Dagens goda gärning
Som är gratis...
http://www.ettklickforskogen.se/
Grejen är att du bidrar med lite reklamsponsrade pengar varje gång du klickar på en liten knapp. Alltså gratis för dig, kostar pengar för reklamsnubbarna. En annan bra sak är att man kan gå in hur många gånger som helst på sidan och klicka i rad... Även om sidmakarna anser att det bara funkar en gång per dag. HUrsomhelst kan ju Sverigaes gammalskog och den biologiska mångfald som den bidrar med vara värd att bevara. Så gör Dagens Goda Gärning och klicka på länken ovan (eller den nere till höger; "Rädda skogen GRATIS" eller vad jag nu skrivit).
Puss och hej,
och missa inte att sätta på 4:an klockan nio ikväll! //Sofia
http://www.ettklickforskogen.se/
Grejen är att du bidrar med lite reklamsponsrade pengar varje gång du klickar på en liten knapp. Alltså gratis för dig, kostar pengar för reklamsnubbarna. En annan bra sak är att man kan gå in hur många gånger som helst på sidan och klicka i rad... Även om sidmakarna anser att det bara funkar en gång per dag. HUrsomhelst kan ju Sverigaes gammalskog och den biologiska mångfald som den bidrar med vara värd att bevara. Så gör Dagens Goda Gärning och klicka på länken ovan (eller den nere till höger; "Rädda skogen GRATIS" eller vad jag nu skrivit).
Puss och hej,
och missa inte att sätta på 4:an klockan nio ikväll! //Sofia
Tuschpennor och krigsoffer
Jag kommer ihåg när man var liten. Vilka petitesser som kunde utlösa tårar och göra en helt förtvivlad.
Jag har ett väldigt starkt minne av en orange tuschpenna. Det var inte ens ens särsklit bra tuschpenna, den hade en smutsgul färg och tjock, otymplig udd. Men jag minns hur förfärad jag blev när jag upptäckte att korken var borta. Den kunde ju torka! Jag kommer ihåg hur jag gråtande går efter mamma som utan framgång försöker leta upp korken för att trösta sitt storgråtande barn, medan jag otröstligt och ihärdigt målar med pennan på ett papper. (Jag hade en teori om att pennan inte skulle torka om man använde den utan uppehåll...)
Jag har inget minne av hur det hela slutade, måhända uppfanns såsmåningom ett korksubstitut. Hursomhelst är det fascinerande hur ledsen jag blev över denna tuschpennas öde, det var ju liksom inte min enda tuschpenna. Likaså minns jag hur den då sjuåriga grannflickan blev rasande en sommardag för många år sedan då hon inte fick den rosa plastmuggen, utan ve och fasa den ljusgröna, och det blev ett himla bytande av muggar innan alla var nöjda.
Och sådant kan man ju förstå. Sett ur en sjuårings synvinkel är fel färg på muggen en smärre katastrof. Sjuåringar har inte det perpektiv på livet som vuxna(re) människor har. De vet inte att deras jämnåriga barn i andra länder måste dricka smutsigt vatten eller svälta till döds. De förstår inte att muggens färg inte har någon betydelse, så länge man får något att dricka.
Och det är ju så det ska vara. Barn ska få vara barn, lyckligt ovetande om världens sorger och bekymmer.
Men grejen är ju den att denna petitessfixering inte bara gäller barn. Senast idag diskuterade Robin och jag hur svårt det är att verkligen bry sig om kriget i Irak och dess offer. Det känns så avlägset och så långt ifrån ens egen verklighet, och är så hemskt, att man bara skjuter det ifrån sig - eller än värre - helt enkelt aldrig tänker på det. Man är mer okuperad med hur man ska ha råd med nya jeans eller hur man ska klippa håret nästa gång.
Det känns sjukt att man prioriterar shopping framför människoliv. Fast samtidigt är det omöjligt att gråta över alla som dör här i världen, då skulle man gå under av sorg innan man ens hade börjat leva. Så det är väl en balansgång, som allt annat här i livet.
Men nästa gång du uppgivet suckar över hur dyr den där snygga tröjan är, sänk en liten tanke till alla de sjuåringar som tvingas dricka smutsigt vatten för att överleva och de systrar och fruar som får veta att deras bröder och män blivit ihjälskjutna.
//Sofia
Jag har ett väldigt starkt minne av en orange tuschpenna. Det var inte ens ens särsklit bra tuschpenna, den hade en smutsgul färg och tjock, otymplig udd. Men jag minns hur förfärad jag blev när jag upptäckte att korken var borta. Den kunde ju torka! Jag kommer ihåg hur jag gråtande går efter mamma som utan framgång försöker leta upp korken för att trösta sitt storgråtande barn, medan jag otröstligt och ihärdigt målar med pennan på ett papper. (Jag hade en teori om att pennan inte skulle torka om man använde den utan uppehåll...)
Jag har inget minne av hur det hela slutade, måhända uppfanns såsmåningom ett korksubstitut. Hursomhelst är det fascinerande hur ledsen jag blev över denna tuschpennas öde, det var ju liksom inte min enda tuschpenna. Likaså minns jag hur den då sjuåriga grannflickan blev rasande en sommardag för många år sedan då hon inte fick den rosa plastmuggen, utan ve och fasa den ljusgröna, och det blev ett himla bytande av muggar innan alla var nöjda.
