan de där små detaljerna i livet - som egenligen, när man tänker efter - utgör själva livet.
Det skulle vara känslan av rena lakan mot huden, att sitta i kvällssolen efter en lång dag utomhus, att springa fort, fort och skrattande låta vinddraget föra bort håret från ansiktet. Det skulle vara de där perfekta stunderna med vännerna, sent på natten när de levande ljusen är på väg att brinna ned och den enas tankar inte hinner sluta förens den andras tar vid.
Det skulle vara regnsmattret mot parapyet då jag ensam vandrar gågatan fram, värmen från lägereldar och pojkar jag tyckt om, sångerna som får mitt hjärta att slå snabbare och mina läppar att le. Det skulle vara att längta så mycket att man tror att något ska brista inom en. Det skulle vara pirret i magen före en konsert och lyckan när den är färdig. Det skulle vara den brännade känslan som alltid föregår tårar jag skulle sakna, och befrielsen när de väl kommer.
Det skulle vara att lägga mina vänners hår bakom deras öron, att skratta tills halten av mjölksyra i magen blir överväldigande och hela ansiktet värker och att se deras ansikten lysa upp, precis som mitt gör, när jag ser dem. Det skulle vara den nästan smärtasamt klara höstluften och att genom det smutsiga bussfönstret se solen gå upp över åsen.
Det skulle vara att gunga. Det skulle vara de behagliga rysningarna som beröringen från någon jag gillar skapar, den fullkomliga lycka en enda blick från samma person kan skänka och även, otroligt nog, den känslans raka motsats. Det skulle vara att snurra runt, runt och känna mig fullkomligt fri, att få någon annan att le och att öppna ett kärleksbrev.
Det skulle vara att ha någon som pillade i ens hår.
Det är vad jag skulle sakna.
//Sofia
Det är bra att ha koll på vad som är essentiellt här i livet.
"Ja, det gör det!"
"Åh, det är så mysigt!"
"Mm! Som David sa: Regn är underskattat."
"Det är sant. Det är egentligen väldigt mycket som är underskattat..."
"Typ närkontakt."
"JA! Och... (tystnad)
Näe. Jag kommer inte på nått mer."
Regn och närkontakt är helt enkelt the shit.
//Sofia
NV2 på utflykt
Vi har just varit ute med klassen på Uppsalas universitets fältstation vid sjön Erken i Norrtälje i ett och ett halvt dygn. Haha, det låter jäkligt trist, men keep in mind att vi är NV-nördar. Och att vi har skitkul tillsammans.
Jag är sjukt trött, fast jag inte vaknade av ett mobillarm som ljöd från glaskupan i taklampan klockan fyra i natt, vilket våra kära pojkar gjorde... Skumt, detdär. Men jag pallar ändå inte ge någon utförlig redogörelse för senaste dygnets händelser, även om jag kan säga såhär:
Jag, David x 2, Oskar x 2 (vad är grejen med att alla killar heter samma sak i vår klass?) och Martin fick i uppgift att "göra nått med fiskar och plankton". Vi fick alltså utforma hypotes, metod, materiallista, ALLT, själva. Liksom de andra grupperna, men de slapp ro ut på vattnet och in i nästa vik i världens motvind för att lägga fisknät, håva in plankton och kolla vattnats syremättnad. Inte för att jag rodde - fem starka killar och jag i en båt, det var ingen som ens tänkte tanken att låta mig ta över årorna... Men jag tror att jag gjorde mig nyttig på andra sätt. Typ utformade hela saken eller så. Fast det är ju bara bra - ömsesidigt beroende!
Medan övriga killar kollade på Simpsons artbestämde jag och Oskar ett antal plankton. Tycker ni det låter ambitiöst? Vi slapp gå upp halv sex för att ta upp nät dagen efter, vilket latmaskarna i soffan fick göra! Sen är det ju Oskars problem att han valde föjla med ändå... Detta är iallafall en Fragilaria crotenensis. ÄLSKAH.Naj, nu ska det badas. Jag har frusit nästan hela tiden. Det hände förstås att man fick värmande kramar av de mysigaste Davidarna i området, men annars var det svinkallt mest hela tiden...
