Sofias sida

Jag drömde att jag skulle dö. Det var en levande dröm, en detaljrik dröm, en verklig dröm. Jag blir skakis bara av att skriva det här. 

Jag har fått cancer och ska dö precis när jag fyllt 18. Jag sitter i soffan och pratar om det med min mamma. Jag tänker att jag bara ska leva i mindre än ett år till och hur orättvist det är. Sedan tänker jag att det finns ju faktiskt dem som dör i cancer när de är åtta, det är ju ännu orättvisare. Men ändå, jag vill inte dö! Jag tänkter också att jag måste skriva på bloggen att jag skulle dö. Så alla jag inte kan eller orkar tala om det för ska veta. Inlägget ska heta "Jag ska dö". Och sedan tänker jag att jag måste skriva ett inlägg om alla mina vänner och alla jag skulle sakna. Jag gråter. Jag tänker på allt jag vill hinna göra, allt jag vill hinna uppleva, allt jag vill hinna komma underfund med. Stora och små saker. Jag vill besöka främmande platser, jag vill sjunga till gitarrer, jag vill skriva noveller, jag vill dansa med mina vänner, jag vill bo i Skottland, jag vill plugga biologi vid universitetet, jag vill kyssa någon jag älskar. Men hur ska jag hinna? Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö. Jag vill leva! 

Och så vaknade jag. Med tårar i ögonen och magen ut-och-invänd av ångest. Det tar ett tag innan insikten drabbar mig. Det var en dröm. Jag ska inte dö. Än i alla fall. Åh gud, åh gud. Tack. Tack, för att det här inlägget heter vad det gör och inte "Jag ska dö".

Det var läskigt, men det fick mig att inse något. Jag är så jävla lycklig som får leva. Som inte vet när jag ska dö. Det är helt sjukt hur mycket jag vill göra och uppleva. Hur mycket jag vill LEVA. Tack, tack, TACK, för att jag får chansen att verkligen göra det.

Jag ville nog bara säga det. Tack.

//Sofia