Sofias sida

Jag önskar att jag hade en brorsa. Eller en manlig barndomsbästis. Nån som kunde förklara hur de där varelserna från Mars fungerar.  För jag har en bekännelse att göra: Jag förstår mig inte på män. Visst har jag lärt mig en del det senaste året som jag inte visste tidigare, eller iallafall inte trodde på. Jag har tillexempel lärt mig att det finns riktigt snälla killar där ute. Och  således även kommit fram till att man inte måste nöja sig med en dålig, även om man inte träffat en bra som passar än, eftersom de där riktigt braiga ju faktiskt existerar.

 Mycket tack vare dessa fina pojkar.

Men jag förstår mig fortfarande inte på dem, männen. Varför sitter de alltid tre meter ifrån varandra och skriker när de för en konversation?  Hur lyckas de äta så mycket? Varför skryter de så mycket? Hur klarar de av att aldrig prata om vad de känner? Varför är de aldrig allvarliga? Men framförallt, varför tar de aldrig på sina vänner? Hur överlever ni?

 Vissa fixar förstås det där med närkontakten ändå...

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot män. Tvärt om. När jag var liten var jag tillochmed mansdyrkare i hemlighet. Utåt tyckte jag att killar var det töntigaste som fanns, men innerst inne tyckte jag ändå att de var helt oemotståndliga. Åh,  jag kommer ihåg i sexan, när vi "ojää-ade" oss på Orlando Bloom, Viggo Mortensen och Johnny Depp. Vi var, vad, 12? Och de två sistnämda kändisarna runt fyrtio. Idag skulle det inte falla mig in att spana på en fyrtiotvå-åring. Men kändisar är förstås på ett behagligt avstånd, där kan det aldrig bli verklighet. Tänk vad rädd jag skulle ha blivit om Orlando Bloom faktiskt kommit fram och raggat på mitt 12-åriga jag. (Inte för att jag hade blivit mindre rädd idag, men nu är det inget jag drömmer om.)

Jag vet att vi alla är människor. Och jag tycker vi ska ha samma lön för samma jobb. Men sen, då? Män är läskiga. De är så stora. (Haha, jag ser framför mig hur mina kompisar klappar mig på huvudet och tröstande säger; "lilla Sofia". Men det är ju sant!)

Och vaddå män, förresten? När blev pojkarna män? Och när började dessa män intressera sig för mig? Jag är ingen kvinna, jag är en flicka! Eller? 

Varför är nu dessa underliga varelser så lockande? Och varför är de så mycket lättare att dyrka på avstånd? Varför blir jag skitskraj när en av dem kommer lite nära? Jag har inte problem med närhet, relationer, whatever, i allmänhet.  Fast det kanske beror på att jag inte förstår mig på dem, och man är ju alltid rädd för det okända?

Men man kanske ska göra som våra vänner männen säger, trots allt;
sluta analysera så mycket och bara kör! 

 //Sofia

Idag åkte Elin till Nya Zeeland. Jag sov hos henne i natt och följde sedan med till Arlanda för att vinka av. Än så länge är jag i något slags chocktillstånd. Jag kan inte förstå att det är sant. Att jag inte får träffa henne på ett helt år. ÅH. MIN ELIN!

  I stort sett har vi varit bästa vänner sedan femman.

 Kunnat plugga...

... och kunnat njuta  tillsammans!

 Kunnat prata om allt och inget.

 Älskat musikklasserna...

  ...och haft kul med folk där.

 Gått på bal tillsammans...

 ...och framfört låter vi skrev som 11-åringar inför hela skolan.
WetterZetter <3

 Gjort lilla julafton med Anna till en tradition. Gud, att träffa Anna och Elin tillsammans för sista gången var också så sorgligt! De kom till mig någon timme innan jag skulle till Skottland - och åh... Jag kommer sakna SB!

