Sofias sida

Jag kommer ihåg när man var liten. Vilka petitesser som kunde utlösa tårar och göra en helt förtvivlad.

Jag har ett väldigt starkt minne av en orange tuschpenna. Det var inte ens ens särsklit bra tuschpenna, den hade en smutsgul färg och tjock, otymplig udd. Men jag minns hur förfärad jag blev när jag upptäckte att korken var borta. Den kunde ju torka! Jag kommer ihåg hur jag gråtande går efter mamma som utan framgång försöker leta upp korken för att trösta sitt storgråtande barn, medan jag otröstligt och ihärdigt målar med pennan på ett papper. (Jag hade en teori om att pennan inte skulle torka om man använde den utan uppehåll...)

Jag har inget minne av hur det hela slutade, måhända uppfanns såsmåningom ett korksubstitut. Hursomhelst är det fascinerande hur ledsen jag blev över denna tuschpennas öde, det var ju liksom inte min enda tuschpenna. Likaså minns jag hur den då sjuåriga grannflickan blev rasande en sommardag för många år sedan då hon inte fick den rosa plastmuggen, utan ve och fasa den ljusgröna, och det blev ett himla bytande av muggar innan alla var nöjda.


Och sådant kan man ju förstå. Sett ur en sjuårings synvinkel är fel färg på muggen en smärre katastrof. Sjuåringar har inte det perpektiv på livet som vuxna(re) människor har. De vet inte att deras jämnåriga barn i andra länder måste dricka smutsigt vatten eller svälta till döds. De förstår inte att muggens färg inte har någon betydelse, så länge man får något att dricka.

Och det är ju så det ska vara. Barn ska få vara barn, lyckligt ovetande om världens sorger och bekymmer.


Men grejen är ju den att denna petitessfixering inte bara gäller barn. Senast idag diskuterade Robin och jag hur svårt det är att verkligen bry sig om kriget i Irak och dess offer. Det känns så avlägset och så långt ifrån ens egen verklighet, och är så hemskt, att man bara skjuter det ifrån sig - eller än värre - helt enkelt aldrig tänker på det. Man är mer okuperad med hur man ska ha råd med nya jeans eller hur man ska klippa håret nästa gång.

Det känns sjukt att man prioriterar shopping framför människoliv. Fast samtidigt är det omöjligt att gråta över alla som dör här i världen, då skulle man gå under av sorg innan man ens hade börjat leva. Så det är väl en balansgång, som allt annat här i livet.

Men nästa gång du uppgivet suckar över hur dyr den där snygga tröjan är, sänk en liten tanke till alla de sjuåringar som tvingas dricka smutsigt vatten för att överleva och de systrar och fruar som får veta att deras bröder och män blivit ihjälskjutna.

//Sofia