Det kommer fler bilder och sånt sen, jag lovar. (Jag ska bara tvinga Maggie att skicka sina till mig först. (Du kan få lite låtar i utbyte, Maggie-söt?)) Tills dess får ni hålla tillgodo med dessa små amatörfoton. Och världens bästa plankton, förstås...
Sollenbergs middag. Mums? 
Och ett par fina flickor.
Robin var söt som alltid, och Erik var... inte fullt lika söt.
Älska ditt affro, David!Puss och godnatt! //Sofia
It's a small world
Morbror Törbjörn: "Så vad har du gjort i sommar, förutom att vara i Skottland?"
Jag: "Jag har (...) varit i Skåne, för att hälsa på min bästa kompis Elin innan hon åkte iväg till Nya Zeeland på utbytesår."
Kusin Hampus, Torbjörns 10-åriga son: "Nya Zeeland? Då kanske hon träffar Pontus!"
Torbjörn (i klappa-på-huvudet-ton): "Haha, nja, det tror jag inte."
Jag: "Vem är Pontus, är han på Nya Zeeland, eller?"
Hampus: "Det är min kusin på andra sidan. Ja, han ska vara där ett år."
Torbjörn: "Är din kompis på Nordön eller Sydön?"
Jag: "Norra nordön."
Torbjörn: "Jaha, men det är ju Pontus också!"
Jag: "Vänta, hette han Pontus?
Torbjörn: "Ja."
Jag: "Är han från Stockholm?"
Tobjörn: "Ja."
Jag: "Har han halvlångt, lite lockigt brunt hår?"
Torbjön: "Ja."
Jag: "Men, gud! Det måste vara han som Elin har träffat, den andra utbytes-studenten från Sverige! Jag har sett honom på Elins bilddagbok... Han bor ju i samma lilla stad som Elin!"
Torbjörn: "Ja, det måste vara han! Vad roligt! Han går ju på pojkskola, Elin kanske går på tillhörande flickskola tvärs över gatan?"
Jag: "Ja!"
Torbjörn: "Ja, där ser man, det är en liten värld. Kommer du ihåg att ni lekte på mitt och Karins bröllop? Du var kanske tre år. Ni hade en liten flirt på gång där, tror jag... Det finns tillochmed bilder på när ni sitter i vårt badkar med varandra, alldeles nakna!"
Ofta! Min kusins kusin, en kille som jag suttit naken i ett badkar med och som enligt min mamma var min första kärlek går alltså på samma skola som Elin! På andra sidan jorden. Helt sjukt!
Om ni vill se en bild på min första kärlek och Elins fellow swede, titta in på hennes bilddagbok.
Puss! //Sofia
Hundra gånger hellre och värre
"Du får inte."
Ursäkta, jag får inte gå ut och träffa folk en lördagskväll?! Hej socialt självmord. Och allmän långtråkighet.
"Jag tänker åka."
Många arga uttalanden senare...
"Men då får du komma hem SENAST halv ett!"
Och vart någonstans är det rättvist att säga år sin 17-åring att komma hem halv ett?! HALV ETT! Skojar du eller? Jag är väl inte 14 längre... jag fyller för tusan 18 om mindre än ett halvår!!! Kan mina vårdnadshavare inte bara lite på mig?! Och det värsta av allt är att jag INTE ENS FÖRTJÄNAR denna behandlig. Jag har ju aldrig gjort något dumt! (Öh, FÖR dumt...) Jag passar tider, har mobilen på, super mig inte redlös... Och kom igen - jag är tillräckligt intelligent för att förstå att jag inte ska knalla in i skogen med främmande män som bjuder på fina vita piller.
JAG KÄNNER MIG SÅ ÖVERBESKYDDAD! JAG BLIR GALEN!!! AHHHHH. SLÄPP TAGET! Jag är en egen person nu, med ett eget liv. Låt mig bestämma över det, låt mig lära av mina egna misstag. Och låt mig vara ifred.
ARGH...
Ja, jag vet att mina föräldrar försörjer mig. Så jag ska vara glad. Och att de älskar mig. Så det är därför de håller på såhär.
Men jag är stor nu. Nästan vuxen. Jag MÅSTE få ha ett eget liv.
Och när jag får egna barn ska de få vara ute hur länge de vill när de är 17, nästan 18. Iallafall om de har visat att de klarar av det, vilket de säkert har eftersom de flesta 17-åringar gör det.
