Sofias sida

Apropå nykär eller inte, att älska och att vinna på lotto.

Visst kan man kanske sakna det där första ruset emellanåt, som när man pratar med någon som just har upptäckt att han nog är kär på riktigt för första gången. Som just har upptäckt att man kan lära känna en person på riktigt på bara några dagar. Och som inte inser än att de kommande månaderna kommer att vara fyllda av längtan, tidsbrist och framförallt, förändring.

För det var mitt största misstag i höstas. Jag trodde att mitt liv skulle fortsätta som vanligt, att samma saker som alltid varit viktiga för mig skulle fortsätta att vara det i all evighet, att det till mitt underbara och redan hela liv bara hade tillkommit en pojkvän, som gjorde det hela än mer underbart. Det är inte sant. Att älska någon så mycket, och att bli älskad på det sättet, förändrar allt.



Du delar så mycket med en annan människa. Tankar, känslor och ord du kanske aldrig uttalat förut. Du får höra att du är det finaste som finns, fast du innerst inne egentligen tvivlade på om det var möjligt att bli kär i dig. Du säger själv saker som du helt och fullt tror på när du uttalar dem, men som kan te sig något överdrivna när man tänker efter, som "Du är bäst". Du visar dig naken för en annan människa. Du blir fullständigt betagen. Den du älskar är verkligen fantastisk, så snäll, smart, snygg och omtänksam. Du blir själv beundrad, vilket kan vara en annorlunda upplevelse för oss som inte planerar att ställa upp i Top Model eller vinna Nobels fredspris. Du längtar. Du längtar ständigt, hela tiden, du är omättlig, när det gäller att vara tillsammans med och vara nära den du älskar. Du prioriterar bort saker du aldrig trodde du skulle åsidosätta. Du har alltid tidsbrist, eftersom du varje ledig sekund vill vara med den andra. Och du delar säng med en människa du egentligen inte har känt så länge.

Det är kanske det. Jag har aldrig haft en brist på nära relationer i mitt liv, för de som haft det blir omställningen säkert mycket större, men alla dessa relationer har vuxit fram under flera år. Mina närmsta vänner har jag känt sedan mellanstadiet, och mina föräldrar fanns ju där från början. Men nu, nu börjar jag plötsligt älska någon så det gör ont på bara några månader. Jag lär känna någon (nästan) helt på bara några månader. Och jag börjar dela  mitt liv med en person i högre utsträckning än innan, på bara några månader.


Allt detta leder till förändring. Ditt liv förändras, ja, men framförallt du själv. Och det är viktigt att inte tappa bort sig själv, personen du var innan du blev kär och galen. Jag inser att jag låter fullständigt tokig i det här inlägget, sett ur detta perspektiv.

Jag tror dock inte att jag är i farozonen, egentligen. Jag hade rätt bra koll på vem jag var, vad som var viktigt för mig och vad jag klarar av, innan vi blev tillsammans, och det har inte förändrats. Jag vet vem jag är, så mycket man nu kan veta det som 18-åring, och jag vet att jag skulle klara mig utan David. Även om det kanske inte låter som det, så är han inte hela mitt liv. Jag har fortfarande mina underbara vänner, även om jag inte träffar dem lika mycket längre, vilket jag borde ha stryk för, och jag tror på att jag är bra även om det inte finns en kille där som talar om det för mig. Och jag kommer alltid att vara intresserad av jämställdhet, tekokning, att uttrycka mina åsikter och av barnsliga bus, oavsett pojkvän.



Men det innebär inte att det inte vore obeskrivligt och osannolikt förfärligt att leva utan David. Det vore lite som att beröva världen dess färger tills dess att bara en gråskala återstod. Jag älskar dig så mycket. Och jag bryr mig inte om att det låter överdrivet, för jag tycker att du är bäst. Jag förstår inte hur världen kunde vara så snäll att den tillät oss att bli kära, för det är det bästa som har hänt mig. Tänk att jag, som på allvar betvivlade att någon som jag skulle vara det minsta intresserad av kunde bli kär i mig, skulle få en så underbar pojkvän. En som skämmer bort mig alldeles för mycket och skrattar med mig tills vi får ont i magen och funderar med mig tills vi blir snurriga i huvudet och älskar med mig tills dess att världen stannar.

Jag har sagt det förut. Och jag kommer säkerligen att säga det igen.
Jag är så sjukt lyckligt lottad.

Tack världen, mina vänner och min pojkvän som gör mitt liv till en vinstlott. //Sofia