Ett osexigt år.
Vad är det som gör just år 2001 så osexigt? Nej, inte bara det jag läste på Helenas blogg ("Ernst Kirchsteiger, aktuell som årets Örebroare 2001"), utan allt som har med tvåtusenett att göra är just det - osexigt. Var det att man var 11år och osäker som fan det året? Eller var det bara så att det hamnade i skuggan av the big milleniumskifte? Eller är det helt enkelt ett fult tal?
Fast Örebro är också ganska osexigt. Jag menar, var är utmärkande för Örebro? Vad har någon sin ägt rum där? Varför är Örebro varken stort eller litet? Och varför ligger Örebro mitt i Sverige utan att vara centralt? Jag ser ingen mening med Örebro.
Och Ernst är också rätt osexig. Men jag tycker inte att ditt "omanliga sätt" är provocerande, Ernst, vilket du verkar tro att det är. Nej, det är inte provocerande, bara väldigt osexigt.
Grrrr...?
Hm. Det kanske inte bara är år 2001 som är motsatsen till sexigt. Örebro och Ernst bidrog nog till att jag la märke till 2001:s osexighet. Ja, det är kombinationen av de tre som gör det så extremt osexigt. Lyssna bara:
"Ernst Kirchsteiger - årets örebroare 2001"
Uhh. Den som inte får rysningar av det måste vara helförlamad.
//Sofia
PS. Vill du veta vad mitt inlägg syftar på, eller bara läsa mer om Ernst, ta en titt här:
http://helenanisser.blogg.se/171106221032_mannen_i_mitt_liv.html#comment DS.
Fast Örebro är också ganska osexigt. Jag menar, var är utmärkande för Örebro? Vad har någon sin ägt rum där? Varför är Örebro varken stort eller litet? Och varför ligger Örebro mitt i Sverige utan att vara centralt? Jag ser ingen mening med Örebro.
Och Ernst är också rätt osexig. Men jag tycker inte att ditt "omanliga sätt" är provocerande, Ernst, vilket du verkar tro att det är. Nej, det är inte provocerande, bara väldigt osexigt.
Grrrr...?
Hm. Det kanske inte bara är år 2001 som är motsatsen till sexigt. Örebro och Ernst bidrog nog till att jag la märke till 2001:s osexighet. Ja, det är kombinationen av de tre som gör det så extremt osexigt. Lyssna bara:
"Ernst Kirchsteiger - årets örebroare 2001"
Uhh. Den som inte får rysningar av det måste vara helförlamad.
//Sofia
PS. Vill du veta vad mitt inlägg syftar på, eller bara läsa mer om Ernst, ta en titt här:
http://helenanisser.blogg.se/171106221032_mannen_i_mitt_liv.html#comment DS.
Varför just kattskinn?
Katedralskolan är en mycket gammal skola, med anor från 1200-talet. Ja, Katedralskolan är en väldigt seriös skola. Det var därför jag blev glatt överraskad i morse på kemin.
Vi ska göra ett expriment. På katedern står en ställning med en kula dinglande från en tråd fästad i ställningen. Det hela börjar med att vår käre kemilärare tänder en infraröd lampa och glatt utbrister:
"Den här lampan har egentligen inte alls med exprimentet att göra."
(Du bara gilla infraröda lampor, eller?)
"Hm, det är inte så bra väder för det här exprimentet idag. Det borde vara 10 minus och sol ute och nu är det ju tyvärr 10 plus och regn."
(Och vad har vädret med det hela att göra, eftersom exprimentet uppenbarligen ska utföras inne i klassrummet?)
"Den här kulan som hänger här, det är en flädermärgskula. Man har tagit ut det där mjuka innuti en flädergren och liksom gjort en kula av det. Fast fysikläraren skvallrade och sa att det här exemplaret faktiskt var av frigolit."
(Oh, det kända materialt flädermärg! Som inte ens är flädermärg. Wannbe-flädermärg, sug på den.)
"Nu tar jag fram en ebonitstav, den är tillverkad av den första sortens plast som man framställde."
(Typ sån livsfarlig man hade på 40-talet?)
"Och här har jag mitt kattskinn som jag ska gnida mot ebonitstaven."
(Ursäkta, sa du just kattskinn?!)
Medan vår lärare frenitiskt gnuggar kattskinn börjar jag undra vad det är jag egentligen har gett mig in på. Det är tydligen meningen att ebonitstaven sedan ska påverka kulan på något sätt, men inget händer. (Surprise?)
Som tröst tar vår lärare fran en, pust, helt vanlig glasstav. Men..
"Nu ska jag försöka få den här glasstaven positivt laddad genom att gnida en damstupa i nylon mot den."
(Here we go again..)
Det fortsatte med en rad misslyckde försök. Vår lärare skyllde på vädret. Och jag var vid det här laget rätt full i skratt. Det här kändes ju som ett skämt, typ en parodi på kemiexpriment.
Det var ju i och för sig så att det där med vädret och den infraröda lampan hade med luftfuktighet och statisk elektricitet och göra, men ändå. Och det skulle bli positiva och negativa laddningar som stötte bort varandra och så, men innan vår lärare förklarade allt detta var det bara komiskt. Och smått makabert.