//Sofia
PS. Var glad om du har syskon, då har de iallafalll fler än en att oroa sig över och hålla koll på.
PS 2. Min mamma är inte bara dum. Hon säger väldigt bra saker ibland också, sånt som jag ska säga till mina barn när de gjort nått dumt: "Jag tycker inte alltid om det du gör, men jag tyckar alltid om dig."
PS 3(Till Gunnel). Men Gunnel... Vi hade ju bestämt att vi inte skulle festa ihop nått mer på ett tag! Vi skulle ju ses bara vi! Äh, vi få väl köra på fjärde gången gillt, då... ;)
Åhgudjagdör
Varför är du inte hos mig?
Det här var ju lite sant
- Johan Cullberg, läkare och professor i psykiatri
Tänk vad man kan hitta i F&F //Sofia
ÄhKO
Det känns inte ett dugg spännande.
Det var som att komma tillbaka efter en helg. Möjligen en långhelg. Det var liksom bara att konstatera; här hör jag hemma. Jag kunde inte ens återkalla pirret jag kände förra året... allt var bara vanligt, helt enkelt. Lite som att komma hem efter en skön semester. Katte är vardag - varken mer eller mindre.
Men en rätt bra vardag.Något har dock hänt. Det är Balderbarn överallt! Typ 20 Balder-91:or virrar nu runt i Kattes labyrintlika korridorer. Stackarna. Det tog en månad innan jag lärde mig hitta till matsalen.
Dagen var rätt soft egentligen. Psalm - vi går ju ändå på Katedralskolan. Rektorstal - orglar och nobelpristagare, fast jag slutade lyssna när Anna började snacka om talarstolens likhet med en likkista. Klassmöte - bytt allt, från klassföreståndare till rektor. Rast - brygghäng. Tre-och-en-halv-timmes-biologilektion - vada omkring i Fyrisån med stålhåvar och fjäderpincetter för att artbestämma iglar. (Ja, folk kollade snett på oss. Men vaddå, att ha äntrat Fyrisån i vadarstövlar kan visa sig vara en mycket nyttig erfarenhet. Om man vill bli stadsmarinbiolog med inriktning slebbiga smådjur. Typ.)
Sist men inte minst vill jag tipsa om en ny Katteförening som jag, Anna och rektorn har bildat.
Älskah Kattes Orgel. Gå med idag!
Godnatt! (Jag vet att klockan är sju, men jag är så sjukt trött. Så nu ska jag sova. Eller, kanske bada först.)
//Sofia
Mums.Någon där uppe gillar inte mig
FUCK. De tog min cykel!
Kommungubbarna, alltså. För första gången i mitt liv ställde jag cykeln på stora torget. När jag kom tillbaka från badet stod den inte där. Whatthefuck. De hade flyttat den till Kåbovägen 17.
OTUR?!
Hämtningsavgift 300 kr.
Jag. Är. Pank.
Nu har jag lugnat mig lite, men jäklar vad sur jag blev! Jag visste inte ens att man inte fick ställa cykeln där. "Så att ambulanser och uttryckningsfordon kan komma fram. Och för de synskadades skull." Jag fick en uppläxning av den självgoda gubben (typ en sån där som skvallrade på sina kompisar som barn och sedan njöt av att se dem straffas av fröken) på utlämningen också. Och då undrar jag bara, vad tusan har ambulanser och synskadade för sig i hörnet vid Åhlens på Stora Torget?!
Nä, inte kul nånstans.
Men något som faktiskt var kul var att bada med Lisa, David å David, Erik och Robin idag. Underbart sköna människor! Jag blir glad av att träffa er. Och det känns så mycket lättare att börja skolan när jag vet att jag ska tillbringa de närmsta tio pluggiga månaderna med folk jag faktiskt gillar. Mycket.
Sen har Tyler varit här. Och nu kommer Anna. Och så vaknade jag hos Gunnel imorse... Men jag gillar att umgås. Och jag gillar att jag har så många fina människor att umgås med!
Puss! //Sofia
PS. Kommentar jag inte behöver just nu: "Jag har ställt min cykel där 1000 gånger och aldrig åkt fast. Haha..." DS.
