Sofias sida

Idag åkte Elin till Nya Zeeland. Jag sov hos henne i natt och följde sedan med till Arlanda för att vinka av. Än så länge är jag i något slags chocktillstånd. Jag kan inte förstå att det är sant. Att jag inte får träffa henne på ett helt år. ÅH. MIN ELIN!

  I stort sett har vi varit bästa vänner sedan femman.

 Kunnat plugga...

... och kunnat njuta  tillsammans!

 Kunnat prata om allt och inget.

 Älskat musikklasserna...

  ...och haft kul med folk där.

 Gått på bal tillsammans...

 ...och framfört låter vi skrev som 11-åringar inför hela skolan.
WetterZetter <3

 Gjort lilla julafton med Anna till en tradition. Gud, att träffa Anna och Elin tillsammans för sista gången var också så sorgligt! De kom till mig någon timme innan jag skulle till Skottland - och åh... Jag kommer sakna SB!

Men det är ju faktiskt inte som att jag aldrig kommer att träffa Elin igen. Man får väl försöka se det från den ljusa sidan. Fast det känns lite svårt just nu. Det kommer bli så tomt i Sverige! För även om vi kommer ringas och mailas och smsas och brevväxlas, så kommer det ju inte riktigt att bli samma sak... ;)


Näe. Jag kan inte ens börja föreställa mig hur ledsen jag kommer bli när insikten verkligen slår mig med full kraft. Åh, Elin, ibland vet jag inte var jag slutar och du börjar. Separationsångest är bara förnamnet. Du känner mig så väl och har så många fina egenskaper. Du är så fin... Du betyder så oerhört mycket för mig! Jag tänker och kan inte skriva ned allt här, dels har du ju fått en något personligare berättelse än den här och, som vi pratade om igår, det är så svårt att ord på känslor - språket räcker inte till.

Jag tror att du kommer ha det asbra i Nya Zeeland. Det kommer vara jobbigt då och då, men du kommer klara dig. Ja, mer än klara dig - du kommer lysa. Och även om jag kommer sakna dig outhärdligt mycket, så ses vi ju igen. Det gör vi faktiskt.

 

Tusen lyckopussar och kärlekskramar //Sofia

 

JAG ÄLSKAR DIG.