Exprimentet var säkert tänkt att vara ett pedagogiskt sätt förklara dipoler och polära kovalenta bindningar och sånt där det så småningom visade sig handla om, men det jag kommer minnas är kattskinnet. Och att inget funkade, varken flädermärgskulor eller vattenstrålar ville röra på sig. Så jag bara undrar, varför all denna specialisering om det ändå inte fungerar? Och varför just kattskinn?
Ja, varför just kattskinn?
//Sofia
Vi ska göra ett expriment. På katedern står en ställning med en kula dinglande från en tråd fästad i ställningen. Det hela börjar med att vår käre kemilärare tänder en infraröd lampa och glatt utbrister:
"Den här lampan har egentligen inte alls med exprimentet att göra."
(Du bara gilla infraröda lampor, eller?)
"Hm, det är inte så bra väder för det här exprimentet idag. Det borde vara 10 minus och sol ute och nu är det ju tyvärr 10 plus och regn."
(Och vad har vädret med det hela att göra, eftersom exprimentet uppenbarligen ska utföras inne i klassrummet?)
"Den här kulan som hänger här, det är en flädermärgskula. Man har tagit ut det där mjuka innuti en flädergren och liksom gjort en kula av det. Fast fysikläraren skvallrade och sa att det här exemplaret faktiskt var av frigolit."
(Oh, det kända materialt flädermärg! Som inte ens är flädermärg. Wannbe-flädermärg, sug på den.)
"Nu tar jag fram en ebonitstav, den är tillverkad av den första sortens plast som man framställde."
(Typ sån livsfarlig man hade på 40-talet?)
"Och här har jag mitt kattskinn som jag ska gnida mot ebonitstaven."
(Ursäkta, sa du just kattskinn?!)
Medan vår lärare frenitiskt gnuggar kattskinn börjar jag undra vad det är jag egentligen har gett mig in på. Det är tydligen meningen att ebonitstaven sedan ska påverka kulan på något sätt, men inget händer. (Surprise?)
Som tröst tar vår lärare fran en, pust, helt vanlig glasstav. Men..
"Nu ska jag försöka få den här glasstaven positivt laddad genom att gnida en damstupa i nylon mot den."
(Here we go again..)
Det fortsatte med en rad misslyckde försök. Vår lärare skyllde på vädret. Och jag var vid det här laget rätt full i skratt. Det här kändes ju som ett skämt, typ en parodi på kemiexpriment.
Det var ju i och för sig så att det där med vädret och den infraröda lampan hade med luftfuktighet och statisk elektricitet och göra, men ändå. Och det skulle bli positiva och negativa laddningar som stötte bort varandra och så, men innan vår lärare förklarade allt detta var det bara komiskt. Och smått makabert.
Exprimentet var säkert tänkt att vara ett pedagogiskt sätt förklara dipoler och polära kovalenta bindningar och sånt där det så småningom visade sig handla om, men det jag kommer minnas är kattskinnet. Och att inget funkade, varken flädermärgskulor eller vattenstrålar ville röra på sig. Så jag bara undrar, varför all denna specialisering om det ändå inte fungerar? Och varför just kattskinn?
Ja, varför just kattskinn?
//Sofia
Vad jag hittade på mitt köksbord en förmiddag i november
Okej, jag vet att jag är slarvig. Folk brukar inte lyckas tappa bort båda skåpnyckeln och matkortet och engelskaboken och pennfodralet första månaden i gymnasiet.
Och jag vet att jag inte har någon koll. "Vaddå, tio sidor kemi, till idag?!"
Men jag är faktiskt varken korkad eller dement.
Sådetså, mamma.
//Sofia
Såg ni IKEA-tidningen som kom idag?
IKEA - "DEN HÄR JULEN BLIR NÅGOT EXTRA"
Och då undrar jag bara, kan man tolka det som ett löfte? Tror ni att man kan stämma IKEA om man får en riktigt tråkig jul? Då skulle man bli fett rik. Jag kanske är något på spåren här...
Fast näe, jag bor ju inte i USA. Jag får nog nöja med att förgylla tillvaron med fult ank-pynt, istället för ett par miljoner.
IKEAs julankor. Julankor?Men det är lungt, jag klarar mig med ankorna. Jag har så mycket annat som är värt så mycket mer.
Jag har underbara vänner som jag både kan skratta och gråta med, som lyssnar och håller kvar mig på jorden så gott det går.
Och jag har av någon anledning fullt av människor runt omkring mig som jag inte kan säga är vänner, men som ändå ställer upp, håller reda på mina grejer, säger saker som man inte kan låta bli att skratta åt, kittlas och retas och jaa.. ser mig.
Jag vet att alla inte är såhär lyckligt lottade och jag är mer tacksam än jag kan säga för att just jag får uppleva detta. Jag vore inte mycket utan alla som ständigt ställer upp och räddar mig. Oavsett om det är medvetet, motvilligt eller faller sig alldeles naturligt så är jag glad för det.
Det var nog det här jag ville säga egentligen:
Tack.
//Sofia