Sofias sida

När jag gick i lågstadiet hade jag världens bästa fröken.
 
Hon hette Karin och hade ritat blommor i alla möjliga färger på tavlan första dagen i ettan. Hon brukade berätta historier om när hennes lärare slog henne på fingrarna med linjalen när hon var liten eftersom hon var vänsterhänt och varför hennes dotter älskade grädde så mycket. Hon lät oss lyssna på sånger om multiplikationstabellen och lärde oss tiokompisarna med hjälp av tecknade nyckelpigor. Hon demonstrerade varför det var så viktigt att ha mössa på vintern genom att sätta stickade strumpor på glas med varmvatten i, och hon var den vi gick till när någon hade puttat någon annan i matkön.



Det finns nog få människor, bortsett från föräldrar och syskon, som påverkar ett barn så mycket som dess lågstadielärare. Alla lärarens värderingar och åsikter präntas direkt in i de små barnhjärnorna och sedan sitter de där, varken man vill eller inte.

En gång hade Karin en lektion om att "älska" och "hata". Hon berättade att orden älska och hata är väldigt starka ord, som inte bör användas i brådrasket. Det är tillexempel fel att säga att man hatar blodpudding. Hatar är något man gör då någon dödat ens föräldrar eller så. Blodpudding ogillar man. Jag ser det så tydligt för min inre syn, hur hon skrev upp orden på tavlan i orning från det kraftigaste till det mildaste ordet. Jag tänker fortfarande rätt ofta på det här, att vi slänger iväg alldeles för kraftfulla ord för att beskriva vardagliga händelser. Lite försiktig är det nog bra att vara, så att de viktiga orden inte förlorar sin betydelse.

---

Och eftersom jag nu är så insatt i detta kommer följande påstående att vara helt sant och jag kommer verkligen att mena det jag säger.

Jag hatar fysik.

Det måste vara världens mest onödiga och komplicerade skolämne och det har redan fått mig att bryta ihop två gånger denna vecka. Och vi har slutprov i det imorgon.



Fysikpanik. //Sofia