Sofias sida

Mannen brevid mig har jeansjacka, nedbitna naglar och ljusblå ögon. Konduktören är en tunn kvinna med dålig hållning som samlat håret i en slarvig knut i nacken.

Hon försöker få biljettutskrivaren att fungera eftersom jag måste köpa biljett på tåget - SJs automater i avgångshallen var trasiga. Den lilla apparaten vill inte alls fungera. Hon står kvar där framför mig länge.

Sedan hör jag mannen bredvid mig fråga henne något.


"Ur...ursäkta, var du i Thailand för ett par år sedan?"
Smärtan hon inte riktigt hinner dölja innan hon viker undan med blicken. "Jo.. jag..."
Vänligt och aningen ansträngt. "Det tog ett tag, men nu känner jag igen dig."
Ett blekt leende. "Ja, nu känner jag igen dig också. Hur... (tystnar) Vart är du på väg? Ja, Uppsala förstås."
Drar ett djupt andetag. "Jo, Uppsala. Privata ärenden. Jag jobbar kvar i Stockholm."
"Jaha, jo. Men du får... (tystnar ännu en gång) vi ses."
Tittar bort. "Hej."


Plötsligt kändes inte mitt biljettstrul lika viktigt längre.

Jag kunde inte förstå vad jag just hade fått veta om dessa två människor, som sekunder tidigare i mina ögon hade varit alldeles otroligt vanliga och ointressanta. Jag kunde inte förstå att jag satt där mellan dem, men inte delade något av det fruktansvärda de varit med om. Det var obehagligt och starkt och nära. En ofrivillig och djup, om än mycket kort, inblick i dessa två personers innersta.

Det är så lite vi egentligen vet om de människor vi möter.

//Sofia