Sofias sida

Jag har tänkt på dethär med att fylla arton. Och vad det innebär. Jag och Lisa, som fyller dan innan mig, har diskuterat det ett antal gånger.

18, liksom. Vuxen, myndig, fri, bilkörande, krogbesökande, världsomseglande och fulländad! Fast njah.



Stort njah. Visst blir jag myndig, men rösträtten dröjer det iallafall ett tag tills jag får utnyttja. Köra bil själv med körkort kommer jag då definitivt inte att göra på min artonårsdag, med tanke på att jag inte ens gått den där förberedelsekursen än. Fri?! As if. Jag kommer fortfarande bo hemma och således kommer min mor att ha exakt samma hållpunkter på mig som tidigare. Möjligen är det ett skenargument i hetsiga diskussioner; "Jag är faktiskt myndig, mamma!" Men jag är förstås fortfarande varken självförsörjande eller tillräckligt mogen för att vara det, vilket snart kommer uppdagas i argumentationen.



Gå ut. Ut på krogen. Jo, men det kan ju vara kul. Ha ett annat ställe att umgås på än hemma i vardagsrummet, typ. Men dyr sprit, dansa hela natten och bli raggad på av äldre män (detta är kanske en vanföreställning om hur kroglivet ser ut, men förlåt en än så länge liten och oskyldig flicka som aldrig satt sin fot i denna värld) är inte riktigt min grej. Resa runt i världen. Ah, få boka hotell och bo på dem och... som om jag har råd med sådant hursomhelst.

Och om det är något jag kan säga säkert om min artonårsdag, så är det att jag inte kommer bli vuxen då.  Kom igen, jag sprang ner till gungorna på gården där vi hade vårt körläger i helgen så fort jag såg dem, under förtjusta utrop såsom; "Jag älskar att gunga! Wii! Det är så... kul!"

 

Men ändå... tanken på att man faktiskt, åtminstone enligt lagen, nu bestämmer över sig själv. Får ta ansvar för sina egna handligar. Får rösta. Kan boka hotell, köra bil och dricka alkohol på ett lagligt sätt. Att man faktiskt, även om livet kommer se exakt likadant ut den femtonde som den trettonde, är en fri människa nu. Föräldrarna har inte längre någon rätt att bestämma över en, även om de alltid kommer he ekonomiska, och framförallt känslomässiga, medlel att göra det.
 
Helt fri kommer man förstås inte bli innan man är självförsörjande och så, och helt oberoende kommer man nog aldrig att bli - vilket är rätt bra. Alla behöver några att förlita sig på. Men man kan ju fråga sig vad denna frihet då betyder om den inte märks i praktiken, och enligt mig ligger det till så här:

Frihet är inte att göra det du vill, frihet är att kunna göra det du vill.



Det Lisa och jag enades om var den största fördelen med att fylla arton var dock inte denna känsla av frihet. Det var att vi från och med den dagen, får fylla i och skriva under våra egna frånvarolappar då vi varit sjuka eller av *host* andra anledningar inte varit närvarande vid lektionerna. Inte för att vi skolkar jämt, utan för att dessa förbannade lappar är omöjliga att komma ihåg att ta hem och få underskrivna och sedan ta tillbaka till skolan. Och våra lärares mål och mening här i livet är helt klart att få dessa lappar underskrivna och inlämnade.

Puss! //Sofia