Jag måste lära mig att låsa toadörren
Jag måste lära mig att låsa toadörren här hemma.
Och att sluta gå runt i BH och trosor på kvällarna. Och att låta bli att ta på mig handduk eller kläder då jag kommer upp nyduschad från källaren.
Vi har en inneboende nu. En artonårig kille.
Det kan bli pinsamt.
//Sofia
Hemska drömmar och värkande öron
Som började med en jäkla skitnatt. Jag hade världens hemskaste mardröm. Den var så verklig. Eller inte det som hände förstås, men miljön och framförallt känslan i drömmen. Det slog mig aldrig in att jag drömde. Jag trodde på fullt allvar att detta var vad som skedde:
Vi satt och pratade i mitt vardagsrum, jag och David. Han satt på soffbordet och jag i soffan. Det var ett par nätter efter nyår och folk i området smällde av bortglömda raketer då och då. En smällde utanför på gatan och det virvlade in dam i hallen från smällen. Efter det sjuts en raket upp precis ovanför oss, en stor och hög som upplöses i ett vitt glitterregn. David berättar att snart kommer vi höra hur detta magiska regn faller ned på taket. Mycket riktigt hörs snart ett fint smattrande ovanför oss.
Men så växer smattrandet, och blir till ett buller, som växer till ett dån. Hela huset skakar och plötsligt börjar taket ovanför oss att rasa in. Stora sjok och fotbollsstora stenar faller ned, och träffar David överallt, på benen och kroppen och i huvudet. Han är alldeles blodig. Jag blir stel av skräck, men tänker chockat; "Snart träffas jag också av en sten, så då spelar det ingen roll längre." Men det gör jag inte. Det är bara David som träffas. Stenraset slutar och mullrandet upphör. David ligger alldeles orörlig, svårt skadad med inte död än, och jag vill, försöker nå fram till honom. Men jag är alldeles paralyserad av chock och kan inte röra mig. Paniken stegras. Jag ser mamma stå stum och orörlig i hallen och försöker ropa på henne, men inget ljud undslipper mig. Jag är fullkomligt panikslagen. Utom mig av sorg och chock och försöker jag ännu en gång att ropa på mamma.
Jag vaknar med ett ryck av mitt eget skrik. Och bredvid mig sätter sig en yrvaken David upp och frågar vad som händer.
Jag sjunker storgråtande ihop mot hans bröst och håller honom hårt, hårt.
Det tar upp emot en timme innan jag lugnat ned mig så pass mycket att jag kan somna om. Något jag klarar bara för att han ligger där bredvid mig och andas, uppenbart mycket varm och levande. Självklart förstår jag att fyrverkerier inte kan framkalla lokala jordbävningar, men i drömmen och de panikfyllda minutrarna efteråt tedde det sig helt normalt. Inom denna timme har jag dessutom hunnit prata med mamma, som vakande av min gråt, och som trevande tolkar min dröm. Det är tydligen positivt att drömma att någon dör. "Sedan är det nog så att du tycker väldigt mycket om honom. Så mycket att det skrämmer dig."
Jomendetgörjudet.
För att i korthet beskriva skitdagen kan jag säga att jag släpade mig ur sängen, råförkyld och med öronvärk för att gå på morgonens superviktiga kemilab. Som var inställd. Senare fick jag en ny, allvarligare släng av hörselgångsinflammation bekräftad och behandlad på Ackis.
Fy fan i helvetes jäkla skit vad ont det gör när folk gräver i ens inflammerade öron. Så ont att det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna, även om man försöker behärska sig. Dessutom stod, förutom doktorn, två läkarstudenter och två sköterskor och studerade en, medan man för allt i världen försökte ligga still då läkaren stoppade in det ena stålröret efter det andra i ens hörselgång och tårarna rann ned för kinderna. Då känner man sig som en värdig människa.
Jag fick starkaste penicclinet och örondroppar med sprit i(?). Eftersom jag dessutom har feber och en bultande huvudvärk dröjer det nog ett tag innan jag kommer till skolan. Så jag missar det viktiga miljörollspelet och, och, och allt känns bara... s k i t !
Nej, nu ska jag sova.
Och David, jag tycker inte bara väldigt mycket om dig. Som du vet.
Jag älskar dig. Oerhört väldigt jobbigt mycket. //Sofia
Önskelista
Först och främst vill jag bara ha saker som jag verkligen kommer att använda. Det vill säga inga ljuslyktor från Indiska, billiga badkulor med jordgubbsdoft eller kokböcker med snabba recept - och framförallt - inga smycken! Jag använder inte smycken. Örhängen kan jag inte ens ha. Så har man som ovetande släkting tänkt köpa ett till en nybliven artonåring passande silverhalsband - lägg pengarna på något annat!