Inte MIN dröm-KK, direkt
Jag pratar med en väninna, som här av förståeliga skäl väljer att vara anonym, om drömmar.
Anonym väninna: "Igår drömde jag skitskumt. Jag åkte typ skidor i en stor skidbacke med en liten skog bredvid. Och sen hade jag sex med David Hasselhof. I den där lilla skogen... Och det värsta av allt var, han var inte ens bra!"
Jäklar. Och jag som brukar tycka att jag har skumma drömmar...
Mums! //Sofia
For the record
Vafan ska det vara bra för? Det gör bara skitont helt i onödan. Och snacka om en dålig start på dagen...
Livet är underbart - Life is beautiful - La vita é bella
Det var en historia vi hört förut. Men här berättades den på ett så annorlunda sätt att den var värd att ses ändå.
Judiske Guido och Dora träffas då hon ramlar ned från ett loft och landar rakt i hans famn på höskullen inunder. Han lyckas snart med sin lekfullhet, humor och intelligens, egenskaper som snart ska komma väl till pass, fånga sin vackra "principessa" och de får en liten son. Livet är underbart. Och när den lille pojken på en skylt stavar sig "Hundar och judar förbjudna" förklarar Guido skrattande att alla ju ogillar något och föreslår att de själva ska sätta upp en skylt där spindlar och goter är förbjudna, för de är ju inte särskilt trevliga. Ja, livet är underbart och imorgon fyller Giosué år. Men när Dora och hennes mamma kommer hem hittar de huset övergivet och Dora inser snart vad som hänt. På tågstationen, där Guido minuter tidigare exalterat berättat för Giosué att inga tåg har säten och att de nu ska leka en ny lek, förklarar hon för soldaterna att det skett ett misstag, hennes man och lille son ska inte var med på tåget. De kollar i sin lista. Nej, det har inte skett något misstag. Dora älskar sin familj över allt annat. Hon ber att få kliva på tåget hon med.
Eftersom han är jude är händelseutvecklingen inte svår att förutse, men detta är så mycket mer än en uppvisning i grymheter. Tack vare ett annorlunda berättande och levande karaktärer är detta, trots hemska scener, en vacker saga om vad fantasi och kärlek kan åstadkomma. Jag tycker definitivt att du borde se den om du inte gjort det. Jag menar, jag blev ju helt klart berörd - annars skulle jag inte dedikera ett helt blogginlägg till denna film. Och en liten fingervisning om hur stark den är kan kanske vara att min mamma, som då inte sett filmen, började gråta av att bara höra den återberättas av mig i morse.
Se den! //Sofia
Skola? Nu?! Hjälp!
Uhh. Inte plugg!
Lisa och jag pratade om det igår och vi var ganska överens om att själva skoldagarna är okej. Att gå till lektionerna, lära sig saker, umgås med kompisarna, flumma runt i korridorerna - det är typ kul! Men sen kommer det jobbiga. Läxor. Provplugg. Uppsatser. Labrapporter.
Labrapporter! Om du inte går natur på Katte och har Erik som kemilärare (även om han är skitbra) - skatta dig lycklig! Det finns ingen större, jobbigare, mer komplex och tankekrävande, ja, mer oöverstiglig uppgift än att färdigställa en labrapport i kemi för Erik. Oh my, och nu ska vi avsluta kursen också...
Och sen har nån dum jävel tyckt att det verkar som en god idé att byta ut alla våra lärare utom tre. OFTA. Så kan de ju inte hålla på! Tillochmed vår älskade svenklärare, som vi satte ihop en namnlista som alla i klassen skrev under för att få ha kvar. Och när vi lämnade listan till rektorn sa han obekymrat: "Det är klart ni får ha kvar honom, vi brukar alltid ha samma lärare inom ett ämne för samma klass!" Och vår klass undantaget, då?! Jag kan iochförsig inte säga att jag sörjer förlusten av fysikläraren, men det är ändå skumt att byta när vi inte ens är klara med kursen. Nä, nån har gjort ett dåligt jobb på Kattes administration!
Men det ska bli kul att träffa alla igen - även om vi är något missgynnade så är vi en jättebra klass! Och om jag ska vara ärlig så börjar jag faktiskt längta efter att lära mig saker. Anstränga hjärnan lite. Den är inte på topp för tillfället. Om man säger så.
