HÖGTIDSDAG

Det är faktiskt såhär.


Min blogg fyller två år idag!


Kan ni förstå det? Två år av roliga och dåliga, tänkvärda och värdelösa, fina och finurliga inlägg.

Sjuukt. Jag var ju en bäbis när denna blogg startades. Eller iallafall en Balder-älskande, gymnasie-rädd, superblond, förväntandsfull, livsglad och oerfaren 16-åring. 

Tänka sig. (Jag undrar förresten hur jag kommer att sammanfatta mitt 18-åriga jag när jag jag är 20... Haha, oerfaren kommer garanterat att stå med igen, fatta vad jag kommer att vara med om de närmaste två åren! Studenten, jobba, plugga, älska, dansa, resa, skratta, leva!) Ah, livet känns så bra.



Lyckliga kvällspussar! //Sofia

Det här med kärlek är så viktigt att det kräver två inlägg

Apropå nykär eller inte, att älska och att vinna på lotto.

Visst kan man kanske sakna det där första ruset emellanåt, som när man pratar med någon som just har upptäckt att han nog är kär på riktigt för första gången. Som just har upptäckt att man kan lära känna en person på riktigt på bara några dagar. Och som inte inser än att de kommande månaderna kommer att vara fyllda av längtan, tidsbrist och framförallt, förändring.

För det var mitt största misstag i höstas. Jag trodde att mitt liv skulle fortsätta som vanligt, att samma saker som alltid varit viktiga för mig skulle fortsätta att vara det i all evighet, att det till mitt underbara och redan hela liv bara hade tillkommit en pojkvän, som gjorde det hela än mer underbart. Det är inte sant. Att älska någon så mycket, och att bli älskad på det sättet, förändrar allt.



Du delar så mycket med en annan människa. Tankar, känslor och ord du kanske aldrig uttalat förut. Du får höra att du är det finaste som finns, fast du innerst inne egentligen tvivlade på om det var möjligt att bli kär i dig. Du säger själv saker som du helt och fullt tror på när du uttalar dem, men som kan te sig något överdrivna när man tänker efter, som "Du är bäst". Du visar dig naken för en annan människa. Du blir fullständigt betagen. Den du älskar är verkligen fantastisk, så snäll, smart, snygg och omtänksam. Du blir själv beundrad, vilket kan vara en annorlunda upplevelse för oss som inte planerar att ställa upp i Top Model eller vinna Nobels fredspris. Du längtar. Du längtar ständigt, hela tiden, du är omättlig, när det gäller att vara tillsammans med och vara nära den du älskar. Du prioriterar bort saker du aldrig trodde du skulle åsidosätta. Du har alltid tidsbrist, eftersom du varje ledig sekund vill vara med den andra. Och du delar säng med en människa du egentligen inte har känt så länge.

Det är kanske det. Jag har aldrig haft en brist på nära relationer i mitt liv, för de som haft det blir omställningen säkert mycket större, men alla dessa relationer har vuxit fram under flera år. Mina närmsta vänner har jag känt sedan mellanstadiet, och mina föräldrar fanns ju där från början. Men nu, nu börjar jag plötsligt älska någon så det gör ont på bara några månader. Jag lär känna någon (nästan) helt på bara några månader. Och jag börjar dela  mitt liv med en person i högre utsträckning än innan, på bara några månader.


Allt detta leder till förändring. Ditt liv förändras, ja, men framförallt du själv. Och det är viktigt att inte tappa bort sig själv, personen du var innan du blev kär och galen. Jag inser att jag låter fullständigt tokig i det här inlägget, sett ur detta perspektiv.

Jag tror dock inte att jag är i farozonen, egentligen. Jag hade rätt bra koll på vem jag var, vad som var viktigt för mig och vad jag klarar av, innan vi blev tillsammans, och det har inte förändrats. Jag vet vem jag är, så mycket man nu kan veta det som 18-åring, och jag vet att jag skulle klara mig utan David. Även om det kanske inte låter som det, så är han inte hela mitt liv. Jag har fortfarande mina underbara vänner, även om jag inte träffar dem lika mycket längre, vilket jag borde ha stryk för, och jag tror på att jag är bra även om det inte finns en kille där som talar om det för mig. Och jag kommer alltid att vara intresserad av jämställdhet, tekokning, att uttrycka mina åsikter och av barnsliga bus, oavsett pojkvän.



Men det innebär inte att det inte vore obeskrivligt och osannolikt förfärligt att leva utan David. Det vore lite som att beröva världen dess färger tills dess att bara en gråskala återstod. Jag älskar dig så mycket. Och jag bryr mig inte om att det låter överdrivet, för jag tycker att du är bäst. Jag förstår inte hur världen kunde vara så snäll att den tillät oss att bli kära, för det är det bästa som har hänt mig. Tänk att jag, som på allvar betvivlade att någon som jag skulle vara det minsta intresserad av kunde bli kär i mig, skulle få en så underbar pojkvän. En som skämmer bort mig alldeles för mycket och skrattar med mig tills vi får ont i magen och funderar med mig tills vi blir snurriga i huvudet och älskar med mig tills dess att världen stannar.

Jag har sagt det förut. Och jag kommer säkerligen att säga det igen.
Jag är så sjukt lyckligt lottad.

Tack världen, mina vänner och min pojkvän som gör mitt liv till en vinstlott. //Sofia


Det här med kärlek

För några dagar sedan pratade jag med klassens mest nyblivna pojkvän, Kurre.