Nein danke!Som en insamling till en laptop, tillexempel. Jag har bestämt mig för att det är den enda stora grejen jag ska önska mig. Så det är egentligen min önskelista: Bärbar dator. Punkt.
Även om skärmen på min digitalkamera har lagt av, Ipoden rymmer en fjärdedel av Itunesbiblioteket och mobilen lämnar mycket övrigt att önska. (Även om den nu har skärpt till sig och slutat att byta ringsignal varje gång det ringer, så man aldrig förstår att det är ens egen mobil.)
Och när det kommer till modell och typ kan jag villigt erkänna att teknik inte är min starka sida och att jag således vore chanslös mot alla processorer, RAM-minnen och grafikkort. Men jag begär inte MacBook eller datorn som klarar de fetaste spelen (det enda dataspel jag någonsin ägt är Kid Pix). Den ska bara ha internetuppkoppling och vara relativt snabb. Och lite snygg, kanske.
Nu över till min kvinnliga sida. För även om jag inte gillar smycken och helst vill ha teknikprylar i födelsedagspresent, bor en liten prinsessa inom mig också.
Jag har nämligen en passion för fina krämer och fina underkläder. Och helst dyra, åtminstone de förstnämda. Då dessa båda saker inte är särskilt lätt att köpa till någon annan, om man inte råkar vara en bästis eller pojkvän, så kan jag rekomendera presentkort för de grattis-sägare som vill gynna min fåfänga. Presentkort är även bra på det sättet att de fungerar även om du lämnade fantasin hemma dagen då du skulle köpa presenter.
Goda affärer: Åhléns (Kicks har liknande utbud, men inte lika många roliga specialerbjudanden), the Body Shop och H&M.
(Ja jag gillar Clinique.)Om du däremot sprudlar av fantasi och present-letar-energi kan jag rekomendara att faktiskt köpa något från dessa butiker. Alltså inte en nattkräm från Helena Rubenstein, utan något mera moderat som en showergel från Body shop med mangodoft eller ett par fina trosor från H&M...
Sedan är det såhär: Jag älskar musik. Och jag blir alltid glad för nya skivor. Det är dessutom rätt lätt att hitta musik till mig - även om jag sjunger mycket och lyssnar mycket på musik, så laddar jag inte ned och har absolut ingen koll att tala om på ny musik. Så mig är det lätt att överraska. Helst vill jag väl att du ska ha någon slags aning om vad jag gillar, men annars är det ganska lätt att hitta rätt där med. Lite pop, lite rock, lite soul. Och mycket män med gitarrer.
Så bränn eller köp en skiva - och gör min dag. Jag förväntar mig redan musik av två av mina vänner... jag vet att ni vet vad jag gillar, och har koll.
Något annat som är kul är förstås att göra saker tillsammans. Så ett "Ska du och jag..?"-presentkort på SF bio är alltid välkommet. Och självklart - hittar du något som bara är såååå Sofia, köp!
Tillsist - jag gillar att läsa. Men önskar man sig böcker av släktingar får man antingen bara "Stallkompisar" som man inte ens hade tyckt varit kul när man var tolv, eller tegelstenar med valda berättelser från Nazi-tyskland. Himla muntert. Även här föredrar jag alltså att välja själv. Om du inte råkar vara en litterärt intresserad tonåring - då litar jag på ditt omdöme.
En sammanfattning för förvirrade, eller bara lata, hjärnor:
1. En laptop
2. Presentkort på Åhléns, the Body Shop eller H&M
3. Fina saker från ovan nämnda butiker, eller från din egen privata idévärld
4. Saker att göra ihop
5. Presentkort på LundeQ eller motsvarande
(6. Ny mobil, Ipod och digitalkamera...)
Godnatt och sånt! //Sofia
Vill ni veta varför det är så otroligt synd om mig?
2. Jag är halvt döv
Nej jag är inte döv, men den jäkla hörselgångsinflamationen och dess medicin gör att jag hör skitdåligt på höger öra och således är helt borta.
3. Jag har ont i huvudet
4. Jag är svensk
Detta är problem då det per definition är hemskt att vara i Sverige under vintermånaderna, och särskilt januari, eftersom det är outhärdligt mörkt och regningt.
5. Det är januari
Ni vet väl att självmord är som allra vanligast i januari?
