Jag har hittat honom!!!
Min drömman!
(Visserligen såg jag bara en glimt av honom bakifrån, och visserligen såg han inte alls ut som Bruce Willis, men sägs det inte att man känner på sig när man hittar mannen/kvinnan man är ämnad för? Nu kanske ni undrar hur jag kan vara så säker på min sak, efter endast en blick på denna gänglig gestalt med brunlockig kalufs? (Jag ska ju dessutom liksom gifta mig med en blondin - han får väl blondera sig. (Nej, uhh.)) Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jo Maggie kanske, men det finns en anledning till min säkerhet på att denne okände man är DEN RÄTTE. Det var nämligen såhär: Jag och min mamma var på ett café i Stockholm (Jag väljer att tro att min blivande make även han bara var på besök i huvudstaden). Jag kommer ut från ett toabesök då min mamma exalterat pekar på en kille som just gått förbi oss.
Mor: "Du ser att han har en bok i handen?"
Jag: "Ja..."
Mor: "Vet du vad det var för bok?! The Ancestor's Tale!!!"
Ofta! OFTA! Shit vad coolt! SHIIT. Hur många är intresserade av en bok som The Ancestor's Tale av Richard Dawkins?! Hur många har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern går förbi ett café där jag sitter bärandes på den på en skala? INGA. UTOM DEN HÄR. Vi måste helt enkel vara menade för varandra.)
(Jag hoppas nu innerligt att min läsarkrets förstår att jag inte är helt seriös när jag gör såna här galna inlägg. Om du trodde det, snälla säg åt mig så att jag kan sluta göra dem. Visst är det kul att vara galen - men helst i sällskap av andra eller åtminstone under påverkan av alkohol.)
(Och paranteser är verkligen oproffsiga. "De hör hemma inom matematiken." Men det som är bra med dem är att man kan välja om man vill läsa det som står inom dem eller inte.)
Nej, nu får det vara nog. Back to reality. Imorgon ska jag till Göteborg med två kusiner och en far. Vi ska gå på Liseberg! Ihh. Jag kommer hem på måndag eller tisdag.
Vi ses då! //Sofia
(Visserligen såg jag bara en glimt av honom bakifrån, och visserligen såg han inte alls ut som Bruce Willis, men sägs det inte att man känner på sig när man hittar mannen/kvinnan man är ämnad för? Nu kanske ni undrar hur jag kan vara så säker på min sak, efter endast en blick på denna gänglig gestalt med brunlockig kalufs? (Jag ska ju dessutom liksom gifta mig med en blondin - han får väl blondera sig. (Nej, uhh.)) Jag förväntar mig inte att någon ska förstå, jo Maggie kanske, men det finns en anledning till min säkerhet på att denne okände man är DEN RÄTTE. Det var nämligen såhär: Jag och min mamma var på ett café i Stockholm (Jag väljer att tro att min blivande make även han bara var på besök i huvudstaden). Jag kommer ut från ett toabesök då min mamma exalterat pekar på en kille som just gått förbi oss.
Mor: "Du ser att han har en bok i handen?"
Jag: "Ja..."
Mor: "Vet du vad det var för bok?! The Ancestor's Tale!!!"
Ofta! OFTA! Shit vad coolt! SHIIT. Hur många är intresserade av en bok som The Ancestor's Tale av Richard Dawkins?! Hur många har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern har läst den på en skala? Hur många attraktiva män i 20-årsåldern går förbi ett café där jag sitter bärandes på den på en skala? INGA. UTOM DEN HÄR. Vi måste helt enkel vara menade för varandra.)
(Jag hoppas nu innerligt att min läsarkrets förstår att jag inte är helt seriös när jag gör såna här galna inlägg. Om du trodde det, snälla säg åt mig så att jag kan sluta göra dem. Visst är det kul att vara galen - men helst i sällskap av andra eller åtminstone under påverkan av alkohol.)
(Och paranteser är verkligen oproffsiga. "De hör hemma inom matematiken." Men det som är bra med dem är att man kan välja om man vill läsa det som står inom dem eller inte.)
Nej, nu får det vara nog. Back to reality. Imorgon ska jag till Göteborg med två kusiner och en far. Vi ska gå på Liseberg! Ihh. Jag kommer hem på måndag eller tisdag.
Vi ses då! //Sofia
Kommentarer
Trackback