Eller först var det jag och David som pratade med honom. Jag frågade något om hur hans flickvän, som jag aldrig träffat, var. Och han svarade något i stil med; "Äh, jag vet inte... Hon är bra på alla sätt." Spontant kommenterade jag då hur kul det var att vara nykär, och David höll med. Kurre log och undrade om det var sämre nu för oss, vi har ju ändå varit tillsammans drygt åtta månader. "Nej, gud det är mycket bättre, men inte lika kul, lika spännande" blev svaret.

Och det är sant. Jag vaknar inte längre med en pirrande mage och studsar upp ur sängen när väckarklockan ringer, eftersom jag längtar så till skolan och David. Och jag är inte sådär nykärs-hög att jag går runt och fånler trots att matteprovet gick asdåligt och det spöregnar ute.

Nej, för nuförtiden vaknar jag oftast bredvid David. En nyvaken, rufsig och sömndrucken sådan, som för jäves försöker öppna ögonen, ger upp och istället mjukt säger "Godmorgon, älskling" och drar mig till sig, när väckarklockan ringer. Och nuförtiden blir jag ledsen när det går asdåligt på matteprovet, men å andra sidan har jag någon att gråta hos, någon som håller om mig och säger att jag är bäst ändå. Och om det spöregnar ute, ja, då kan jag kura ihop mig i soffan hos en varm, trygg och kärleksfull pojkvän, medan regnet smattrar mot rutorna och blöter ner världen.

image756

Och det är faktiskt mycket bättre. //Sofia

Att hålla andan

Jag måste plugga och jag måste sova och jag ska springa och jag ska sjunga och jag vill träffa vänner och jag vill blogga och jag måste få bra betyg och jag måste städa mitt rum och jag ska vara snygg och jag ska vara tacksam och jag vill leva livet och jag vill se på tv och jag måste vara snäll och jag ska leva upp till allas krav och jag vill bli älskad och jag måste och jag ska och jag vill.
Och det går fort.

Och ibland känns det som om jag var tillbaka på Balder. När vi sjunger ett svårt stycke på en musiklektion och vår lärare instruerar oss noggrant om när vi får andas och inte. "Andas in ordentligt nu, för den här tonen måste ni hålla ut. Det är viktigt. Håll ut! Ni får inte andas än. Fint. Nu kan ni andas igen!"

Bara det att någon utandning aldrig verkar komma.

//Sofia


Att hantera ett brev

Jag fick då äntligen mitt högskoleprovsresultat. Och det där med att posten diskriminerar mig verkar faktiskt vara sant på riktigt.

image748

Hur lyckas man riva sönder mitt resultat i tre delar?! Och varför blev just detta brev, antagligen ett av de viktigaste jag har fått, sönderrivet?

Det bästa var ändå postens ursäkt:

image749

"Det är vår förhoppning att ni även i fortsättningen kan känna förtroende för vår hantering av era brev."

image752

Förtroendet är på topp...

//Sofia

Läkarlinjen nästa (typ). IHHH.

Alltså okej, jag borde verkligen skriva en krönika om svensk invandrararpolitik, men jag kan inte riktigt koncentrera mig.

Resultatet från högskoleprovet kom idag! (Egentligen kom bara Davids resultat, eftersom posten diskriminerar mig, men eftersom jag rättade själv efteråt kunde jag se min normeringspoäng i alla fall.) Jag vet att det inte var fantastiskt eller så, men jag kände mig faktiskt extremt stolt när David sa att jag fick 1,8 !!! Och jag var bara ett poäng ifrån 1,9 och fem poäng ifrån 2,0... Första gången jag skrev provet. Jippie!

Det var drygt 37000 som skrev högskoleprovet den här gången. Och det var... Äh, kolla i
normeringstabellen själva.

Jag har dessutom hört att om man har minst 1,7 på högskoleprovet och 20,0 i betygssnitt så kommer man garanterat in på läkarlinjen! Vilket innebär att jag faktiskt kan använda det här provet i min ansökan. Jag blir så GLAD!

Jaja, jag vet att jag måste fixa 20,0 i betygssnitt för gymnasiet (dvs. jag borde verkligen börja skriva min krönika nu) och egentligen skriva bättre på högskoleprovet, men för tillfället tänker jag känna mig nöjd, glad och begåvad som det är. Sådetså!

Såhär kan man nog inte tänka, men jag tänker göra det ändå, i en parantes: (Alltså 104, det var ju bara fem poäng ifrån 2,0 och det var första gången jag skrev provet. Så om jag skriver det igen kanske jag kan förbättra mig med säg... fem poäng. Och om jag gör det kan jag söka på bara högskoleprovet, vilket förbättarar mina möjligheter att komma in och gör dessutom att jag kanske inte måste ha alla MVG i slutbetyg... För även om det ser bra ut just nu så kan ju Ma C, Ma D och Fy B ställa till det hela.)

Men det bästa är egentligen att jag inte känner mig lika stressad inför Ma C-slutprovet längre. Det känns liksom som att "klarar jag att få bland de 700 bästa i landet på höskoleprovet klarar jag nog av att få MVG på nationella Ma C också..."

Vi får väl hoppas att det stämmer. //Sofia


PS. Varsågod att stör dig på mitt skryt, om det är så du upplever det. Men det var inte så jag menade. Jag är bara så glad. DS.