6. Jag har en massa saker jag borde göra, och jag har inte lust att göra någon av dem
7. Jag är trött
"Men det är man väl alltid?" som Martin sa.
8. Mamma tjatar.
Men det gör hon väl alltid.
9. Folk som jag blir ledsen av att se när de är ledsna är ledsna
Alltså blir jag ledsen.
10. Jag är orolig för... prekära situationer
11. Min bästa vän är på andra sidan jorden.
Jag vill ha henne här. Jag vill att hon ska sönderanalyserna mina I-landsproblem. Jag vill att hon ska babbla på om sitt senaste span. Jag vill att hon ska pilla i mitt hår.
Jag vet att det egentligen inte är ett dugg synd om mig. Jag vet det. Och jag vet att många skulle bli överlyckliga över att få ha huvudvärk och januaridepp som sina största problem.
Så imorgon ska jag bli glad och nöjd och trevlig och börja uppskatta mitt liv, som ju egentligen är väldigt otroligt bra, igen.
Men idag ska jag citera Anna och skriva hennes ständiga motto under högstadietiden;
"Allt suger."
//Sofia
PS. 12. Jag fryser DS.
Sjukt
Heath Ledger död?
Nä.
Sjukt. En av mina favoritskådisar, typ 30 år, far till en liten dotter och rätt skötsam - varför ska han gå och dö? Självklart är det värst för hans familj. Men sorgligt även ur min synvinkel. Jag har typ sätt alla hans filmer och tycker verkligen om honom som skådespelare. Han är ju tillochmed med på Gunnels och min "otippade sexigheter-lista".
Uhh... vilken chock. Och vilken tragedi.
En av mina all-time favoriter.
Sjukt. //Sofia
Livets små missöden
I ett par dagar har man sett fram emot att en ny säsong ens favoritserie ska börja sändas. Äntligen kan man se fram emot tisdagskvällarna igen. Få följa med i intrigerna och förvecklingarna på sjukhuset. Se världens coolaste och mest irriterande doktor bota långsökta sjukdomar på än mer långsökta sätt. Och höra honom raljera över allt och inget på det mest politiskt inkorrekta sätt.
Så slår man upp TV-tidningen.
Och där, klockan nio på fyran, står det inte alls House - seriestart utan Handbollskväll i 4:an - handbolls EM. Fy tusan vad deprimerande.
Snyft.Förövrigt har jag i dag varit på studiebesök på Uppsalas fjärrvärmekraftverk (eller vad det nu hette) med klassen, där all värme som Uppsala använder framställs, främst av sopor och torv. Eftersom jag redan är halvt döv (hörselgångsinflamation - aj) och det lät rätt högt där inne, hängde jag inte direkt med på vad som sades på rundvandringen.
Sedan besökte vi Uppsalas vattenreningsverk. Där luktade det bajs.
//Sofia
Kanske dags att sluta med clowner som barnunderhållning?
(Och jag förstår dem...)Haha, alla barn! Inga motstridiga forskningsresultat här inte. Det är nog hög tid att byta ut den stående pausunderhållningen på cirkus...
Smile! //Sofia
Dåliga dagar
Att stå i ösregn och vänta på en försenad buss blir plötsligt en pers och om kompisarna missar att vänta på en då man ska till matan känner man sig nästan gråtfärdig. Medan jag en vanlig regning dag i väntan på bussen skulle sätta på någon fin musik i Ipoden och förundras över hur mysigt det är med regn, gör en dålig dag att jag känner det som om Gud och hans polare vill trycka ned mig ännu lite till genom att hälla vatten över mig. Och då jag en vanlig dag glatt skulle springa ifatt mina glömska kompisar som gick till matan utan mig, och passa på att kittla den närmsta när jag kom bakifrån, så suckar jag sorgset en ledsen dag och börjar en långsam och ensam vandring mot matsalen.
Jag vet att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska ta hänsyn till, eller ens upptäcka, när man känner sig lite nere. Men det är så jävla jobbigt att bli utsatt för vissa saker dessa dagar. Skämt man i vanliga fall hade varit med på, diskussioner man hade funnit intressanta och sådant. Men ibland orkar man bara inte. Och det är ju lite svårt att säga till någon som är van vid att man tycker sådana saker är kul, för det gör man ju igentligen; Hörru, jag är inte riktigt upplagd för det där idag - kan jag inte få en kram istället?
Som tur är finns det människor som märker. Och bryr sig. Som jag kan vara med även om jag inte är mitt mest charmanta jag. De allra närmsta vännerna och min pojkvän. Jag är oerhört tacksam för att jag har er. Tack för att ni klarar av mig - och faktiskt älskar mig, fast jag kan vara jobbig som få.