Kyssar och sånt! //Sofia
Dumbledore är gud
Hallelujah by Leonard Cohen
En sång alla älskar, mig själv inkluderad. Och det är högst förståeligt, den är väldigt fin. Jag skulle tro att en del av det vackra ligger i den konstiga texten. Jag hoppas att du lagt märke till den. Den är rolig om man är på det humöret, förkrossande vacker om man är på det humöret. Och det bästa är att där inte finns några klumpiga, uppenbara meningar om hjärta och smärta. Nej, man kan tolka lite som man vill.
Det är som sagt en mystisk text. Vissa icke uppenbara texter förstår man instinktivt. Deras innebörd står bara klar för en, man ser hur texten går att tolka på olika sätt, ser de olika lagren och förstår direkt vad de lösryckta meningarna betyder. Och omedvetet väljer man att tolka texten så att den passar in på en själv just då sången betyder något för en.
Jag tror iallafall att jag förstår ibland. Men här är jag lost. Om man tolkar följande citat bokstavligt blir det förstås ganska roligt... (Hjälp? Vilken scary tjej!) Fast det ska man såklart inte. Kanske är jag inte tillräckligt djup eller nåt, men vad tusan ska detta symbolisera..?
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah
//Sofia
IDAG
Snart blir jag stor.//Sofia
Göteborg light - Trollhättan
fast i
KNARK-
och
SPRITORGIE
Trollhättebo talar ut"
Min kusin Carros och min löpsedel vi tillverkade på Innovatum här i Trollhättan. Annars fanns det inte mycket kul här, allt var trasigt...
OCH IMORRN SKA VI TILL LISEBERG!!! Wii! Förlåt, men jag älskar att åka karusell!!
Bergbanan <3Den åkte jag första gången som fyraåring.. (Visst är jag cool?!) Jag övertalade pappa om att jag ville åka den fast gränsen var sex år, på den tiden hade man nämligen av någon outgrundlig anledning åldersgränser istället för längdgränser. Pappa sa att jag skulle sträcka på ryggen och svara att jag var sex år om någon frågade. Det gjorde jag och snart satt vi i bergochdalbanevagnen på väg upp för första backen. Jag var skitskraj. Pappa la armen om mig och sa lugnande: "Bara läskigt, inte farligt. Bara läskigt, inte farligt..." Och det var inte farligt! Det var askul! Så roligt att jag åkt den varje sommar sedan dess...
Nu ska jag och Carro utforska Trollhättans centrum. Kan bli intressant.
Puss! //Sofia
Jag har hittat honom!!!
(Visserligen såg jag bara en glimt av honom bakifrån, och visserligen såg han inte alls ut som Bruce Willis, men sägs det inte att man känner på sig när man hittar mannen/kvinnan man är ämnad för? Nu kanske ni undrar hur jag kan vara så säker på min sak, efter endast en blick på denna gänglig gestalt med brunlockig kalufs? (Jag ska ju dessutom liksom gifta mig med en blondin - han får väl blondera sig. (Nej, uhh.)) Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jo Maggie kanske, men det finns en anledning till min säkerhet på att denne okände man är DEN RÄTTE. Det var nämligen såhär: Jag och min mamma var på ett café i Stockholm (Jag väljer att tro att min blivande make även han bara var på besök i huvudstaden). Jag kommer ut från ett toabesök då min mamma exalterat pekar på en kille som just gått förbi oss.
Mor: "Du ser att han har en bok i handen?"
Jag: "Ja..."
Mor: "Vet du vad det var för bok?! The Ancestor's Tale!!!"
Ofta! OFTA! Shit vad coolt! SHIIT. Hur många är intresserade av en bok som The Ancestor's Tale av Richard Dawkins?! Hur många har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern går förbi ett café där jag sitter bärandes på den på en skala? INGA. UTOM DEN HÄR. Vi måste helt enkel vara menade för varandra.)
(Jag hoppas nu innerligt att min läsarkrets förstår att jag inte är helt seriös när jag gör såna här galna inlägg. Om du trodde det, snälla säg åt mig så att jag kan sluta göra dem. Visst är det kul att vara galen - men helst i sällskap av andra eller åtminstone under påverkan av alkohol.)