Och sådant kan man ju förstå. Sett ur en sjuårings synvinkel är fel färg på muggen en smärre katastrof. Sjuåringar har inte det perpektiv på livet som vuxna(re) människor har. De vet inte att deras jämnåriga barn i andra länder måste dricka smutsigt vatten eller svälta till döds. De förstår inte att muggens färg inte har någon betydelse, så länge man får något att dricka.
Och det är ju så det ska vara. Barn ska få vara barn, lyckligt ovetande om världens sorger och bekymmer.
Men grejen är ju den att denna petitessfixering inte bara gäller barn. Senast idag diskuterade Robin och jag hur svårt det är att verkligen bry sig om kriget i Irak och dess offer. Det känns så avlägset och så långt ifrån ens egen verklighet, och är så hemskt, att man bara skjuter det ifrån sig - eller än värre - helt enkelt aldrig tänker på det. Man är mer okuperad med hur man ska ha råd med nya jeans eller hur man ska klippa håret nästa gång.
Det känns sjukt att man prioriterar shopping framför människoliv. Fast samtidigt är det omöjligt att gråta över alla som dör här i världen, då skulle man gå under av sorg innan man ens hade börjat leva. Så det är väl en balansgång, som allt annat här i livet.
Men nästa gång du uppgivet suckar över hur dyr den där snygga tröjan är, sänk en liten tanke till alla de sjuåringar som tvingas dricka smutsigt vatten för att överleva och de systrar och fruar som får veta att deras bröder och män blivit ihjälskjutna.
//Sofia
Ni får inte tro att jag inte bloggar bara för att jag inte bloggar.
Jag bloggar hela tiden.
På bussen hem från skolan, i trapporna på väg mot kemin, i sängen på kvällen och medan jag brer frukostmackorna. Jag bloggar om allt som upprör, berör och förför mig. Som om de där sjukt söta småkillarna som sa så bra saker i Bobster, om varför skollunchen inte är vegetarisk en gång i veckan, om hur det man vill och det man borde så sällan sammanfaller och om förvirrande, uppslukande känslor.
Men dessa blogginlägg publiceras aldrig. De författas, formuleras och signeras av mig, men de når aldrig ända hit. Eller jo, det händer. Det är de där blogginläggen som känns angelägna, äkta och välskrivna (det vill säga typ ett i månaden, nuförtiden). Just eftersom de handlar om något som är angeläget för mig, som jag verkligen tycker eller känner och där meningarna har omformulerats, nästan av sig själva, minst sjuttio gånger under dagens lopp.
Det är skittrist med folk som ursäktar sig, så det tänker jag avstå ifrån. Hellre då att man kan stå för vad man gör, eller som i detta fall, inte gör. Min inaktivitet har förstås sina anledningar. Visst skulle jag kunna säga att det beror på att min pojkvän tar all min tid, men det är såklart bara en undanflykt. Visserligen spenderar vi alldeles för mycket tid med varandra. Alldeles, alldeles för mycket tid. Det är inte bra, jag vet. Det är viktigt att vara själv, jag vet. Det är viktigt att träffa sina vänner, jag vet. Det är viktigt att tänka på familj och skola, jag vet.
Men vad ska man göra? Vad ska man göra när magen blir ett enda stort längtande hål två timmar efter att man skiljts åt? Vad ska man göra när man har som roligast, är som lyckligast, med sin pojkvän? Vad ska man göra när någon gråter i andra änden av luren för att allt känns skit? Vad ska man göra när uppriktiga komplimanger, kyssar och frukost på sängen väntar? Ja, vad gör man? Man träffas.
Men det är fortfarande inte där skon klämmer i bloggfallet. (Man kan ju såklart blogga även hemma hos David... ) Nej, jag tror att det är jag som har förändrats. Bloggen är inte lika viktig, inte lika nödvändig längre. Och inläggens standard blir därefter. På ett sätt fyller den ju sin gamla funktion som tanke-ordnar-plats, eftersom jag fortfarnde bloggar frekvent för mig själv.
Och det är då man får idén om en anonym blogg. Gud vad skönt att kunna skriva om hur mycket sex och känslor och ambitioner och relationer och andra, känsliga eller personliga, saker som man vill, utan att oroa sig för vem som läser. Men samtidigt, att vara en del av den där anonyma bloggosfären, där det kryllar av scrap-bookingande Stockholmssinglar som skriver om våffelrecept på halvdan svenska, det är inget som lockar mig.
Jag äger faktiskt en dagbok också. Till tankar alldeles för personliga för att någonsin publiceras.
På ett sätt tror jag fortfarande att denna blogg är nödvändig. Den var väldigt viktig för mig innan jag blev tillsammans med David, och jag är (liv)rädd för att förändras så mycket att den inte längre skulle vara det. Självklart är jag alltid jag, men visst förändras man under sitt första riktiga förhållande. Det är läskigt. Och spännande. Och kanske tillochmed nödvändigt. Så än tänker jag inte släppa denna blogg. En dag tänker jag gå vidare, fortfarande bloggande, men antagligen under en annan adress, kanske med andra slags inlägg och möjligen från ett annat land, eller varför inte på ett annat språk. Men inte idag.
