Sofias sida

På luciadagen får jag en bror.

Fast varken min mamma eller pappa väntar barn. Hur går det ihop?

Jo, mamma och jag ska ta hand om den utbytesstudent som Elins familj har haft ansvar för fram till nu. Eftersom Elin är på utbytesår måste hennes familj ha en utbytesstudent, och enligt Rotarys policy ska denna utbytesstudent bo i tre olika familjer under året.

När Elin frågade om ville ha en utbytesstudent tänkte jag på en gång "Ja, snälla, fett kul att det händer något annorlunda!"  Mamma var såklart sådär förnuftig som bara vuxna kan vara och "ville veta mer om villkoren och personen" innan hon bestämde sig, men även hon var positivt inställd. I början visste vi inte ens vilket kön eller från vilken nation personen var, men en dag i våras ringde Elin och lät väldigt upphetsad. Hon sa inte ens "hej" och jag förstod inte alls vad hon pratade om till en början.


E: "Du måste ta honom, Sofia!"

S: "Jaa..?"

E: "Han är 18 år och snygg och amerikan, DU MÅSTE TA HONOM!"

S: "Ta vem då?! Vad pratar du om?"

E: "Oj, haha, utbytesstudenten såklart! Han är jättesöt och har typ toppbetyg i allt och är värsta... bra!"

S: "Ahhh, shit vad kul! Berätta mer!"


Och på den vägen är det. Den smarta, snygga amerikanen heter Tyler och pratar numera flytande svenska. (Jag sa ju att han var smart.) Han flyttar alltså in här om mindre än en månad och blir således... vad säger man? Jag är ju hans värdsyster och mamma hans värdmamma, men vad är han? Min utbytesbror? "Utbytbar bror" - låter inte så jäkla bra, asså. Hursomhelst ska jag för första gången få ett jämnårigt syskon och min Uppsala-familj kommer att bli betydligt större.

Sedan mina föräldrar skilde sig när jag var sex år har jag alltid bott med mamma här i Uppsala, och varit hos pappa med familj i Stockholm varannan helg. Nu för tiden blir det mer sällan, av naturliga skäl - min tid ska numera inte bara delas mellan mamma och pappa - jag har ju ett eget liv med andra personer i, som är minst lika viktiga för mig och som tar upp min tid. 

  

Jag växte iallafall upp som ett ensambarn och som liten fantiserade jag alltid om att ha syskon. Antingen var vi tio systrar som var lika gamla (jag inser numera orimligheten i detta) eller så hade jag en storebror och en lillebror. Men min favoritfantasi var nog ändå den när jag hade en tvillingsyster som hette Ester och hade långt mörkt hår. (Kan tyckas något enkelspårigt med tanke på att min bästis på den tiden hette Ester och hade långt mörkt hår, men jag var faktiskt bara fem år.) Nu har jag en lillasyster i Stockholm, som just fyllt fem år. Hon blev dock till när jag för länge sedan hade slutat hoppas på ett syskon och trivdes rätt bra med att få all uppmärkssamhet och alla julklappspengar. Inte för att jag älskar henne mindre för det, såklart, hon är ju min syster. Men det blir ju inte på samma sätt med den åldersskillanden. Det blir inga bråk om leksaksbilar och mammas läppstift, direkt.

 Ester nowadays (eller för ett par år sen, då.) 

Det senaste året har jag dock börjat inse fördelarna med syskon igen. Alla mina kompisar har syskon. Och deras föräldrar har fler att hålla koll på = de kan inte ha stenkoll på ett av syskonen. Ah, vilken frihet! Och snart är det verklighet för mig...

Självklart är varken det, eller att han är söt och smart, det enda själet till att jag vill ha Tyler här, men visst är det en fördel. Och min mamma, som inte riktigt fungerar som man ska (eller bara alltid velat haft många barn), tycker att "det ska bli så himla kul att ha många tonåringr i huset! Tänk när David är här också, vad mycket mat jag kommer behöva laga!" Jippie, liksom? Jaja, alla roar sig på sitt sätt. (Men laga mat?! Något gick snett någonstans, alltså.)


Snart kommer pappa hit och vi ska med gemensamma krafter flytta datorn från dess nuvarande position i arbetsrummet, eftersom det snart ska bli Tylers rum. Pain att ha den i vardagsrummet och pain att dela den med någon annan som bara "måste göra det här skolarbetet nu" (som sagt, att vara ensambarn har sina fördelar), men det är smällar man får ta. Jag ser verkligen fram emot att få en bror till låns i fyra månader! Det är inte alla som är så lyckligt lottade, inte...

Puss! //Sofia