Det räcker ju.
//Sofia
Ändrade planer
Men när jag tänker efter vill jag inte skriva något långt reflekterande blogginlägg om framtidsplaner just nu.
Jag vill bada.
Så då tänker jag göra det. Man ska väl leva i nuet, eller hur?
Carpe Diem! //Sofia
Nominerad: Krångligaste meningen
Och detta ska vi kunna på onsdag? Tack gud.
//Sofia, Maggie och Lisa
Bloggtvivel, nästan-kändisar och StorA Ord
Oj, vad det är glädjande att få en kommentar som Pelles när man känner sig på vippen att sluta blogga.
Fast jag ska nog inte sluta blogga. Jag typ älskar att blogga. Men ibland går det bara så segt. Inspirationen som brukar flöda bara... stannar där bakom pannbenet.
Jag antar att det händer i perioder. Tur att man inte är nobelprisvinnande författare då. Eller skribent för The Times. Om världen höll andan inför ännu en spännande krönika och fick en trist reflektion över den bilkö journalistan satt i föregående morgon, då skulle det vara lite illa. Men om en amatörbloggare skriver tråkiga eller ovanligt få inlägg i några veckor gör det inte så mycket. Det är rätt skönt att vara obetydlig ändå.
Visst kan jag skriva även om jag är oinspirerad. Jag har ju trots allt gått i skolan i snart elva år. Men det blir inte lika bra då. Och om jag publicerar ett inlägg så vill jag att det ska vara ett bra inlägg. Som kan stå för sig självt, och framförallt som jag kan stå för. Även om det inte är så man ska blogga. Nämligen kortfattat, elakt och ofta. Fast äsch, som om det spelar någon roll så länge man själv trivs med det man gör.
Apropå att vara obetydlig och inte... Kolla in er nyblivna F-kändis:
Kommer ni ihåg inlägget om Svenskt näringsliv och deras gymnasiekvalité.se? Här är iallafalla jag i en intervju om varför Kattes naturvetenskapliga linje är så bra, i en folder som skickats ut till alla Sveriges niondeklassare. 
En sådan intervju till och jag är redo för BiG Words med Keith! tillsammans med Sveriges övriga nästan-kändisar. Nästan iallafall.
Puss och hej. Nu ska jag sysselsätta mig med de muntra uppgifterna provplugg och labrapportsskrivning såhär på lörgdagskvällen. (För Guds skull! Välj inte natur på Katte!)
//Sofia
Frihet och frånvarolappar
Jag har tänkt på dethär med att fylla arton. Och vad det innebär. Jag och Lisa, som fyller dan innan mig, har diskuterat det ett antal gånger.
18, liksom. Vuxen, myndig, fri, bilkörande, krogbesökande, världsomseglande och fulländad! Fast njah. 
Stort njah. Visst blir jag myndig, men rösträtten dröjer det iallafall ett tag tills jag får utnyttja. Köra bil själv med körkort kommer jag då definitivt inte att göra på min artonårsdag, med tanke på att jag inte ens gått den där förberedelsekursen än. Fri?! As if. Jag kommer fortfarande bo hemma och således kommer min mor att ha exakt samma hållpunkter på mig som tidigare. Möjligen är det ett skenargument i hetsiga diskussioner; "Jag är faktiskt myndig, mamma!" Men jag är förstås fortfarande varken självförsörjande eller tillräckligt mogen för att vara det, vilket snart kommer uppdagas i argumentationen. 
Gå ut. Ut på krogen. Jo, men det kan ju vara kul. Ha ett annat ställe att umgås på än hemma i vardagsrummet, typ. Men dyr sprit, dansa hela natten och bli raggad på av äldre män (detta är kanske en vanföreställning om hur kroglivet ser ut, men förlåt en än så länge liten och oskyldig flicka som aldrig satt sin fot i denna värld) är inte riktigt min grej. Resa runt i världen. Ah, få boka hotell och bo på dem och... som om jag har råd med sådant hursomhelst.
Och om det är något jag kan säga säkert om min artonårsdag, så är det att jag inte kommer bli vuxen då. Kom igen, jag sprang ner till gungorna på gården där vi hade vårt körläger i helgen så fort jag såg dem, under förtjusta utrop såsom; "Jag älskar att gunga! Wii! Det är så... kul!"