Tänk vad skönt att få ur sig allt dethär. "Neeej, det där med att fläka ut sig på internet sådär, det förstår jag mig inte alls på." Till alla de (medelålders) människor som fäller liknande kommentarer: Ni har inte provat. Vem vet, det kanske skulle göra er (tillknäppta och något nedlåtande personlighet) gott?
Så länge man kan stå för det man skriver, så länge det man skriver om någon är något man skulle kunna säga till personen rakt ut, så länge man känner att man vill dela med sig av något, så är det bra. Då ska man göra det.
Jag skulle tro att bloggande är bra för själen. Åtminstone för min. //Sofia
På bussen hem från skolan, i trapporna på väg mot kemin, i sängen på kvällen och medan jag brer frukostmackorna. Jag bloggar om allt som upprör, berör och förför mig. Som om de där sjukt söta småkillarna som sa så bra saker i Bobster, om varför skollunchen inte är vegetarisk en gång i veckan, om hur det man vill och det man borde så sällan sammanfaller och om förvirrande, uppslukande känslor.
Men dessa blogginlägg publiceras aldrig. De författas, formuleras och signeras av mig, men de når aldrig ända hit. Eller jo, det händer. Det är de där blogginläggen som känns angelägna, äkta och välskrivna (det vill säga typ ett i månaden, nuförtiden). Just eftersom de handlar om något som är angeläget för mig, som jag verkligen tycker eller känner och där meningarna har omformulerats, nästan av sig själva, minst sjuttio gånger under dagens lopp.
Det är skittrist med folk som ursäktar sig, så det tänker jag avstå ifrån. Hellre då att man kan stå för vad man gör, eller som i detta fall, inte gör. Min inaktivitet har förstås sina anledningar. Visst skulle jag kunna säga att det beror på att min pojkvän tar all min tid, men det är såklart bara en undanflykt. Visserligen spenderar vi alldeles för mycket tid med varandra. Alldeles, alldeles för mycket tid. Det är inte bra, jag vet. Det är viktigt att vara själv, jag vet. Det är viktigt att träffa sina vänner, jag vet. Det är viktigt att tänka på familj och skola, jag vet.
Men vad ska man göra? Vad ska man göra när magen blir ett enda stort längtande hål två timmar efter att man skiljts åt? Vad ska man göra när man har som roligast, är som lyckligast, med sin pojkvän? Vad ska man göra när någon gråter i andra änden av luren för att allt känns skit? Vad ska man göra när uppriktiga komplimanger, kyssar och frukost på sängen väntar? Ja, vad gör man? Man träffas.
Men det är fortfarande inte där skon klämmer i bloggfallet. (Man kan ju såklart blogga även hemma hos David... ) Nej, jag tror att det är jag som har förändrats. Bloggen är inte lika viktig, inte lika nödvändig längre. Och inläggens standard blir därefter. På ett sätt fyller den ju sin gamla funktion som tanke-ordnar-plats, eftersom jag fortfarnde bloggar frekvent för mig själv.
Och det är då man får idén om en anonym blogg. Gud vad skönt att kunna skriva om hur mycket sex och känslor och ambitioner och relationer och andra, känsliga eller personliga, saker som man vill, utan att oroa sig för vem som läser. Men samtidigt, att vara en del av den där anonyma bloggosfären, där det kryllar av scrap-bookingande Stockholmssinglar som skriver om våffelrecept på halvdan svenska, det är inget som lockar mig.
Jag äger faktiskt en dagbok också. Till tankar alldeles för personliga för att någonsin publiceras.På ett sätt tror jag fortfarande att denna blogg är nödvändig. Den var väldigt viktig för mig innan jag blev tillsammans med David, och jag är (liv)rädd för att förändras så mycket att den inte längre skulle vara det. Självklart är jag alltid jag, men visst förändras man under sitt första riktiga förhållande. Det är läskigt. Och spännande. Och kanske tillochmed nödvändigt. Så än tänker jag inte släppa denna blogg. En dag tänker jag gå vidare, fortfarande bloggande, men antagligen under en annan adress, kanske med andra slags inlägg och möjligen från ett annat land, eller varför inte på ett annat språk. Men inte idag.
Tänk vad skönt att få ur sig allt dethär. "Neeej, det där med att fläka ut sig på internet sådär, det förstår jag mig inte alls på." Till alla de (medelålders) människor som fäller liknande kommentarer: Ni har inte provat. Vem vet, det kanske skulle göra er (tillknäppta och något nedlåtande personlighet) gott?
Så länge man kan stå för det man skriver, så länge det man skriver om någon är något man skulle kunna säga till personen rakt ut, så länge man känner att man vill dela med sig av något, så är det bra. Då ska man göra det.
Jag skulle tro att bloggande är bra för själen. Åtminstone för min. //Sofia
Pastavatten, tevatten, badvatten
//Sofia
Slut
Pang. Krasch. Bom. Vanlig skoldag.
Vardag, verklighet. Jag orkar inte. Jag orkar inte gå upp tidigt varje dag. Jag orkar inte vara glad och trevlig mot folk jag nästan känner. Jag orkar inte vara aktiv på lektionerna. Jag orkar inte göra meningslösa svenskauppsatser. Jag orkar inte tänka på och planera framtiden. Jag orkar inte leva upp till allas, särskilt mina egna, krav. Jag orkar inte.