Men det är ju faktiskt inte som att jag aldrig kommer att träffa Elin igen. Man får väl försöka se det från den ljusa sidan. Fast det känns lite svårt just nu. Det kommer bli så tomt i Sverige! För även om vi kommer ringas och mailas och smsas och brevväxlas, så kommer det ju inte riktigt att bli samma sak... ;)


Näe. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur ledsen jag kommer bli när insikten verkligen slår mig med full kraft. Åh, Elin, ibland vet jag inte var jag slutar och du börjar. Separationsångest är bara förnamnet. Du känner mig så väl och har så många fina egenskaper. Du är så fin... Du betyder så oerhört mycket för mig! Jag tänker och kan inte skriva ned allt här, dels har du ju fått en något personligare berättelse än den här och, som vi pratade om igår, det är så svårt att ord på känslor - språket räcker inte till.

Jag tror att du kommer ha det asbra i Nya Zeeland. Det kommer vara jobbigt då och då, men du kommer klara dig. Ja, mer än klara dig - du kommer lysa. Och även om jag kommer sakna dig outhärdligt mycket, så ses vi ju igen. Det gör vi faktiskt.

 

Tusen lyckopussar och kärlekskramar //Sofia

 

JAG ÄLSKAR DIG.

Jag kom just på att jag inte upplevt en enda solig dag sedan skolan slutade. But I couldn't care less! 

 

Efter Skottland var jag i Skåne hos Elin i fem dagar. (Åh! Jag vill inte tänka på att hon ska åka!) Visserligen var jag sjuk och det regnade, men vi hade väldigt mysigt i alla fall. Och en dag trotsade vi vädrets och förkylningarnas makter och åkte till Danmark. Där satt vi på en bänk och åt glass med Elins småsystrar. Haha, det låter inte så kul som det var! 

Här hemma i Uppsala har jag träffat min Anna, knarkat musik som kommer ur CD-spelare och datorer istället för mobiler (jag trodde aldrig att jag skulle bry mig om något så oväsentligt som ljudkvatité - men GAH vad det är skönt med riktigt bra ljud), gått på bio med mamma och försökt bli av med den dumma förkylningen.
 
Mina planer för den närmsta framtiden är att träffa skolkompisar (man får ju lite abstinens), vinka av Elin (jag dör!) och sticka till Gotland och min far med familj på fredag. Och när jag kommer hem därifrån anländer snart Tyler. Det ska bli så kul att lära känna honom!! (Om någon har missat det så är Tyler den amerikanska utbytesstudent som ska bo hos oss tre månader nästa skolår, efter att han har bott hos Elins familj. Sorry för den pinsamt korta förklaringen, men jag räknar liksom med att det är mest folk jag känner som är intresserade av att läsa denna blogg. (Och sorry för alla fula paranteser. Jag hatar paranteser. Och engelska substitut för fullgoda svenska motsvarigheter till ord. Och ordet "ju". Och svärord i skriftspråk. Och onödiga utropstecken. Och att låta dryg när man vill låta tacksam och glad. Och att skriva långa inlägg som är dömda till ett liv utan kommentarer, eftersom de är för personliga. Och upprepningar av ord. Men ingen är perfekt.))

 Vilket är ganska tur!

Sommarlovet med sina obefintliga vanor och nya människor är underbart! Det enda negativa hittills, som inte ens är entydigt negativt, är att jag känner mig så... sliten. Alltså inte utsliten, utan sliten mellan olika platser och de människor som hör till dem. Där är en underlig känsla att veta att så många människor på så många platser vill att man ska vara hos just dem. Och jag vill vara hos alla!!!
Vilket ju inte går. Men att någon längtar efter en är ju rätt underbart. Jag förstår inte hur jag lyckas omge mig med så fantastiska människor hela tiden.

Tillsist måste jag säga att även det händer mycket sorgligt - som att Elin åker och jag inte får vara med alla jag vill - och saker och ting är långt ifrån perfekta, så är livet jävligt underbart att leva!

 Låt oss tillbe det!! 

