Sofias sida

Åh, det finns inget som värmer en bloggares hjärta såsom en kommentar av den kalibern.



Det var när DavidåDavid, Erik och jag var och fikade idag som ämnet bloggande kom på tal. Det är ju en hel liten vetenskap i sig själv. Vad ska man skriva om? Hur ofta och hur långt? Hur personlig ska man vara?

Själv tycker jag att personliga bloggar är mest intressanta - jag vill lära känna den som bloggar, känna att jag får ta del av hans eller hennes liv, tankar och känslor. Men jag vill inte hur hur många smörgåsar du åt till frukost eller när din buss gick hem från stan. Uhh, det är den värsta sortens bloggar... de med så många oviktiga detaljer att inläggen skulle tråka ut en vanlig dagbok. Fast det är inte alltid enkelt att vara personlig - för man ska ju inte bli för närgången.



Ojojoj, pojkarna trodde att jag publicerade allt jag skrev. Jag censurerar mig själv jämt och ständigt och publicerar bara sådant jag verkligen vet att jag kan stå för. Min tumregel är att jag ska kunna stå med hela gänget i skolan och läsa inlägget med dem utan att skämmas. (Notera tumregel - jag avviker alltså från den ibland.) Men det är inte tre år gamla gynekologbesök (pojkaranas eget exempel på ett personligt inlägg) eller otippade sexigheter som är jobbigast att skriva om - även om det kan anses rätt personligtså är jag en rätt öppen person, så mig stör det inte. Nej, det som är svårast att skriva om är det man verkligen, ärligt och på riktigt, känner.

Det vore rätt kul att vara proffsbloggare, kunna försörja sig på ett intresse, något man gör för nöjes skull. "Bli det då!" säger Erik - och jag svarar att det inte är så lätt.

För att bli stor krävs att man:

1. Skriver 3-5 inlägg om dagen, helst relativt korta - och hittar inspiration till dem
2. Flitigt kommenterar och länkar en mängd andra bloggar - helst de rätta sådana, också
3. Specialiserar sig - skriver om politik, hånar kändisar, visar det nya modet osv. eller
4. Är en mycket intressant person - bor i Hollywood och lunchar med Cameron Diaz, har svåra ätstörningar som det öppenhjärtligt delas med sig av, har givit ut sju hyllade deckare osv.
5. Vågar och vill bli läst och kritiserad av tusentals människor varje dag

Det är ju en bonus om man kan skriva också - det vill säga använda språket på ett korrekt och spännande sätt, vackert funkar iochförsig också, om det är en sådan slags blogg. Men just dåligt språkbruk är ganska enkelt att komma undan med - det är bara att vara elak.

Elakheter och cynism lockar alltid läsare, oavsett övrig bloggkvalité. Det är bara att se på Sveriges fram till förra veckan mest lästa blogg, Att vara Alex Schulman. Varför hade han 250000 sidvisningar/dag? Jo, för att skrev nedsättande saker om kändisar och kollegor. Men han la ju ned sin blogg förra veckan. För att han mådde så dåligt över allt elakt han skrivit... Lite skyll dig själv och lite godheten har segrat, där.



Nej, elak tänker jag aldrig bli. Men stor - det skulle jag inte ha något emot att bli! Någongång ska jag nog satsa på det, när jag har blivit en mycket intressant person, eller har börjat kommentera en massa bloggar, eller har specialiserat mig på ett ämne. Men just nu trivs jag alldeles för bra med livet och min lilla amatörblogg för att vilja ändra på något.

Puss. //Sofia