Jag vill inte ha vardag och duggregn och missade bussar och sura lärare och skräniga högstadieelever. Jag vill vara uppe i en fjällstuga omgiven av metervis av snö och tända ljus och spela TP. Och jag vill ha skavsår och träningsvärk eftersom jag just besegrat alla svarta backar. Och jag vill spendera hela dager i soffan som är något för smal för att ligga två i, ihopträngd och lycklig, där bredvid den jag älskar.
Jag hatar att kraschlanda. Som när man drömt en härlig dröm om att vara framgångsrik författare eller att vara tillsammans med sitt span. Och så vaknar man mitt i kyssen och inser att man ligger ensam i sängen och har en dubbeltimme matte halv nio att se fram emot... Men hur tungt det än känns så släpar man sig ju alltid ur sängen. Och på väg till skolan börjar livet ändå kännas helt okej. "Kanske kan vi gå och fika på lunchen. Eller sätta oss på byggan? Det är rätt fint väder idag, trots allt..."
Så den kommer väl, antar jag, vardagslivslusten.
Men idag har den stuckit långt bort, och gömt sig väl.
Vi ses imorgon. Om jag inte bestämmer mig för att stanna i sängen... //Sofia
Kort rapport
14:e - Underbar födelsedag
15:e - Mysig kompismiddag
16:e - Slödag
Idag - Släktkalas (om tio min)
Sedan - Vecka i fjällen med Davids familj
"Du blir ju firad som värsta prinsessan, i dagarna tre."
Så sant! Ses om en vecka. Ha ett mysigt, latmaskigt och kul lov!
Puss! //Sofia
15:e - Mysig kompismiddag
16:e - Slödag
Idag - Släktkalas (om tio min)
Sedan - Vecka i fjällen med Davids familj
"Du blir ju firad som värsta prinsessan, i dagarna tre."
Så sant! Ses om en vecka. Ha ett mysigt, latmaskigt och kul lov!
Puss! //Sofia
Kärleksdag och... artonårsdag!
Jag känner mig lite förväntansfull.
Imorgon. Är det alla hjärtans dag. Men det är inte därför jag ser fram emot morgondagen. För imorgon händer något annat, något lite coolt.
Imorgon! Fyller jag 18!
Jag har ju redan gått igenom argumenten för varför artonårsdagen inte är särsklit speciell, men lite stort är det ändå... Plus att det är väldigt kul att fylla år - bli uppvaktad på morgonen, få paket, höra hur stor man blivit och få glada grattiskramar hela dagen. Dessutom har vi en temadag imorgon i skolan - kärleksdag - och det känns ju väldigt trevligt att slippa lektioner på sin födelsedag.
Jo, jag vet att alla andra i detta land hatar Alla hjärtans dag. "Kommersiellt, statusfixerat, stressigt, bara för förälskade par, deprimerande, överdrivet - och standardargumentet; Man kan väl fira kärleken alla dagar på året, behövs en särskild dag?"
Det första håller jag helt klart med om, det är kommersiellt. Men vem har sagt att man måste köpa Mirandanallar och sliskiga färdigtryckta kort med hjärtan på? Om man nu vill passa på att säga till någon hur mycket man tycker om den finns det en massa sätt att göra det på, typ tillverka ett eget kort.
Statusfixerat. I femman var Alla hjärtans dag en tävling om vem som fick flest kort, rosor och chokladaskar. Uhh, jag minns den tiden med skräck, även om jag tillhörde dem som fick flest kort. Men min ständigt ouppnåeliga bästis fick såklart allra flest - och dagen var ett misslyckande. Men tänk då om jag hade varit en av dem som inte fick en endaste liten kärlekshälsning, hur hemskt hade det inte varit då? Året efter förbjöds presenter på Alla hjärtans dag. Nej, firande i skolan kan jag hålla med om är överdrivet och bara leder till populäritetstävlingar.
Bara för förälskade par. Men herregud, det är ju som att säga att man bara får älska sin pojk- eller flickvän. Jag älskar många människor, varav de flesta är vänner och familjemedlemmar. Och det är dessa jag i huvudsak brukar uppmärksamma, och göra kort till, på Alla hjärtans dag. I år är första gången någonsin jag kommer att fira med en kille. Men visst, allt blir vad man gör det till. Väljer du att se det som att endast par får köpa blommor till varandra och laga fina middagar, så blir det ju så. Men jag skulle gärna köpa blommor till mamma och äta middag med mina vänner den fjortonde.
Och att man kan fira kärleken alla dagar på året, det är jag helt på det klara med. Självklart kan man - och ska man - göra det. Men lika självklart är det ju att kärleken ska få en egen dag. Det är ju som Fars dag, eller Internationella kvinnodagen - pappor och jämställdhet är alltid viktigt, men det bör ändå uppmärksammas lite extra då och då. Och så länge man gör det på sitt eget sätt tycker jag bara att det är bra. När har lite mera kärlek på jorden skadat någon?
Men å andra sidan är det kanske en annan sak för mig - jag får ju alltid flest paket. Och å tredje sidan kanske jag inte skulle försvara Alla hjärtans dag om det inte råkade vara så att jag var född på den dagen. Man måste ju tycka om sin födelsedag, liksom. Jag tycker det är en bra dag. Sådetså.
