Att hålla handen
Det är ett väldigt fint uttryck på något sätt, hålla handen.
Och det innebär så mycket mer än en hand som ligger i en annan.
Första gången du höll någon i handen var nog ett par timmar efter födseln när din lilla, lilla rödflammiga hand med miniatyrnaglar greppade tag om mammas eller pappas finger. Sedan kom dagistiden med orange trafikvästar och bråk om vem som fick gå längst fram under promenaderna genom skogen och i stan. Och alla barnen som gick två och två och höll varandras händer.
Nästa gång det blev viktigt med att hålla händer eller inte, var när det plötsligt blev pinsamt att hålla mamma i handen när du gick över gatan. Tänk om dina skulle klasskompisarna sett, liksom. Och när du darrande tog en hand som tillhörde en pojke eller flicka du gillade för första gången, då kände du dig kanske både lite modig, och väldigt stolt. Du höll säkert också händerna med dina vänner hela högstadiet, åtminstone om du är tjej. Jag undrar hur många äldre damer som har gett mig och mina vänner en dessa-lesbiska-ungdomar-blick under åren...
Och sedan, första gången det var på riktigt. Första gången du höll handen med någon du verkligen var kär i, kanske tillochmed älskade. Eller, vilket är ganska sannorlikt med tanke på hur ung du antagligen är, första gången du ska göra det. Då får det hela en ny innebörd, även om den där pirrande känslan från första gången i lågstadiet, är precis densamma.
Jag tycker ofta att hålla handen känns mer äkta och kanske mer seriöst än en kyss. Eller kanske inte mer än en kyss, men verkligen mer än ett strul. Jag menar, hur många av oss har inte hånglat med någon vi inte känner, eller varit för fulla för att känna igen, någon gång? Men jag tror aldrig att jag har hållit handen med någon utan att mena det. Visst, det behöver inte betyda att man är kär i någon om händerna vilar mot varann när man ligger och myser framför en film, men jag tror inte att jag skulle kunna göra en sådan sak med någon jag inte tyckte om.
Nej, de enda personer jag håller i handen är sådana jag tycker om. Mina vänner och min pojkvän. Och min lillasyster, när vi går över gatan.
//Sofia
Och det innebär så mycket mer än en hand som ligger i en annan.
Första gången du höll någon i handen var nog ett par timmar efter födseln när din lilla, lilla rödflammiga hand med miniatyrnaglar greppade tag om mammas eller pappas finger. Sedan kom dagistiden med orange trafikvästar och bråk om vem som fick gå längst fram under promenaderna genom skogen och i stan. Och alla barnen som gick två och två och höll varandras händer.
Nästa gång det blev viktigt med att hålla händer eller inte, var när det plötsligt blev pinsamt att hålla mamma i handen när du gick över gatan. Tänk om dina skulle klasskompisarna sett, liksom. Och när du darrande tog en hand som tillhörde en pojke eller flicka du gillade för första gången, då kände du dig kanske både lite modig, och väldigt stolt. Du höll säkert också händerna med dina vänner hela högstadiet, åtminstone om du är tjej. Jag undrar hur många äldre damer som har gett mig och mina vänner en dessa-lesbiska-ungdomar-blick under åren...
Och sedan, första gången det var på riktigt. Första gången du höll handen med någon du verkligen var kär i, kanske tillochmed älskade. Eller, vilket är ganska sannorlikt med tanke på hur ung du antagligen är, första gången du ska göra det. Då får det hela en ny innebörd, även om den där pirrande känslan från första gången i lågstadiet, är precis densamma.
Jag tycker ofta att hålla handen känns mer äkta och kanske mer seriöst än en kyss. Eller kanske inte mer än en kyss, men verkligen mer än ett strul. Jag menar, hur många av oss har inte hånglat med någon vi inte känner, eller varit för fulla för att känna igen, någon gång? Men jag tror aldrig att jag har hållit handen med någon utan att mena det. Visst, det behöver inte betyda att man är kär i någon om händerna vilar mot varann när man ligger och myser framför en film, men jag tror inte att jag skulle kunna göra en sådan sak med någon jag inte tyckte om.
Nej, de enda personer jag håller i handen är sådana jag tycker om. Mina vänner och min pojkvän. Och min lillasyster, när vi går över gatan.
//Sofia
Kommentarer
Postat av: Daw
usch! sluta skriva så förbaskat fint! önskar jag kunde skriva så.
längtar tills nästa gång jag får hålla din hand. puss!
Postat av: Hannah
Gud vad fint skrivet kusin! Som vanligt.
Postat av: Anna
"det här vill jag blogga om.."
bra gjort min fina. puss.
Postat av: Sofia
David: Sluta vara så förbaskat fin, då! Hålla handen imorgon.
Hannah: Ska du säga, bästa begåvade kusin. Puss.
Anna: Haha, ja jag sa ju det! Puss.
Postat av: Johan
Ligger mycket i vad du säger.
Trackback