Sofias sida

Har du läst mitt förra inlägg? Det är du inte ensam om...

När jag skrev min lilla "bön", mest för att jag inte orkade blogga något substansiellt och ville klaga på vädret på ett roligare sätt en att bara gnälla, gjorde jag det mest på skoj. Såklart. Det är verkligen den sämsta "dikt" man kan tänka sig. Om det nu ens kvalificerar sig som en sådan.


Hursomhelst stack min mamma in huvudet i vardagsrummet just när den var publicerad och började oja sig över hur trevlig den var. "Den där måste du skicka in till UNT, Sofia." Öhh, njaae, skulle inte tro det va. "Jo, men gör det!" Jaja, tänkte jag, jag klistrar väl in den på nån liten sketen internet-Kaktus(ungdomsredaktionen)-sida, så jag slipper höra tjatet. De lär väl inte direkt publicera alla dikter de får in ens på internet, och vem tusan går in på Kaktus hemsida anyway. Sagt och gjort.

Men vad är det första min mamma visar mig när jag kommer hem idag? UNT, den trycka tidningen, med min "dikt" publicerad högst upp i högra hörnet av Kaktus-sidan. Ja men det känns ju jättebra att den första text man får publicerad är en oseriös, konstig dikt. Dikt. Jag skriver inte poesi. Har inte skrivit en enda dikt sedan det var obligatoriskt i skolan. Jag skriver texter, inte dikter. Stön.



Illa, men sånt som händer antar jag.

Nu framöver blir det iallafall fest i dagarna tre. Gunnel och Magda äntrar nämligen vuxenlivet i veckorna. Grattis, nu är ni lika stora som mig!

Vi synes på påsk eller så. //Sofia