Kärlek är bra. Kärlek är fint. Fira det på ditt sätt, och vill du gå mot strömmen kan du ju göra det imorgon. (Alla hatar ju Alla hjärtans dag och tänker bojkotta den.) För mig är det egalt, men ärligt talat, hur ofta ger du dina vänner spontana kärleksförklarning? Hur ofta lagar du en fin middag till din älskling? Du kan ju alltid passa på imorgon.
(Fast jag skulle inte vilja vara i Eriks flickväns kläder imorgon: "Vad ska jag göra för middag? Mat är inte min grej. Jag funderar på att flambera något..." Hjälp.)
Nu ska jag bada, eller så fort David kommer. Miljövänligheten, you know.
Och titta, nu plingade David på, och mamma öppnade enligt instruktioner... Hm, mamma viskade just "Vad gullig du är"... Det bådar gott måste jag säga. Nu ser jag fram ännu mer mot morgondagen!
Ses imorgon, då jag kommer att vara lite mognare, lite större, lite erfarnare och lite vuxnare.
Snart! //Sofia
Imorgon. Är det alla hjärtans dag. Men det är inte därför jag ser fram emot morgondagen. För imorgon händer något annat, något lite coolt.
Imorgon! Fyller jag 18!
Jag har ju redan gått igenom argumenten för varför artonårsdagen inte är särsklit speciell, men lite stort är det ändå... Plus att det är väldigt kul att fylla år - bli uppvaktad på morgonen, få paket, höra hur stor man blivit och få glada grattiskramar hela dagen. Dessutom har vi en temadag imorgon i skolan - kärleksdag - och det känns ju väldigt trevligt att slippa lektioner på sin födelsedag.
Jo, jag vet att alla andra i detta land hatar Alla hjärtans dag. "Kommersiellt, statusfixerat, stressigt, bara för förälskade par, deprimerande, överdrivet - och standardargumentet; Man kan väl fira kärleken alla dagar på året, behövs en särskild dag?"
Det första håller jag helt klart med om, det är kommersiellt. Men vem har sagt att man måste köpa Mirandanallar och sliskiga färdigtryckta kort med hjärtan på? Om man nu vill passa på att säga till någon hur mycket man tycker om den finns det en massa sätt att göra det på, typ tillverka ett eget kort.
Statusfixerat. I femman var Alla hjärtans dag en tävling om vem som fick flest kort, rosor och chokladaskar. Uhh, jag minns den tiden med skräck, även om jag tillhörde dem som fick flest kort. Men min ständigt ouppnåeliga bästis fick såklart allra flest - och dagen var ett misslyckande. Men tänk då om jag hade varit en av dem som inte fick en endaste liten kärlekshälsning, hur hemskt hade det inte varit då? Året efter förbjöds presenter på Alla hjärtans dag. Nej, firande i skolan kan jag hålla med om är överdrivet och bara leder till populäritetstävlingar.
Bara för förälskade par. Men herregud, det är ju som att säga att man bara får älska sin pojk- eller flickvän. Jag älskar många människor, varav de flesta är vänner och familjemedlemmar. Och det är dessa jag i huvudsak brukar uppmärksamma, och göra kort till, på Alla hjärtans dag. I år är första gången någonsin jag kommer att fira med en kille. Men visst, allt blir vad man gör det till. Väljer du att se det som att endast par får köpa blommor till varandra och laga fina middagar, så blir det ju så. Men jag skulle gärna köpa blommor till mamma och äta middag med mina vänner den fjortonde.
Och att man kan fira kärleken alla dagar på året, det är jag helt på det klara med. Självklart kan man - och ska man - göra det. Men lika självklart är det ju att kärleken ska få en egen dag. Det är ju som Fars dag, eller Internationella kvinnodagen - pappor och jämställdhet är alltid viktigt, men det bör ändå uppmärksammas lite extra då och då. Och så länge man gör det på sitt eget sätt tycker jag bara att det är bra. När har lite mera kärlek på jorden skadat någon?
Men å andra sidan är det kanske en annan sak för mig - jag får ju alltid flest paket. Och å tredje sidan kanske jag inte skulle försvara Alla hjärtans dag om det inte råkade vara så att jag var född på den dagen. Man måste ju tycka om sin födelsedag, liksom. Jag tycker det är en bra dag. Sådetså.
Kärlek är bra. Kärlek är fint. Fira det på ditt sätt, och vill du gå mot strömmen kan du ju göra det imorgon. (Alla hatar ju Alla hjärtans dag och tänker bojkotta den.) För mig är det egalt, men ärligt talat, hur ofta ger du dina vänner spontana kärleksförklarning? Hur ofta lagar du en fin middag till din älskling? Du kan ju alltid passa på imorgon.
(Fast jag skulle inte vilja vara i Eriks flickväns kläder imorgon: "Vad ska jag göra för middag? Mat är inte min grej. Jag funderar på att flambera något..." Hjälp.)
Nu ska jag bada, eller så fort David kommer. Miljövänligheten, you know.
Och titta, nu plingade David på, och mamma öppnade enligt instruktioner... Hm, mamma viskade just "Vad gullig du är"... Det bådar gott måste jag säga. Nu ser jag fram ännu mer mot morgondagen!
