Sofias sida

Nej, jag orkar inte vela längre.

Nu lägger jag ner. Den här bloggen.


Och jag försökte verkligen skriva ett vackert avskedsbrev här under, men orden stockade sig i halsen så till den milda grad att detta blev allt som återstod:

Tack bloggen. Jag vet inte vad jag hade gjort vissa stunder utan dig. Du har varit en osannorlikt stor del av mitt liv. Och visst är jag stolt över en del av de mer tänkvärda inlägg som emellanåt har publicerats här. Här har jag fått tala till punkt. Om du som läsare läst större delen av min blogg så känner du mig. Självklart inte hela mig, det vore ju tragiskt, men många sidor av mig. Goda såväl som mindre smickrande. Genom det stumma bollplank som den här bloggen utgjort har många av de värderingar som jag idag anser vara mig vuxit fram. Och jag har njutit storeligen av att författa denna blogg, som visserligen alltid utgått från mig, men alltid har haft hela världen som mål. Men nu är det dags.

Jag vill gå vidare. Jag vill lämna denna trygga famn för nya äventyr. Och råkar du känna dig dig mer sentimental än jag så finns det 258 inlägg att titta igenom... Men för min del är det dags för en pånyttfödelse. Kanske stöter du på en text någon dag som påminner väldigt mycket om den där bloggen du brukade läsa av den där tjejen du kände, i en annan blogg eller måhända i en tidning. Vem vet?

Husomhelst, nu är det verkligen dags. Och det känns så konstigt. Som när man har sett en riktigt sorglig, men väldigt vacker film. Du vet, när tårarna tränger på bakom ögonen, samtidigt som man inte kan sluta le..?

Hejdå bloggen.

Jag älskar dig. //Sofia