(Och paranteser är verkligen oproffsiga. "De hör hemma inom matematiken." Men det som är bra med dem är att man kan välja om man vill läsa det som står inom dem eller inte.)
Nej, nu får det vara nog. Back to reality. Imorgon ska jag till Göteborg med två kusiner och en far. Vi ska gå på Liseberg! Ihh. Jag kommer hem på måndag eller tisdag.
Vi ses då! //Sofia
Bruce Willis
Oskyldig flicka #1: "Jag älskar Bruce Willis! Han är typ min drömman. Såhär lagom snygg och... asså, inte jättesnygg, men..."
Oskyldig flicka #2: "...väldigt sexig!"
Oskyldig flicka #1: "Precis."
Jag vet inte vad som är pinsamast att erkänna. Att man ser dem för Willis skull, eller att man faktiskt gillar denna sorts action.Och vad gäller gårdagens inlägg så kan jag säga som så att jag när det skrevs hade jag sovit lika mycket på två dygn som jag brukar göra på ett.
Sommarpussar! //Sofia
Det är inte så enkelt jämt.
Jag får skrivkramp när jag är nere. Jomendetärsant. Hur många deppiga inlägg kan ni hitta i min blogg? När jag är glad flyter orden fram och bildar vackra meningar. Det är inte så enkelt jämt.
Jag skulle vilja skriva precis vad jag känner just nu.
Jag skulle vilja visa vilken låt jag har lyssnat på 19 gånger i rad och skicka er länken.
Jag skulle vilja tala om hur svårt det var att skicka det där mailet idag och vad det innehöll.
Jag skulle vilja beskriva senaste tidens händelser och berätta hur de har påverkat mig.
Jag skulle vilja säga saker utan att vara rädd att det inte ska intressera någon
Jag skulle vilja berätta om allt utan att behöva förklara mig - ifall att fel person skulle missförstå
Jag skulle vilja vara uppriktig utan att gardera mig mot eventuella nedslag
Men ingen får förstå, ingen får veta, ingen får skratta i smyg. Jag önskar att jag också kunde blogga för en svensk publik från Australien. Men nu måste jag skriva ett inlägg som skulle klara att bli uppläst i skolans datorsal - klara allas granskande blickar, klara allas cyniska kommentarer, klara allas skeptiska lyftande på ögonbrynen.
Detärdärförmanhardagböcker,Sofia.
Ochensaktill. Jag får skrivkramp när jag verkligen känner något. Skitbra. Jag kan inte skriva när jag är ledsen, jag kan inte skriva när jag verkligen känner något. Vilken party blogg det måste bli. Varierad, djup. OftaSofiaduärjusåöppenochärlig. Så hur kommer det sig att jag knappt skrev något alls i höstas?
Jag börjar tröttna på det här. Samtidigt som jag älskar det.
Och nu har jag lyssnat på den där sången 24 gånger.
//Sofia
Är inte "hångla upp" ett väldigt fult uttryck?
(Yes, det är Peter.)Det finns ju så många bra synonymer, kan vi inte bara använda dem?
Kyssar! //Sofia"Du lyssnar på så himla glad musik, Sofia!"
Haha, jag lyssnar inte bara på erkänt dålig musik, men om jag blir lycklig av Gessles gamla skivor så tänker jag knarka dem oavsett statussänkandet!
Och sen finns det såna där låtar som man bara aldrig kommer över... typ "How you remind me" med Nickleback - jag älskar den fortfarande. Och sånger som man alltid velat ha men inte kan få eftersom man är laglydig (okej, oteknisk, då) och inte laddar ner låtar. Fritidresereklamlåten.. den trånade jag efter i ett år och sen, helt ovetandes om mitt begär, brände Lisa den till mig! Wii! Billy Pauls version av "Your song" - jag diggar den så hårt! Och nya låtar som vänner introducerar - jag kan inte få nog av "She moves in her own way" med the Kooks!!!