Ses imorgon, då jag kommer att vara lite mognare, lite större, lite erfarnare och lite vuxnare.
Snart! //Sofia
Intresseklubben antecknar...
... alla USA:s hittillsvarande presidenter har varit blåögda
... endast 60% av dina tår har två stycken gångjärnsleder
...jag bloggade mycket bättre innan en viss, dum, pojke kom och stal all min tid
Jag sörjer min tid som varje-dags-bloggare, som hade ett nytt, bra uppslag varje dag. Men efter sportlovet får det vara slut på denna era av hafsigt två-gånger-i-veckan-bloggande. Inte för att jag kommer att uppnå min forna glans v.9, men jag har iallafall bestämt mig för att bli en hängiven varannan-dags-bloggare då.
Jag menar; hellre ett riktigt bra inlägg varannan dag, än ett halvtaskigt varje dag. (För att inte tala om den senaste tidens "ett halvtaskigt varannan dag". Hua.)
En framtid att se fram emot. Liksom sportlovet och den stundande artonårsdagen på torsdag!
Framåt för framtiden! //Sofia
... endast 60% av dina tår har två stycken gångjärnsleder
...jag bloggade mycket bättre innan en viss, dum, pojke kom och stal all min tid
Jag sörjer min tid som varje-dags-bloggare, som hade ett nytt, bra uppslag varje dag. Men efter sportlovet får det vara slut på denna era av hafsigt två-gånger-i-veckan-bloggande. Inte för att jag kommer att uppnå min forna glans v.9, men jag har iallafall bestämt mig för att bli en hängiven varannan-dags-bloggare då.
Jag menar; hellre ett riktigt bra inlägg varannan dag, än ett halvtaskigt varje dag. (För att inte tala om den senaste tidens "ett halvtaskigt varannan dag". Hua.)
En framtid att se fram emot. Liksom sportlovet och den stundande artonårsdagen på torsdag!
Framåt för framtiden! //Sofia
Röriga och viktiga val
Alltså detta med meritpoäng. Och taktiska studieval, kryphål, studentbetyg, samlat betyg, högskoleprovet, yrkesval, utlandsstidier, studielån och intagspoäng....
Det snurrar väldigt mycket i min hjärna just nu.
Idag var vi hos studierektorn och studievägledaren. Min årgång hamnar precis i skiftet mellan två betyssystem, och detta krånglar till saker rätt rejält. Om vi söker till högskolan direkt hösten det året vi tagit studenten gäller det gamla systemet, men väntar vi ett halvår eller mer, gäller det nya. I det nya systemet ingår meritpoäng, "extrapoäng" man får för vissa kurser, utöver den vanliga poängen man får för betyget i kursen. Stön.
Jag tror iallafall att jag har lite koll nu. Som det ser ut kommer jag tillochmed lyckas skrapa ihop maximala 2,5 meritpoäng till studenten. Yatta, jag kan ta ett sabbatsår!
Fast sedan har vi ju problemet med vad man ska bli...
Det har ju länge varit evolutionsbiologi som gällt för min del. Men jag vet inte. Läkare verkar ju rätt spännande det med. Och att skriva är också kul... Men journalist, ne. Skriva en krönika då och då i den lokala tidningen däremot, det vore kul.
Problemet med läkarutbildningen är dock att man måste ha 20,0 (eller 22,5) i snittbetyg, det vill säga MVG i alla ämnen. Men om jag börjar göra matteläxorna kanske jag faktiskt kan få högsta betyg i matte. Och då borde det lösa sig tycker jag. Detta är dock troligen bara är hybris, antagligen är jag totalt obegåvad på typ religion och så skiter sig allt iallafall.
Fast vill man verkligen något brukar man få det, på ett eller annat sätt. (OBS. Kan ej appliceras på obesvarad kärlek.)
Jaja, det löser sig en vacker dag. Just nu orkar jag inte tänka på något annat än att det faktiskt är...
Helg! //Sofia
PS. Hoppas ni ursäktar detta röriga inlägg och den dåliga språkvården. Låt oss säga att det är en rättvis spegling av undertecknades röriga skalle. DS.
Det snurrar väldigt mycket i min hjärna just nu.
Idag var vi hos studierektorn och studievägledaren. Min årgång hamnar precis i skiftet mellan två betyssystem, och detta krånglar till saker rätt rejält. Om vi söker till högskolan direkt hösten det året vi tagit studenten gäller det gamla systemet, men väntar vi ett halvår eller mer, gäller det nya. I det nya systemet ingår meritpoäng, "extrapoäng" man får för vissa kurser, utöver den vanliga poängen man får för betyget i kursen. Stön.
Jag tror iallafall att jag har lite koll nu. Som det ser ut kommer jag tillochmed lyckas skrapa ihop maximala 2,5 meritpoäng till studenten. Yatta, jag kan ta ett sabbatsår!
Fast sedan har vi ju problemet med vad man ska bli...
Det har ju länge varit evolutionsbiologi som gällt för min del. Men jag vet inte. Läkare verkar ju rätt spännande det med. Och att skriva är också kul... Men journalist, ne. Skriva en krönika då och då i den lokala tidningen däremot, det vore kul.