Men ändå... tanken på att man faktiskt, åtminstone enligt lagen, nu bestämmer över sig själv. Får ta ansvar för sina egna handligar. Får rösta. Kan boka hotell, köra bil och dricka alkohol på ett lagligt sätt. Att man faktiskt, även om livet kommer se exakt likadant ut den femtonde som den trettonde, är en fri människa nu. Föräldrarna har inte längre någon rätt att bestämma över en, även om de alltid kommer he ekonomiska, och framförallt känslomässiga, medlel att göra det.
Helt fri kommer man förstås inte bli innan man är självförsörjande och så, och helt oberoende kommer man nog aldrig att bli - vilket är rätt bra. Alla behöver några att förlita sig på. Men man kan ju fråga sig vad denna frihet då betyder om den inte märks i praktiken, och enligt mig ligger det till så här:
Frihet är inte att göra det du vill, frihet är att kunna göra det du vill.
Det Lisa och jag enades om var den största fördelen med att fylla arton var dock inte denna känsla av frihet. Det var att vi från och med den dagen, får fylla i och skriva under våra egna frånvarolappar då vi varit sjuka eller av *host* andra anledningar inte varit närvarande vid lektionerna. Inte för att vi skolkar jämt, utan för att dessa förbannade lappar är omöjliga att komma ihåg att ta hem och få underskrivna och sedan ta tillbaka till skolan. Och våra lärares mål och mening här i livet är helt klart att få dessa lappar underskrivna och inlämnade.
Puss! //Sofia
Nej, jag har inte dött
Men imorgon börjar vardagen. (Inte än, snälla, snälla!?) Och i min vardag ingår denna blogg, så en ökning av uppdateringsfrekvensen är helt klart på gång. Och förhoppningsvis följer även en meningsfullhets-och-intresseväckande-och-rolighets-bonus med alla mina kommande vardagsinlägg. (We'll see, aight?)
Dock vill jag påpeka det i skrivande stund faktiskt är hela tio minuter kvar av jullovet, så än behöver jag inte börja blogga bra. (För det gör jag ju såklart alltid när det är vardag.)
Därför nöjer jag mig med detta idag. Och, som man brukar säga på vardagarna till sina kompisar:
Ses imorgon! //Sofia
Kroniskt positiv
Visst kan jag bli skitlack och gnälla som bara den, men i grund och botten är jag ändå en sån där fånig titta-vad-fint-det-snöar-åh-vad-lycklig-jag-blir-och-mmm-lite-te-skulle-göra-lyckan-fullkomlig-person.
Och jag måste bara säga att jag verkligen tror att 2008 kommer bli ett bra år. Liksom de föregående, i och för sig. Jag har alltid, av någon outgrundlig anledning, tyckt att det nuvarande året, eller årskursen, är det/den bästa. Åttan var bättre än sjuan, nian var bättre än åttan, ettan var bättre än nian, och så vidare. När jag tittar tillbaka kan jag visserligen säga att "fyran var roligare än femman", men just då, när jag gick i femman, var den bättre. Det blir alltså inte bättre hela tiden, det bara känns så. Mycket mystiskt, men rätt bra. Och det har väl kanske att göra med den där kroniska positivitetssjukdomen jag bär på.
2007 års sista bild på mig. Så 2008... Vad har du att bjuda på?
¤ Jag fyller 18!
¤ Tvåan kommer gås ut och trean kommer att börjas med sjukt fina kompisar i en skitbra klass på Sveriges bästa skola.
¤ Min första sommar i friheten - resa vart som helst med vem som helst och göra vad som helst (JAG ÄR MYNDIG DÅ.)
¤ Att Elin kommer hem!
¤ Nätter i en säng där det ligger någon man älskar
¤ Äckligt långa mattelektioner och totalt likgiltiga lärare
¤ Sånt där som år brukar bjuda på och som egentligen gör dem levnadsvärda - Kompiskvällar, godnattkyssar, besegrade uppsatser, tedrickande, ont-i-magen-skrattande, kärleksförklaringar, biologilektioner, filmkollande, telefonpratande och regndroppar.
Jag känner mig väldigt postitivt inställd mot detta nya år just nu måste jag säga. Det känns som det mestadels kommer bli bra, och blir det dåligt så klarar jag det med - med lite hjälp från de jag älskar.
Det känns som om livet är ivrigt att börja, eller möjligen överraska, eller kanske bara fortsätta. Och jag tänker låta det göra det. Med besked. Fast jag tänker nog börja med att väcka min kära sjusovande pojkvän (klockan är tre, hur kan man sova så länge?) med lite frukost på sängen...
Tusen pussar! //Sofia