Sofias sida

Välkommen till  !























Det var skönt att få sol och värme, det var intressant att se den kulturskatt som Egypten har och det var underbart att snorkla bland färggranna fiskar och koraller!

 Nilen, 500 meter grönt landskap, Sahara. Överallt. 80 miljoner människor lever här, på en yta mindre än Sveriges. 90% av ytan är sten- och sandöken. Där vi var hade det regnat tre minuter förra året. Det är... tomt. Inget kan leva där.

 Visst var det intressant att se en massa 4000 år gamla tempel och lära sig om antik läkekonst och gudatro...

 ...men skönast var förstås att bada i poolen, snorkla i Röda havet och ligga på båtens soldäck medan Nilens stränder gled förbi och solen och vinden smekte ens hud.


Och jobbigast var de Egyptiska männen. Seriöst, jag vill inte ha rosor, vara med på bild, höra att de älskar mig när de träffat mig en gång, bli såld för 10 000 kameler, bli utstirrad och omkramad. STÄNDIGT. Det gick inte att sticka ut näsan utan att bli omsvärmad. Visst kan uppmärkssamhet vara trevligt, men i måttliga mängder. Nej, tacka vet jag våra svenska killar! Aldrig mer ska jag klaga på att de är stela och oromantiska. De är ju faktiskt alldeles... lagom. (Sa den lilla svenskan.)

Och särskilt en svensk kille. Det var galet vad jag saknade David. Jag tror att det var när jag som femåring var i Värmland hos släktingar och mamma inte ringt på tre dagar jag längtade så senast. Eller någon sen natt i sommras när jag pratade i telefon med Elin. Alltså. Det var sjukt. Men vilken (blunda, barn) jävla tur att du är min.

 Random kypare: "A rosie flower for you..."

Jag hade faktiskt inget emot att komma hem till regninga, kalla, välorganiserade Sverige, även om det var en jätteskön semester. Och det berodde inte bara på att David var här. Nej, jag gillar min vardag. Det är väl inte riktigt friskt, men regn och snö, mörka kvällar, fuktiga busskurer, icke prutbara priser, morgonte, att somna framför Idol med vännerna, regelbundet bloggande, långa biologilektioner, Ikea-sängar, blonda killar, kompisfikor på Storken och hejdåkramar är liksom min grej. Jag trivs här. Jag trivs med mitt, inte särskilt storslagna, men väldigt kärleksfulla och rätt mysiga, liv.

Här, i min vardag, finns allt jag behöver och lite till. Här har jag mina otroligt älskade vänner, som jag inte vet vart jag skulle ta vägen utan. Här har jag te och filmjölk och pasta. Här har jag badkar, CD-skivor och telefoner. Här har jag kemilabar, eftermiddagsflumm med en trevlig klass och hjärnrensande kvällsbloggande. Här har jag både rimfrost och solsken. Och här har jag en kille jag älskar, och som faktiskt älskar mig.



Visst suger fysikproven och väckarklockan kunde väl få ringa ett par timmar senare, men på det stora hela så måste jag säga att jag insåg något i Egypten, förutom att det är rätt äckligt att alla deras antika gudar är gifta och har barn med sina syskon, då.

Jag insåg att även om det är fantastiskt att se färger som är kvar efter fyratusen år i storslagna tempel, är det nästan mer fantastiskt att få ett glädjeskutt till hälsning från en kompis när man kommer hem, eller att äntligen få somna tryggt i sin pojkväns armar igen. 

//Sofia