Problemet med läkarutbildningen är dock att man måste ha 20,0 (eller 22,5) i snittbetyg, det vill säga MVG i alla ämnen. Men om jag börjar göra matteläxorna kanske jag faktiskt kan få högsta betyg i matte. Och då borde det lösa sig tycker jag. Detta är dock troligen bara är hybris, antagligen är jag totalt obegåvad på typ religion och så skiter sig allt iallafall.
Fast vill man verkligen något brukar man få det, på ett eller annat sätt. (OBS. Kan ej appliceras på obesvarad kärlek.)
Jaja, det löser sig en vacker dag. Just nu orkar jag inte tänka på något annat än att det faktiskt är...
Helg! //Sofia
PS. Hoppas ni ursäktar detta röriga inlägg och den dåliga språkvården. Låt oss säga att det är en rättvis spegling av undertecknades röriga skalle. DS.
Tja, alla kan ju inte vara intelligenta eller verbala...
"Med ett bra järnrör kan man slå världen med häpnad."
- Socker-Konny (Tydligen en seriefigur från åttiotalet, enligt vår fysiklärare.)
Jag gillar brutaliteten i det hela. Även om man kan undra hur det går ihop med skolans policy att prata om sådant på lektionstid... //Sofia
- Socker-Konny (Tydligen en seriefigur från åttiotalet, enligt vår fysiklärare.)
Jag gillar brutaliteten i det hela. Även om man kan undra hur det går ihop med skolans policy att prata om sådant på lektionstid... //Sofia
Den siste scouten
Den siste scouten
Am. action
TV6 22.00
Är det bara jag som får väldigt roliga bilder i huvudet av den filmtiteln..?
År 2036: Världen är cynisk och sköts av robotar. I en öde förort håller den siste scouten till. Ensam men stark i sin blå skjorta och gulblå halsduk, knytandes bortglömda knopar och täljandes på korvpinnar. Så dyker en yngling som hamnat på fel sida om lagen upp, på den siste scoutens bakgård...
Haha. Men det är såklart en klumpig direktöversättning. Titeln syftar på en talangscout. Fråga mig dock inte varför han är den siste talangscouten. Filmen kan dock vara sevärd. Bruce Willis innehar huvudrollen. (Nej han är inte världens bästa skådis, men han är väldigt het...)
Annars kan man alltid titta på Nip/Tuck ikväll på tvåan, som handlar om två rätt sköna, väldigt sexfixerade och lagom korrumperade plastikkirurger.
God kväll! //Sofia
Am. action
TV6 22.00
Är det bara jag som får väldigt roliga bilder i huvudet av den filmtiteln..?
År 2036: Världen är cynisk och sköts av robotar. I en öde förort håller den siste scouten till. Ensam men stark i sin blå skjorta och gulblå halsduk, knytandes bortglömda knopar och täljandes på korvpinnar. Så dyker en yngling som hamnat på fel sida om lagen upp, på den siste scoutens bakgård...
Haha. Men det är såklart en klumpig direktöversättning. Titeln syftar på en talangscout. Fråga mig dock inte varför han är den siste talangscouten. Filmen kan dock vara sevärd. Bruce Willis innehar huvudrollen. (Nej han är inte världens bästa skådis, men han är väldigt het...)
Annars kan man alltid titta på Nip/Tuck ikväll på tvåan, som handlar om två rätt sköna, väldigt sexfixerade och lagom korrumperade plastikkirurger.
God kväll! //Sofia
Det miljövänliga i att bada två
För det första använder man bara ett badkar, vilket leder till en vattenbesparing på 50%, jämfört med om man hade tappat upp vatten i två badkar.
För det andra, så fyller man det enda badkar man använder med mindre vatten jämfört med om man badat själv, till följd av Arkimedes princip. "En i en vätska nedsänkt kropp påverkas av en lyftkraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskemängden." Då två mänskliga kroppar har en större tyngd än endast en, behövs mindre vatten.
Sedan är det ju rätt mysigt också.
//Sofia
För det andra, så fyller man det enda badkar man använder med mindre vatten jämfört med om man badat själv, till följd av Arkimedes princip. "En i en vätska nedsänkt kropp påverkas av en lyftkraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskemängden." Då två mänskliga kroppar har en större tyngd än endast en, behövs mindre vatten.
Sedan är det ju rätt mysigt också.
//Sofia
Jag måste lära mig att låsa toadörren
Jag måste lära mig att låsa toadörren här hemma.
Och att sluta gå runt i BH och trosor på kvällarna. Och att låta bli att ta på mig handduk eller kläder då jag kommer upp nyduschad från källaren.
Vi har en inneboende nu. En artonårig kille.
Det kan bli pinsamt.
//Sofia
Hemska drömmar och värkande öron
Det här har varit en jäkla skitdag.
Som började med en jäkla skitnatt. Jag hade världens hemskaste mardröm. Den var så verklig. Eller inte det som hände förstås, men miljön och framförallt känslan i drömmen. Det slog mig aldrig in att jag drömde. Jag trodde på fullt allvar att detta var vad som skedde:
Vi satt och pratade i mitt vardagsrum, jag och David. Han satt på soffbordet och jag i soffan. Det var ett par nätter efter nyår och folk i området smällde av bortglömda raketer då och då. En smällde utanför på gatan och det virvlade in dam i hallen från smällen. Efter det sjuts en raket upp precis ovanför oss, en stor och hög som upplöses i ett vitt glitterregn. David berättar att snart kommer vi höra hur detta magiska regn faller ned på taket. Mycket riktigt hörs snart ett fint smattrande ovanför oss.
