Sofias sida

Gott nytt år!!!

 Jag har en känsla av att detta kommer bli ett bra år.

Nu ska jag göra mig vacker... eller iallafall fixa mig lite inför ikväll (det är ju halva nöjet).
 
Hoppas ni får en trevlig/mysig/rolig nyårsafton! Och bli inte alltför besvikna om ni inte får det. Jag har aldrig förstått denna nyårspess. Varför ska man prompt ha så himla kul just på nyår? Det är väl inte en större deal att vara på en misslyckad fest på nyår än vilken annan helg som helst?

Jag ska iallafall heja in 2008 med människor jag tycker om. Och det känns som det viktigaste.

Nyårspuss! //Sofia

 Och andra... (Klicka på bilden och lägg märke till deras njutningfulla miner.)

Sedan fortsatte det med vikingar, valkyrior, glitterpojkar och allmännt spexiga sångare i de verse nummer.

 Kärlek vid första ögonkastet...

 Gretchenperuken klär alla (host, host)

 Visst är jag blodig, men det är ingen anledning att inte se livet från den ljusa sidan!

  Uppfinningsrikedomen är aldrig sinande då det kommer till tortyrredskap...

 
Vem ska bort?

  Titta, Samuel, vi kan också! Nästa år..? *Hint, hint*
(Nä juste, män förstår ju inte hintar...)

De är så trevliga, OD-männen! Jag och Gunnel fick höra "Tack för att ni gör så bra fika och för alla era små trevliga lappar!"  från en mängd odeister under helgen.
 
Lapparna, ja... Det började för två år sedan, när Elin och jag upptäckte att pappersmuggarna var slut (känns det igen..?) och vi var tvugna att meddela detta utan att uppröra de kaffesugna männen alltför mycket. Humoristiska som vi var skrev vi då en smått oseriös lapp på ämnet och satte upp. Då vi hörde ett par killar kommentera denna lapp i positiva ordalag blev vi genast uppmuntrade att göra fler. Och på den vägen är det...

Även om Elin inte var där i år (hon har ju övergivit sin stackars bästa vän och alla andra svenskar för ett utbytesår i Nya Zeeland), så fortsatte såklart jag och Gunnel traditionen. Det är ännu en fördel med OD-jobbet - man får umgås intensivt med en kompis man tycker om!

  Självklart gjorde OD-männen som vi bad dem
- och märkte sina muggar:  

 TrioX trummis fick den sista pappersmuggen... Bra jobbat!

Då vi märkte att det fanns väldigt många äpplen kvar, bestämde vi oss för att uppmuntra odeisterna till att äta fler äppeln:

I år hade de köpt för stora kaffefilter, så Gunnel och jag var tvugna att klippa de till rätt storlek. Självklart slängde vi inte de överblivna bitarna, utan de satte vi upp på detta vis runt Gretchens frukthörna.

 Vi lyckades faktiskt med att ta slut på alla klubbor i år! Och jag fick tillochmed en stackars OD-man som varit godisfri sen han var åtta att ta en klubba genom att hänvisa till Gretchen och titta lite bedjande på honom. Man blir ju nästan lite stolt.

  Kära Gunnel - tack för att du ville hjälpa till i år trots att din pappa inte är gammal odeist! Och för att du är så bra på att jobba, för att vi har så kul och för att... du är du! Och sen är det ju förstås en fördel att du är ungefär dubbelt så stark som mig... Hur kan en så liten flicka vara så stark? 

 Kära odeister - ni är och kommer alltid att förbli mina favoritmän! Trevliga, roliga, skönsjungande och iklädda glittriga västar, kan det bli bättre?

Det är alltid lika roligt att höra era uppskattande ord. Årets bästa var nog: "Ni är vekligen små solstrålar här nere, det är sånt här som era lappar som gör att man orker igenom den här veckan." Och det är alltid lika tråkigt när Capricehelgen är slut, precis när ens OD-beundran är på topp.

"Ja, Gunnel, är du också lite kär i OD nu?
(suckar förälskat) "Jaah... De är ju så snälla!"

Jo, de är ju det. Och det är ändå något speciellt med att springa omkring där bakom scenen bland 80 utklädda män och fnissande sätta upp ännu en halvfyndig lapp.

Tack för i år - vi såg sista akten i sista föreställningen och ni var strålande! Jag hoppas att jag får komma tillbaka nästa år, en vinter utan OD skulle liksom inte vara en riktig vinter.

Förra året hittade ju OD min blogg av en slump och länkade inlägget, som inte var menat för deras ögon, på sin internsida. (Här är det inlägget.) Jag trodde jag skulle dö av skam innan jag kom på att det nog inte gjorde så mycket, ändå... Och även fast jag är förberedd på att ni i OD kommer att läsa i år, så tänker jag nog göra såhär iallafall:

OD <3

//Sofia


PS. Anledningen till att detta inlägg dök upp först nu är att mitt internet la av igår, precis när jag skulle publicera. Buhu. Men här är det ju, så ingen skada skedd! DS.

När jag gick i lågstadiet hade jag världens bästa fröken.
 
Hon hette Karin och hade ritat blommor i alla möjliga färger på tavlan första dagen i ettan. Hon brukade berätta historier om när hennes lärare slog henne på fingrarna med linjalen när hon var liten eftersom hon var vänsterhänt och varför hennes dotter älskade grädde så mycket. Hon lät oss lyssna på sånger om multiplikationstabellen och lärde oss tiokompisarna med hjälp av tecknade nyckelpigor. Hon demonstrerade varför det var så viktigt att ha mössa på vintern genom att sätta stickade strumpor på glas med varmvatten i, och hon var den vi gick till när någon hade puttat någon annan i matkön.



Det finns nog få människor, bortsett från föräldrar och syskon, som påverkar ett barn så mycket som dess lågstadielärare. Alla lärarens värderingar och åsikter präntas direkt in i de små barnhjärnorna och sedan sitter de där, varken man vill eller inte.

En gång hade Karin en lektion om att "älska" och "hata". Hon berättade att orden älska och hata är väldigt starka ord, som inte bör användas i brådrasket. Det är tillexempel fel att säga att man hatar blodpudding. Hatar är något man gör då någon dödat ens föräldrar eller så. Blodpudding ogillar man. Jag ser det så tydligt för min inre syn, hur hon skrev upp orden på tavlan i orning från det kraftigaste till det mildaste ordet. Jag tänker fortfarande rätt ofta på det här, att vi slänger iväg alldeles för kraftfulla ord för att beskriva vardagliga händelser. Lite försiktig är det nog bra att vara, så att de viktiga orden inte förlorar sin betydelse.