Dåliga dagar
Har ni tänkt på att man blir väldigt överkänslig när man har dåliga dagar och veckor? Jag blir iallafall det. Samma sitution som jag en normal dag inte ens skulle reflektera över, eller tillochmed uppskatta, blir skitjobbig.
Att stå i ösregn och vänta på en försenad buss blir plötsligt en pers och om kompisarna missar att vänta på en då man ska till matan känner man sig nästan gråtfärdig. Medan jag en vanlig regning dag i väntan på bussen skulle sätta på någon fin musik i Ipoden och förundras över hur mysigt det är med regn, gör en dålig dag att jag känner det som om Gud och hans polare vill trycka ned mig ännu lite till genom att hälla vatten över mig. Och då jag en vanlig dag glatt skulle springa ifatt mina glömska kompisar som gick till matan utan mig, och passa på att kittla den närmsta när jag kom bakifrån, så suckar jag sorgset en ledsen dag och börjar en långsam och ensam vandring mot matsalen.
Jag vet att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska ta hänsyn till, eller ens upptäcka, när man känner sig lite nere. Men det är så jävla jobbigt att bli utsatt för vissa saker dessa dagar. Skämt man i vanliga fall hade varit med på, diskussioner man hade funnit intressanta och sådant. Men ibland orkar man bara inte. Och det är ju lite svårt att säga till någon som är van vid att man tycker sådana saker är kul, för det gör man ju igentligen; Hörru, jag är inte riktigt upplagd för det där idag - kan jag inte få en kram istället?
Som tur är finns det människor som märker. Och bryr sig. Som jag kan vara med även om jag inte är mitt mest charmanta jag. De allra närmsta vännerna och min pojkvän. Jag är oerhört tacksam för att jag har er. Tack för att ni klarar av mig - och faktiskt älskar mig, fast jag kan vara jobbig som få.
Det räcker ju.
//Sofia
Att stå i ösregn och vänta på en försenad buss blir plötsligt en pers och om kompisarna missar att vänta på en då man ska till matan känner man sig nästan gråtfärdig. Medan jag en vanlig regning dag i väntan på bussen skulle sätta på någon fin musik i Ipoden och förundras över hur mysigt det är med regn, gör en dålig dag att jag känner det som om Gud och hans polare vill trycka ned mig ännu lite till genom att hälla vatten över mig. Och då jag en vanlig dag glatt skulle springa ifatt mina glömska kompisar som gick till matan utan mig, och passa på att kittla den närmsta när jag kom bakifrån, så suckar jag sorgset en ledsen dag och börjar en långsam och ensam vandring mot matsalen.
Jag vet att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska ta hänsyn till, eller ens upptäcka, när man känner sig lite nere. Men det är så jävla jobbigt att bli utsatt för vissa saker dessa dagar. Skämt man i vanliga fall hade varit med på, diskussioner man hade funnit intressanta och sådant. Men ibland orkar man bara inte. Och det är ju lite svårt att säga till någon som är van vid att man tycker sådana saker är kul, för det gör man ju igentligen; Hörru, jag är inte riktigt upplagd för det där idag - kan jag inte få en kram istället?
Som tur är finns det människor som märker. Och bryr sig. Som jag kan vara med även om jag inte är mitt mest charmanta jag. De allra närmsta vännerna och min pojkvän. Jag är oerhört tacksam för att jag har er. Tack för att ni klarar av mig - och faktiskt älskar mig, fast jag kan vara jobbig som få.
Det räcker ju.
//Sofia
Kommentarer
Trackback