Sofias sida

Pang. Krasch. Bom. Vanlig skoldag.

Vardag, verklighet. Jag orkar inte. Jag orkar inte gå upp tidigt varje dag. Jag orkar inte vara glad och trevlig mot folk jag nästan känner. Jag orkar inte vara aktiv på lektionerna. Jag orkar inte göra meningslösa svenskauppsatser. Jag orkar inte tänka på och planera framtiden. Jag orkar inte leva upp till allas, särskilt mina egna, krav. Jag orkar inte.

Jag vill inte ha vardag och duggregn och missade bussar och sura lärare och skräniga högstadieelever. Jag vill vara uppe i en fjällstuga omgiven av metervis av snö och tända ljus och spela TP. Och jag vill ha skavsår och träningsvärk eftersom jag just besegrat alla svarta backar. Och jag vill spendera hela dager i soffan som är något för smal för att ligga två i, ihopträngd och lycklig, där bredvid den jag älskar.


Jag hatar att kraschlanda. Som när man drömt en härlig dröm om att vara framgångsrik författare eller att vara tillsammans med sitt span. Och så vaknar man mitt i kyssen och inser att man ligger ensam i sängen och har en dubbeltimme matte halv nio att se fram emot... Men hur tungt det än känns så släpar man sig ju alltid ur sängen. Och på väg till skolan börjar livet ändå kännas helt okej. "Kanske kan vi gå och fika på lunchen. Eller sätta oss på byggan? Det är rätt fint väder idag, trots allt..."


Så den kommer väl, antar jag, vardagslivslusten.
Men idag har den stuckit långt bort, och gömt sig väl.

Vi ses imorgon. Om jag inte bestämmer mig för att stanna i sängen... //Sofia