Tyst och cool
Jag har har alltid varit sliten mellan milt förakt och häftig beundran när det kommer till tystlåtna människor.
Det är så jäkla häftigt att de bara kan sitta där och reflektera tyst för sig själva om de mest upprörande saker, utan att känna den minsta lust att kontra den där kommentaren om att tjejer ju faktiskt förtjänar mindre lön eftersom de ju är mammalediga, ju. Jag skulle koka över och dö på fläcken om jag inte fick bitcha tillbaka. Det är facinerande, det är det. Men samtidigt blir jag så sjukt irriterad när det beror på lathet, när folk "inte pallar engagera sig i debatter" eller vad det nu är. Min hjärna kan inte låta bli att skrika: Det är viktigt! Bli upprörd!
Men å andra sidan är det verkligen en beundrandsvärd egenskap, om man använder den rätt. Istället för att bara slänga ur sig det första som dyker upp i huvudet, så är man tyst och lyssnar, tänker efter och formulerar sin åsikt. Och när man sedan drämmer till med sin insiktsfulla och välformulerade sammanfattning av den aktuella diskussionens innehåll, och som dessutom vinklar det hela på ett helt nytt sätt, kommer alla att lyssna uppmärksamt, eftersom du inte sagt något tidigare. Ah, då har man lyckats.
Detta är en konst jag inte bemästrar. Alls.
Som ni vet, eller kanske förstår, tillhör jag den där sorten som slänger ur sig det första som dyker upp i huvudet. Visserligen har jag mina välformulerade stunder, men vem lyssnar på någon som yttrat sig sju gånger redan? (Då gäller det att vara väldigt välformulerad. Bra träning, minsann.)
Självklart har även min läggning sina fördelar. Att jag är så verbal, kan argumentera och övertyga, det är nog den egenskap, om jag tänker efter, som jag har haft mest nytta av hittills i livet. Det är lätt att få sin vilja fram (såklart inte alltid en bra sak), det är lätt att prata med nya människor, lätt att få bra betyg i diskuterande skolämnen, lätt att göra sin röst hörd. Men detta i kombination med en dendens att bli upprörd över det mesta och bara vara tvungen att säga vad man tycker, leder till onödigt mycket prat från min sida. Jag vet inte hur det är med mina klasskompisar, men om jag gick i samma klass som mig skulle bli så jäääkla irriterad. Kan hon hålla käft, liksom?
Jag brukar dock försöka att se de förmildrande egenskaperna. Jag står för vad jag tycker, således vore det en skam att inte framföra detta, eller protestera när någon kränker mina värderingar (halleluja!). Sedan måste jag ju få hävda mig på något plan, min fysiska styrka tillåter mig inte ens vinna brottningsmatcher mot mina tioåriga kusiner, liksom. (Måhända blir de dock omkullpratade...) Och visst är det lite praktiskt att ha någon att skicka fram till läraren när man vill se på film istället för att diskutera den ryska revolutionen..?
Dessutom har jag nog alltid tänkt att det är bättre att vara en sådan som antingen blir hatad eller älskad, istället för en sådan som man inte har någon åsikt om, eller inte ens vet existerar. För tydligen är jag inte helt ocharmig, eftersom det lyckligtvis ändå finns de där ute som älskar mig... Och sålänge ni gör det, underbara vänner och pojkvän, kan jag helt klart stå ut med någon irriterad klasskompis.
Fast jag kommer alltid att vara lite avis. Det är så svalt och coolt, mystiskt och spännande med tysta människor. Vi pratglada kan möjligen vara roliga, gulliga, öppna eller låta smarta. Men coola, det kommer vi aldrig att bli.
Men det kan jag leva med.