Det bästa med min musiksmak är att den är billig. Hm, det där lät inte riktigt som jag tänkt mig. Jag menar såhär: Jag lyssnar mest på gammal musik, typ S&G och sånna och deras skivor kostar typ 80 spänn styck. Och den moderna musik jag gillar får jag antingen skickad eller bränd, eller så köper jag någons skiva - men två år efter att den kommit ut, då den är betydligt billigare än vid lanserandet. Jag lyssnar nämligen inte överhuvudtaget på radio och får således inte upp ögonen (öronen?) för nya låtar, men å andra sidan hinner jag heller inte tröttna på de populära ste låtarna - och kan avnjuta dem i sin rätta miljö, skivan i sin helhet, ett par år senare. Yeah, visst är det bra? Fast det bästa med min musiksmak är förstås inte att den är billig, nej, det är inte ens att den är bra. Det bästa med min musiksmak är att den är min. Bara min!
SommaraccompanjemangJag skulle kanske kunna ge radio en chans, om det inte pratade mer om vilken bra musik de spelar än de faktiskt spelar den. Och om det inte var reklam hela tiden. Och om det aldrig brusade. Och om de spelade ett helt album av en artist någon gång. Och om det fanns en kanal med bara gladpop, 60-talsrock, män med gitarrer, allmänna lyckolåtar och en och annan otippad reggae eller Regina Spektor-låt. Och om... äh, radio är inget för mig helt enkelt. (Fast jag har faktiskt, tillskillnad från en viss Maggie, hört "Ingen sommar utan reggae" i sommar...)
Nej, radio är inte min grej, men det är musik! Eller alltså, jag menar inte att jag är värsta musikfreaket, när man har gått i musikklass vet man att det finns de som gillar musik, de som lever för musik och de som faktiskt lever av musik. (Någon som inte gillade musik stötte jag aldrig på, och har inte gjort sedan jag slutade heller.) Den sistnämnda kategorin, det är musikfreakarna. De är rätt härliga, även om de är en sort för sig.
Kära gamla musikklasserJag tillhör nog den där kategorin som verkligen älskar musik, som tycker att livet vore betydligt tristare och tommare (<-- är inte det en omöjlig böjningsform? Typ som död, dödare, dödast? Ha, inget är omöjligt!) utan musik. Vad skulle vi göra utan musiken som skapar stämning, tillförsikt och lyckobubbel i magen? Musiken som accompanjerar våra viktigaste minnen? Musiken som följer oss vare sig vi vill eller inte - sätter sig på hjärnan och vägrar försvinna? Musiken vi identifierar oss med, som inguter mod i oss? Musiken som ger energi och livslust? Musiken som uttrycker vad vi själv inte klarar av att få fram? Musiken som alltid finns där, som tröstar, roar, upprör och förför? Ja, vad skulle vi göra utan musik?
För att tillsist anknyta till rubriken, så antar jag att jag lyssnar på glad musik för att det är den som får mig att må bäst. Och för att jag är rätt glad av mig.
Karameller och kramar! //Sofia
PS. Nån gång skulle jag villja ha en riktig depp-skiva att kura ihop mig till under mörka vinterkvällar, så om du känner att du ligger lite bättre till deppmusikfronten än vad jag gör - bränn gärna en åt mig! DS.
En bloggares bekännelse
Jag har just skrivit ett mail till världens bäste... hm... före-detta-krönikör-numera-bloggare, eller kanske bara skribent. Han är sådär som jag skulle vilja vara i mitt "skrivande". Brutalt uppriktig, personlig, öppen, väldigt kärleksfull och rolig. Och allt detta med ett både medryckande och rättstavat språk. Men framförallt lyckas han beröra. Djupt. Jag är imponerad.
De finns säkert de som tycker det han skriver är sentimental smörja. Låt dem tycka det. De är de som inte vågar eller kan ta till sig det som missar något. Något väldigt bra. Jag älskar att han vågar vara personlig och känslig. Har ni inte själva haft en blogg eller motsvarighet tror jag att det är svårt att förstå hur jobbigt det faktiskt är. Hur hjärtat åker upp i halsgropen varje gång man är personlig, blottar sig själv, hur ont det gör när man får en ynka kommentarer till ett inlägg som man har slitit med i timmar, hur svårt det ibland är att finna de rätta orden, skapa den rätta stämningen, ja, bara få fram vad man vill ha sagt. Hur svårt det är att hitta den där balansen. Man får inte vara för opersonlig, inte för privat, inte för ytlig, inte för seriös, inte för cynisk, inte för vekhjärtad. Utan man ska vara allt i en salig röra - och dessutom förmedla någon slags känsla. Och det är både svårt och jobbigt.
