Sofias sida

Det här har varit en jäkla skitdag.

Som började med en jäkla skitnatt. Jag hade världens hemskaste mardröm. Den var så verklig. Eller inte det som hände förstås, men miljön och framförallt känslan i drömmen. Det slog mig aldrig in att jag drömde. Jag trodde på fullt allvar att detta var vad som skedde:


Vi satt och pratade i mitt vardagsrum, jag och David. Han satt på soffbordet och jag i soffan. Det var ett par nätter efter nyår och folk i området smällde av bortglömda raketer då och då. En smällde utanför på gatan och det virvlade in dam i hallen från smällen. Efter det sjuts en raket upp precis ovanför oss, en stor och hög som upplöses i ett vitt glitterregn. David berättar att snart kommer vi höra hur detta magiska regn faller ned på taket. Mycket riktigt hörs snart ett fint smattrande ovanför oss.

Men så växer smattrandet, och blir till ett buller, som växer till ett dån. Hela huset skakar och plötsligt börjar taket ovanför oss att rasa in. Stora sjok och fotbollsstora stenar faller ned, och träffar David överallt, på benen och kroppen och i huvudet. Han är alldeles blodig. Jag blir stel av skräck, men tänker chockat; "Snart träffas jag också av en sten, så då spelar det ingen roll längre." Men det gör jag inte. Det är bara David som träffas. Stenraset slutar och mullrandet upphör. David ligger alldeles orörlig, svårt skadad med inte död än, och jag vill, försöker nå fram till honom. Men jag är alldeles paralyserad av chock och kan inte röra mig. Paniken stegras. Jag ser mamma stå stum och orörlig i hallen och försöker ropa på henne, men inget ljud undslipper mig. Jag är fullkomligt panikslagen. Utom mig av sorg och chock och försöker jag ännu en gång att ropa på mamma.

Jag vaknar med ett ryck av mitt eget skrik. Och bredvid mig sätter sig en yrvaken David upp och frågar vad som händer.

Jag sjunker storgråtande ihop mot hans bröst och håller honom hårt, hårt.


Det tar upp emot en timme innan jag lugnat ned mig så pass mycket att jag kan somna om. Något jag klarar bara för att han ligger där bredvid mig och andas, uppenbart mycket varm och levande. Självklart förstår jag att fyrverkerier inte kan framkalla lokala jordbävningar, men i drömmen och de panikfyllda minutrarna efteråt tedde det sig helt normalt. Inom denna timme har jag dessutom hunnit prata med mamma, som vakande av min gråt, och som trevande tolkar min dröm. Det är tydligen positivt att drömma att någon dör. "Sedan är det nog så att du tycker väldigt mycket om honom. Så mycket att det skrämmer dig."

Jomendetgörjudet. 

---

För att i korthet beskriva skitdagen kan jag säga att jag släpade mig ur sängen, råförkyld och med öronvärk för att gå på morgonens superviktiga kemilab. Som var inställd. Senare fick jag en ny, allvarligare släng av hörselgångsinflammation bekräftad och behandlad på Ackis.

Fy fan i helvetes jäkla skit vad ont det gör när folk gräver i ens inflammerade öron. Så ont att det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna, även om man försöker behärska sig. Dessutom stod, förutom doktorn, två läkarstudenter och två sköterskor och studerade en, medan man för allt i världen försökte ligga still då läkaren stoppade in det ena stålröret efter det andra i ens hörselgång och tårarna rann ned för kinderna. Då känner man sig som en värdig människa.

Jag fick starkaste penicclinet och örondroppar med sprit i(?). Eftersom jag dessutom har feber och en bultande huvudvärk dröjer det nog ett tag innan jag kommer till skolan. Så jag missar det viktiga miljörollspelet och, och, och allt känns bara... s k i t !

---

Nej, nu ska jag sova.

Och David, jag tycker inte bara väldigt mycket om dig. Som du vet.

Jag älskar dig. Oerhört väldigt jobbigt mycket. //Sofia