Sofias sida

Mycket, älskade jag dig, min kära

Dina händer, smekande vid kinden

Och de mörka lockarna i vinden.

Mina minnen, mig för evigt tära.

Ödet, och tiden oss ville sära

Vi åldrades, lik den visa linden

Du sade, ack den är öppen, grinden.

Men än, trots åren, är du mig nära.

Jag minns, då vi träffades på ängen

Med blommor i hår och du med din hatt

Unga, sorglösa, utan problem med pengen.

Utanför fönstret smyger en katt

Och gatlyktornas sken liknar hängen

                                                                         Men, trots allt, är det ännu ej natt.


Seriöst. Det är nästan beundransvärt att kunna skriva en så dålig dikt.
Och ett gott skratt förlänger faktiskt livet. Men...
"Du sade, ack den är öppen, grinden"  What. The. Fuck!?

Nej, nu har jag lite att göra. Jag ska jag skriva klart slutlabrapporten för Kemi A. Och plugga lite inför nationella provet i Fysik som vi har på torsdag. Kanske skriva en engelskauppsats också. Nämnde jag att jag dessutom har jobbat två timmar idag, och ska göra så hela veckan och tio timmar/dag i helgen?
 
Stresspuss //Sofia