Men det är såklart värt det. Annars skulle jag inte sitta här drygt ett år senare och skriva mitt 102:a inlägg. Jag tror dock inte att det är värt det för alla. Vi var drygt tio stycken från Balder som började blogga ungefär samtidigt förra våren. Och mig veterligen är det bara jag och Erik kvar nu. (Iallafall som bloggar själva, Elin och Lovisa har ju sin fyrblogg - fyra tjejer i fyra olika länder bloggar om sin vardag, kul koncept!)
För mig är det värt det eftersom jag här får skriva precis som jag vill. Jag får använda så många hittepå-ord jag vill, skriva ihop "tillochmed" och "iallafall", skriva ettordsmeningar och helt enkelt använda språket precis som jag känner för att använda det och inte som min svenklärare tycker att det bör användas. Missförstå mig rätt, jag tycker om att skriva skoltexter, jag njuter rent utav av att få vara riktigt formell och gammeldags, men det är ändå befriande att få behandla språket som man vill. Fast det finns gränser. Aldrig att jag skulle läsa en blogg där meningarna inte börjar med stor bokstav eller där ordet "väldigt" dyker upp i nio gånger i samma inlägg. Som sagt, det finns gränser även för dåligt språkbruk.
För mig är det värt det eftersom jag här får skriva om precis vad jag vill. Om jag känner för att skriva om otippade saker som är sexigt så gör jag det, om jag känner för att skriva om varför tejp är världens bästa uppfinning så gör jag det och om jag känner för att skriva om hur mycket jag älskar mina vänner och hur löjligt lycklig jag blir av regnsmatter mot uppfällda paraplyn så gör jag det. Det är egenligen bara mitt eget mod som sätter gränserna. Och Svea Rikes lagar, då.
För mig är det värt det eftersom jag här får uttrycka mina åsikter fullt ut. Ni som känner mig vet ju att jag inte precis har problem med att göra min röst hörd i klassrummet, men bloggen har en fördel. Här finns inga trångsynta killar som avbryter en efter halva framläggningen om varför det är viktigt med fri abort med ett; "Så du tycker alltså att vi ska AVLIVA alla med Downs syndrom?" Här får man tala till punkt.
För mig är det värt det eftersom jag här kan säga saker som är omöjliga att sätta ord på hastigt och lustigt. Här har jag tid att formulera mig så att jag inte blir missförstådd. Här hinner jag vara både eftertänkssam, allvarlig, ärlig och lycklig.
För mig är det värt det eftersom jag tycker att det är ROLIGT att blogga. Det ger mig något och jag har kul under tiden. Jag får utlopp för båda bra och dåliga känslor, jag får leka med språket och vara tja... kreativ, kanske.
För mig är det värt det eftersom jag då och då får höra att jag gör ett bra jobb. Ibland får jag snälla kommentarer, ibland säger folk i skolan att de gillade mitt senaste inlägg. Ibland, och detta är det bästa, så säger folk att de blir glada av min blogg. De säger att de håller med precis, att de också känner så. Och jag går upp i brygga av glädje, för det är vad jag helst av allt vill. Jag vill beröra.
Och nu åter till varför detta inlägg existerar. Ni vet ju nu varför jag tycker att det är värt att blogga, men det här inlägget skulle inte handla om mig, utan om någon jag beundrar och tycker om. Och som är en mästare på detdär som jag försöker mig på ibland; Jonas.
Jag tycker att det vore ytterst sorgligt om ni, min lilla, men ack så kära, läsarskara inte fick ta del av det han skriver, så här ska ni få några ovärdeliga länkar. Jag vet inte hur man länkar så där flashigt i ett ord - jag är ju då inte så tekninsk, men för er skull sväljer jag min stolthet och länkar ändå. På ett ytterst oflashigt vis:
Jonas blogg: http://www.metrobloggen/ettliviexil
Krönikor to die for: http://www.veckorevyn.com/kronikor/silverfisken/2007/vadkommerhandanarjagdor/index.xml
Nån dag ska jag lära mig hur man länkar sådär fint. Tills dess hoppas jag att ni tycker om mig ändå. Jag tycker om er!
Många pussar //Sofia