//Sofia

Hi there! I thought I'd write this post partly in english because of all the great people I've met in Scotland and given this address to. And I trust that all my Swedish friends know english, probably even better than I do, anyway.



I've had so much fun in Scotland! Me and Hannah have experienced everything from beautiful old castles to hillarious pub crawls. (Pub crawl = pubrunda) I'll just write down a short summary of the trip here, I couldn't possibly fit everything in. And anyway, the best thing about it was all the wonderful, strange, funny people we met and talked to, and those people and conversations are hard to describe like this. 

We spent the first three nights in Edinburgh - one of the most wonderful towns (det är inte en city, det är över en miljon invånare i sådana, har jag lärt mig) I've ever been to. We slept in a very nice Hostel, in a dorm with ten other people.

View from the Castle.   Och bästa/and the best Hannah.

We visited Edinburgh Castle, explored the Royal Mile (Edinburghs äldsta gata, full av fina gamla byggnader och skotskrutiga turistshoppar), was chocked by the amount of men in kilts, went shopping and just enjoyed being in Scotland the days we were in Edingburgh. Our last night in Edinburgh we met a really nice canadian couple, who convinced us to come with them on the pub crawl that our hostel arranged. (Vi var inte sådär överdrivet svårövertalade.) They said they would look after us and stuff, so off we went. I won't write down any details - it's not that interesting and you never know who will read this - but I can say that it was really fun!



Next stop on our trip was Pitlochry. It was beautiful there, but very boring. We had our own room there, though, which was nice.

  Our walk in Killekrankie, Pitlochry.

From Pitlochry we went to Glasgow. We had planned on staying there for four nights, but it was awful! The Hostel was discusting and the part of Glasgow where it was situated was really creapy. So we went back to our beloved Edingburgh after a day. On a train...

 Haha. Ursäkta, men det var kul!

There we spent the last three days shopping, talking, sleeping, laughing, kissing, pub-crawling, drinking tea and other, not to heathy beverages, exploring and doing other nice things. We love Edinburgh!

 People always
excused the weather in Scotland (and that they only knew one langage, if the were English-speaking) and we were like.. "We didn't come here for the sun!"

 <--- Där fikade vi ett antal gånger. (Det går ändå inte att säga "fika" på engelska)

As I said before, we've met so many people that are worth mentioning and experienced so many funny things, that I don't even know where to begin. So I won't. Ni får helt enkelt prata med mig om ni vill ha de riktiga historierna.

But I have to mention one person. Dave. I don't think I'll do more than mention you, though. Whatever it was, it was private.

 Beloved Edinburgh.

And beloved swedish, I love being able to speak a language no one understands! 

Bland det roligaste på resan var faktiskt att vara svensk. "Oh, Sweden! Beautiful language, beautiful girls!" Och att bli raggad på och få roliga komplimanger vart man en gick och hur man en såg ut för tillfället. Svenska killar är inte lika givmilda när det kommer till det. Åh, jag kommer att sakna att vara unik..!

Och att vara vuxen. Att klara sig själv. Usch, vad jag inte vill bli tillsagd vad och när jag ska äta och sova och plocka undan och whatever. Jag har klarat mig fint utan detdär i två veckor nu. Inte för att jag inbillar mig att jag är vuxen nu, men jag vet att jag klarar mig själv i ett främmande land. Jag vet att jag klarar en massa saker jag inte visste att jag gjorde innan. Jag kan ta ansvar för mig själv. Är inte det att vara vuxen, förresten? Att ta ansvar för sig själv och sina handlingar? Jag kanske är lite vuxen ändå. En mycket ung vuxen.



Hursomhelst har den här resan verkligen överträffat alla mina förväntningar. Det hände mycket jag inte räknat med. Och det allra, allra mesta var bra. Åh, Skottland! VARFÖR måste jag vara tillbaka i Sverige..?

Pussar och kramar och kärlek, and kisses and hugs and love //Sofia