Leve yttrandefriheten! //Sofia
Från och med nu ska jag bara vara tyst & cool
För man ser ju bättre ut å blir klart mer intressant
En enda korkad säjning skiljer snillet från en klant
Det är så jäkla häftigt att de bara kan sitta där och reflektera tyst för sig själva om de mest upprörande saker, utan att känna den minsta lust att kontra den där kommentaren om att tjejer ju faktiskt förtjänar mindre lön eftersom de ju är mammalediga, ju. Jag skulle koka över och dö på fläcken om jag inte fick bitcha tillbaka. Det är facinerande, det är det. Men samtidigt blir jag så sjukt irriterad när det beror på lathet, när folk "inte pallar engagera sig i debatter" eller vad det nu är. Min hjärna kan inte låta bli att skrika: Det är viktigt! Bli upprörd!
Men å andra sidan är det verkligen en beundrandsvärd egenskap, om man använder den rätt. Istället för att bara slänga ur sig det första som dyker upp i huvudet, så är man tyst och lyssnar, tänker efter och formulerar sin åsikt. Och när man sedan drämmer till med sin insiktsfulla och välformulerade sammanfattning av den aktuella diskussionens innehåll, och som dessutom vinklar det hela på ett helt nytt sätt, kommer alla att lyssna uppmärksamt, eftersom du inte sagt något tidigare. Ah, då har man lyckats.
Detta är en konst jag inte bemästrar. Alls.
Som ni vet, eller kanske förstår, tillhör jag den där sorten som slänger ur sig det första som dyker upp i huvudet. Visserligen har jag mina välformulerade stunder, men vem lyssnar på någon som yttrat sig sju gånger redan? (Då gäller det att vara väldigt välformulerad. Bra träning, minsann.)
Självklart har även min läggning sina fördelar. Att jag är så verbal, kan argumentera och övertyga, det är nog den egenskap, om jag tänker efter, som jag har haft mest nytta av hittills i livet. Det är lätt att få sin vilja fram (såklart inte alltid en bra sak), det är lätt att prata med nya människor, lätt att få bra betyg i diskuterande skolämnen, lätt att göra sin röst hörd. Men detta i kombination med en dendens att bli upprörd över det mesta och bara vara tvungen att säga vad man tycker, leder till onödigt mycket prat från min sida. Jag vet inte hur det är med mina klasskompisar, men om jag gick i samma klass som mig skulle bli så jäääkla irriterad. Kan hon hålla käft, liksom?
Jag brukar dock försöka att se de förmildrande egenskaperna. Jag står för vad jag tycker, således vore det en skam att inte framföra detta, eller protestera när någon kränker mina värderingar (halleluja!). Sedan måste jag ju få hävda mig på något plan, min fysiska styrka tillåter mig inte ens vinna brottningsmatcher mot mina tioåriga kusiner, liksom. (Måhända blir de dock omkullpratade...) Och visst är det lite praktiskt att ha någon att skicka fram till läraren när man vill se på film istället för att diskutera den ryska revolutionen..?
Dessutom har jag nog alltid tänkt att det är bättre att vara en sådan som antingen blir hatad eller älskad, istället för en sådan som man inte har någon åsikt om, eller inte ens vet existerar. För tydligen är jag inte helt ocharmig, eftersom det lyckligtvis ändå finns de där ute som älskar mig... Och sålänge ni gör det, underbara vänner och pojkvän, kan jag helt klart stå ut med någon irriterad klasskompis.
Fast jag kommer alltid att vara lite avis. Det är så svalt och coolt, mystiskt och spännande med tysta människor. Vi pratglada kan möjligen vara roliga, gulliga, öppna eller låta smarta. Men coola, det kommer vi aldrig att bli.
Men det kan jag leva med.
Leve yttrandefriheten! //Sofia
Från och med nu ska jag bara vara tyst & cool
För man ser ju bättre ut å blir klart mer intressant
En enda korkad säjning skiljer snillet från en klant
Men jag kan ändå inte hålla mej, nej inte en chans
Hur tvingar man en hund att inte vifta på sin svans?
Jag känner mej lika läbbigt naken som en transa utan kjol
Men ändå vill jag faktiskt bara vara tyst & cool
Så jag ber en liten bön,
Men vår herre är tyvärr något av en mästare på just precis det där
Det är väl tjat på varje språk från pol till pol
Så det är klart att han har valt att bara vara tyst & cool
Kommentarer
Trackback