Bitar ur livet
"Det är med den riktigt stora kärleken som med den elektriska tandborsten - det är roligt att den finns, men man klarar sig utan."
Jag har alltid gillat citat. Små fiffigt formulerade beskrivningar av och bitar ur livet. Och visst tycker jag om den där underfundiga sorten som citatet här ovan representerar. Fast... Jag har väldigt svårt för denna desillusionerade syn på världen. Jag vet att det är oerhört barnsligt och naivt och att jag själv sannorligt kommer att bli en desillusionerad 45-åring som skrattar rått åt mitt godtrogna tonårsjag. Men nu, idag, och förhoppningsvis ett bra tag framöver, tror jag på det goda här i livet.
Jag vet att det världen flödar över av ignorans, maktlystenhet och tillochmed ondska. Jag menar inte att jag tror på världsfred inom min livstid, att jag aldrig har hört talas om traffiking eller våldtäkter eller att jag aldrig upplevt olycklig kärlek. Vad jag menar är att jag tror på att det även finns lycka, kärlek och kanske även godhet, här i världen. Om så bara i liten skala. Och jag förstår inte hur man kan gå genom livet med en cynisk inställning till allt. Fast det är ju lättare förstås. Den som ständigt fäller träffsäkra, småbittra kommentarer eller bara låter bli att tro på fina saker, löper förstås ingen risk att bli utskrattad eller bli beviken. Om man tror att allt är skit, och det visar sig vara det, då har man ju liksom inte förlorat något. Det är svårare att gå genom livet och tro på människors inneboende godhet eller att det faktiskt är äkta lycka du känner när du blir uppringd av en vän.
Bevis. Det är viktigt för mig. Jag har svårt att tro på saker innan de blivit bevisade. Vetenskapliga studier och ansedda tidskrifter ska det vara. Jag har tillexempel, som du kanske förstår väldigt svårt att tro på Gud. I fallet med om livet är skit och vi bara lever av gammal vana eller om det faktiskt finns stunder och människor som är helt fantastiska och värda att leva för, finns det kanske fler bevis för den negativa sidan. Nyheter handlar ständigt om våld, den ökade kriminaliteten och tilltrasslade internationella relationer. Men å andra sidan får vi bara höra uppseendeväckande saker på nyheterna. Ingen reporter skulle få för sig att göra ett inslag om när den unga flickan besökte sin mormor på sjukhuset alldeles självmant, eller när en tioårig pojke äntligen tar mod till sig och frågar chans på flickan med det vackra håret, eller om den deprimerade patienten som för första gången på ett halvår uppskattar en kopp kaffe så mycket han ler. Eller om vännerna runt om i världen som varje dag tar hand om varandra, kärleksparen som ger varandra frukost på sängen eller läkarna som gör allt för att rädda ett liv. Och jag skulle tro att dessa goda gärningar, om än mycket små, är betydligt fler än de hemska. Jag kan faktiskt inte tro något annat.
Men nu är det inte upp till bevis. Det handlar om inställning. Det vill säga vad man vill tro, och vad man tror. Och jag tror att livet är tänkt att vara en lycklig vistelse, även om det inte alltid blir så. Jag vet inte, men jag tror att vi har för höga krav på lyckan. På lyckan, på kärleken och på livet. Kan inte äkta lycka vara att känna rena lakan mot en nyduschad kropp? Kan inte äkta kärlek vara att lyssna på samma låt, om och om igen, medan man tänker på en viss person? Kan inte livet vara att uppleva detta, och att det vackra med det förstärks eftersom man inte alltid är lycklig eller visar sin kärlek?
"Jag har gjort en egen tolkning på Descartes; Jag tänker på dig, därför finns jag."
För mig är det så. I grund och botten är livet vackert. Det har självklart funnits stunder då jag tyckt att detta varit totalt hyckleri, stunder när jag legat med huvudet nedborrat i en kudde som varit i det närmaste genomvåt av tårar. Men i slutändan kommer jag ändå tillbaka till detta; Jag tror inte på Gud, men jag tror på livet.
