Sofias sida

Jag önskar att jag hade en brorsa. Eller en manlig barndomsbästis. Nån som kunde förklara hur de där varelserna från Mars fungerar.  För jag har en bekännelse att göra: Jag förstår mig inte på män. Visst har jag lärt mig en del det senaste året som jag inte visste tidigare, eller iallafall inte trodde på. Jag har tillexempel lärt mig att det finns riktigt snälla killar där ute. Och  således även kommit fram till att man inte måste nöja sig med en dålig, även om man inte träffat en bra som passar än, eftersom de där riktigt braiga ju faktiskt existerar.

 Mycket tack vare dessa fina pojkar.

Men jag förstår mig fortfarande inte på dem, männen. Varför sitter de alltid tre meter ifrån varandra och skriker när de för en konversation?  Hur lyckas de äta så mycket? Varför skryter de så mycket? Hur klarar de av att aldrig prata om vad de känner? Varför är de aldrig allvarliga? Men framförallt, varför tar de aldrig på sina vänner? Hur överlever ni?

 Vissa fixar förstås det där med närkontakten ändå...

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot män. Tvärt om. När jag var liten var jag tillochmed mansdyrkare i hemlighet. Utåt tyckte jag att killar var det töntigaste som fanns, men innerst inne tyckte jag ändå att de var helt oemotståndliga. Åh,  jag kommer ihåg i sexan, när vi "ojää-ade" oss på Orlando Bloom, Viggo Mortensen och Johnny Depp. Vi var, vad, 12? Och de två sistnämda kändisarna runt fyrtio. Idag skulle det inte falla mig in att spana på en fyrtiotvå-åring. Men kändisar är förstås på ett behagligt avstånd, där kan det aldrig bli verklighet. Tänk vad rädd jag skulle ha blivit om Orlando Bloom faktiskt kommit fram och raggat på mitt 12-åriga jag. (Inte för att jag hade blivit mindre rädd idag, men nu är det inget jag drömmer om.)

Jag vet att vi alla är människor. Och jag tycker vi ska ha samma lön för samma jobb. Men sen, då? Män är läskiga. De är så stora. (Haha, jag ser framför mig hur mina kompisar klappar mig på huvudet och tröstande säger; "lilla Sofia". Men det är ju sant!)

Och vaddå män, förresten? När blev pojkarna män? Och när började dessa män intressera sig för mig? Jag är ingen kvinna, jag är en flicka! Eller? 

Varför är nu dessa underliga varelser så lockande? Och varför är de så mycket lättare att dyrka på avstånd? Varför blir jag skitskraj när en av dem kommer lite nära? Jag har inte problem med närhet, relationer, whatever, i allmänhet.  Fast det kanske beror på att jag inte förstår mig på dem, och man är ju alltid rädd för det okända?

Men man kanske ska göra som våra vänner männen säger, trots allt;
sluta analysera så mycket och bara kör! 

 //Sofia