Sofias sida

Jag bloggar hela tiden.

På bussen hem från skolan, i trapporna på väg mot kemin, i sängen på kvällen och medan jag brer frukostmackorna. Jag bloggar om allt som upprör, berör och förför mig. Som om de där sjukt söta småkillarna som sa så bra saker i Bobster, om varför skollunchen inte är vegetarisk en gång i veckan, om hur det man vill och det man borde så sällan sammanfaller och om förvirrande, uppslukande känslor.

Men dessa blogginlägg publiceras aldrig. De författas, formuleras och signeras av mig, men de når aldrig ända hit. Eller jo, det händer. Det är de där blogginläggen som känns angelägna, äkta och välskrivna (det vill säga typ ett i månaden, nuförtiden). Just eftersom de handlar om något som är angeläget för mig, som jag verkligen tycker eller känner och där meningarna har omformulerats, nästan av sig själva,  minst sjuttio gånger under dagens lopp.



Det är skittrist med folk som ursäktar sig, så det tänker jag avstå ifrån. Hellre då att man kan stå för vad man gör, eller som i detta fall, inte gör. Min inaktivitet har förstås sina anledningar. Visst skulle jag kunna säga att det beror på att min pojkvän tar all min tid, men det är såklart bara en undanflykt.  Visserligen spenderar vi alldeles för mycket tid med varandra. Alldeles, alldeles för mycket tid. Det är inte bra, jag vet. Det är viktigt att vara själv, jag vet. Det är viktigt att träffa sina vänner, jag vet. Det är viktigt att tänka på familj och skola, jag vet.

Men vad ska man göra? Vad ska man göra när magen blir ett enda stort längtande hål två timmar efter att man skiljts åt? Vad ska man göra när man har som roligast, är som lyckligast, med sin pojkvän? Vad ska man göra när någon gråter i andra änden av luren för att allt känns skit? Vad ska man göra när uppriktiga komplimanger, kyssar och frukost på sängen väntar? Ja, vad gör man? Man träffas.



Men det är fortfarande inte där skon klämmer i bloggfallet. (Man kan ju såklart blogga även hemma hos David... ) Nej, jag tror att det är jag som har förändrats. Bloggen är inte lika viktig, inte lika nödvändig längre. Och inläggens standard blir därefter. På ett sätt fyller den ju sin gamla funktion som tanke-ordnar-plats, eftersom jag fortfarnde bloggar frekvent för mig själv.

Och det är då man får idén om en anonym blogg. Gud vad skönt att kunna skriva om hur mycket sex och känslor och ambitioner och relationer och andra, känsliga eller personliga, saker som man vill, utan att oroa sig för vem som läser. Men samtidigt, att vara en del av den där anonyma bloggosfären, där det kryllar av scrap-bookingande Stockholmssinglar som skriver om våffelrecept på halvdan svenska, det är inget som lockar mig.

 Jag äger faktiskt en dagbok också. Till tankar alldeles för personliga för att någonsin publiceras.

På ett sätt tror jag fortfarande att denna blogg är nödvändig. Den var väldigt viktig för mig innan jag blev tillsammans med David, och jag är (liv)rädd för att förändras så mycket att den inte längre skulle vara det. Självklart är jag alltid jag, men visst förändras man under sitt första riktiga förhållande. Det är läskigt. Och spännande. Och kanske tillochmed nödvändigt. Så än tänker jag inte släppa denna blogg. En dag tänker jag gå vidare, fortfarande bloggande, men antagligen under en annan adress, kanske med andra slags inlägg och möjligen från ett annat land, eller varför inte på ett annat språk. Men inte idag.


Tänk vad skönt att få ur sig allt dethär. "Neeej, det där med att fläka ut sig på internet sådär, det förstår jag mig inte alls på."  Till alla de (medelålders) människor som fäller liknande kommentarer: Ni har inte provat. Vem vet, det kanske skulle göra er (tillknäppta och något nedlåtande personlighet) gott?


Så länge man kan stå för det man skriver, så länge det man skriver om någon är något man skulle kunna säga till personen rakt ut, så länge man känner att man vill dela med sig av något, så är det bra. Då ska man göra det.

Jag skulle tro att bloggande är bra för själen. Åtminstone för min. //Sofia