//Sofia
"Love conquers all"
Jag har alltid gillat citat. Små fiffigt formulerade beskrivningar av och bitar ur livet. Och visst tycker jag om den där underfundiga sorten som citatet här ovan representerar. Fast... Jag har väldigt svårt för denna desillusionerade syn på världen. Jag vet att det är oerhört barnsligt och naivt och att jag själv sannorligt kommer att bli en desillusionerad 45-åring som skrattar rått åt mitt godtrogna tonårsjag. Men nu, idag, och förhoppningsvis ett bra tag framöver, tror jag på det goda här i livet.
Jag vet att det världen flödar över av ignorans, maktlystenhet och tillochmed ondska. Jag menar inte att jag tror på världsfred inom min livstid, att jag aldrig har hört talas om traffiking eller våldtäkter eller att jag aldrig upplevt olycklig kärlek. Vad jag menar är att jag tror på att det även finns lycka, kärlek och kanske även godhet, här i världen. Om så bara i liten skala. Och jag förstår inte hur man kan gå genom livet med en cynisk inställning till allt. Fast det är ju lättare förstås. Den som ständigt fäller träffsäkra, småbittra kommentarer eller bara låter bli att tro på fina saker, löper förstås ingen risk att bli utskrattad eller bli beviken. Om man tror att allt är skit, och det visar sig vara det, då har man ju liksom inte förlorat något. Det är svårare att gå genom livet och tro på människors inneboende godhet eller att det faktiskt är äkta lycka du känner när du blir uppringd av en vän.
Bevis. Det är viktigt för mig. Jag har svårt att tro på saker innan de blivit bevisade. Vetenskapliga studier och ansedda tidskrifter ska det vara. Jag har tillexempel, som du kanske förstår väldigt svårt att tro på Gud. I fallet med om livet är skit och vi bara lever av gammal vana eller om det faktiskt finns stunder och människor som är helt fantastiska och värda att leva för, finns det kanske fler bevis för den negativa sidan. Nyheter handlar ständigt om våld, den ökade kriminaliteten och tilltrasslade internationella relationer. Men å andra sidan får vi bara höra uppseendeväckande saker på nyheterna. Ingen reporter skulle få för sig att göra ett inslag om när den unga flickan besökte sin mormor på sjukhuset alldeles självmant, eller när en tioårig pojke äntligen tar mod till sig och frågar chans på flickan med det vackra håret, eller om den deprimerade patienten som för första gången på ett halvår uppskattar en kopp kaffe så mycket han ler. Eller om vännerna runt om i världen som varje dag tar hand om varandra, kärleksparen som ger varandra frukost på sängen eller läkarna som gör allt för att rädda ett liv. Och jag skulle tro att dessa goda gärningar, om än mycket små, är betydligt fler än de hemska. Jag kan faktiskt inte tro något annat.
Men nu är det inte upp till bevis. Det handlar om inställning. Det vill säga vad man vill tro, och vad man tror. Och jag tror att livet är tänkt att vara en lycklig vistelse, även om det inte alltid blir så. Jag vet inte, men jag tror att vi har för höga krav på lyckan. På lyckan, på kärleken och på livet. Kan inte äkta lycka vara att känna rena lakan mot en nyduschad kropp? Kan inte äkta kärlek vara att lyssna på samma låt, om och om igen, medan man tänker på en viss person? Kan inte livet vara att uppleva detta, och att det vackra med det förstärks eftersom man inte alltid är lycklig eller visar sin kärlek?
"Jag har gjort en egen tolkning på Descartes; Jag tänker på dig, därför finns jag."
För mig är det så. I grund och botten är livet vackert. Det har självklart funnits stunder då jag tyckt att detta varit totalt hyckleri, stunder när jag legat med huvudet nedborrat i en kudde som varit i det närmaste genomvåt av tårar. Men i slutändan kommer jag ändå tillbaka till detta; Jag tror inte på Gud, men jag tror på livet.
//Sofia
"Love conquers all"
Kommentarer
Trackback