Men så växer smattrandet, och blir till ett buller, som växer till ett dån. Hela huset skakar och plötsligt börjar taket ovanför oss att rasa in. Stora sjok och fotbollsstora stenar faller ned, och träffar David överallt, på benen och kroppen och i huvudet. Han är alldeles blodig. Jag blir stel av skräck, men tänker chockat; "Snart träffas jag också av en sten, så då spelar det ingen roll längre." Men det gör jag inte. Det är bara David som träffas. Stenraset slutar och mullrandet upphör. David ligger alldeles orörlig, svårt skadad med inte död än, och jag vill, försöker nå fram till honom. Men jag är alldeles paralyserad av chock och kan inte röra mig. Paniken stegras. Jag ser mamma stå stum och orörlig i hallen och försöker ropa på henne, men inget ljud undslipper mig. Jag är fullkomligt panikslagen. Utom mig av sorg och chock och försöker jag ännu en gång att ropa på mamma.
Jag vaknar med ett ryck av mitt eget skrik. Och bredvid mig sätter sig en yrvaken David upp och frågar vad som händer.
Jag sjunker storgråtande ihop mot hans bröst och håller honom hårt, hårt.
Det tar upp emot en timme innan jag lugnat ned mig så pass mycket att jag kan somna om. Något jag klarar bara för att han ligger där bredvid mig och andas, uppenbart mycket varm och levande. Självklart förstår jag att fyrverkerier inte kan framkalla lokala jordbävningar, men i drömmen och de panikfyllda minutrarna efteråt tedde det sig helt normalt. Inom denna timme har jag dessutom hunnit prata med mamma, som vakande av min gråt, och som trevande tolkar min dröm. Det är tydligen positivt att drömma att någon dör. "Sedan är det nog så att du tycker väldigt mycket om honom. Så mycket att det skrämmer dig."
Jomendetgörjudet.
För att i korthet beskriva skitdagen kan jag säga att jag släpade mig ur sängen, råförkyld och med öronvärk för att gå på morgonens superviktiga kemilab. Som var inställd. Senare fick jag en ny, allvarligare släng av hörselgångsinflammation bekräftad och behandlad på Ackis.
Fy fan i helvetes jäkla skit vad ont det gör när folk gräver i ens inflammerade öron. Så ont att det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna, även om man försöker behärska sig. Dessutom stod, förutom doktorn, två läkarstudenter och två sköterskor och studerade en, medan man för allt i världen försökte ligga still då läkaren stoppade in det ena stålröret efter det andra i ens hörselgång och tårarna rann ned för kinderna. Då känner man sig som en värdig människa.
Jag fick starkaste penicclinet och örondroppar med sprit i(?). Eftersom jag dessutom har feber och en bultande huvudvärk dröjer det nog ett tag innan jag kommer till skolan. Så jag missar det viktiga miljörollspelet och, och, och allt känns bara... s k i t !
Nej, nu ska jag sova.
Och David, jag tycker inte bara väldigt mycket om dig. Som du vet.
Jag älskar dig. Oerhört väldigt jobbigt mycket. //Sofia
Som började med en jäkla skitnatt. Jag hade världens hemskaste mardröm. Den var så verklig. Eller inte det som hände förstås, men miljön och framförallt känslan i drömmen. Det slog mig aldrig in att jag drömde. Jag trodde på fullt allvar att detta var vad som skedde:
Vi satt och pratade i mitt vardagsrum, jag och David. Han satt på soffbordet och jag i soffan. Det var ett par nätter efter nyår och folk i området smällde av bortglömda raketer då och då. En smällde utanför på gatan och det virvlade in dam i hallen från smällen. Efter det sjuts en raket upp precis ovanför oss, en stor och hög som upplöses i ett vitt glitterregn. David berättar att snart kommer vi höra hur detta magiska regn faller ned på taket. Mycket riktigt hörs snart ett fint smattrande ovanför oss.
Men så växer smattrandet, och blir till ett buller, som växer till ett dån. Hela huset skakar och plötsligt börjar taket ovanför oss att rasa in. Stora sjok och fotbollsstora stenar faller ned, och träffar David överallt, på benen och kroppen och i huvudet. Han är alldeles blodig. Jag blir stel av skräck, men tänker chockat; "Snart träffas jag också av en sten, så då spelar det ingen roll längre." Men det gör jag inte. Det är bara David som träffas. Stenraset slutar och mullrandet upphör. David ligger alldeles orörlig, svårt skadad med inte död än, och jag vill, försöker nå fram till honom. Men jag är alldeles paralyserad av chock och kan inte röra mig. Paniken stegras. Jag ser mamma stå stum och orörlig i hallen och försöker ropa på henne, men inget ljud undslipper mig. Jag är fullkomligt panikslagen. Utom mig av sorg och chock och försöker jag ännu en gång att ropa på mamma.
Jag vaknar med ett ryck av mitt eget skrik. Och bredvid mig sätter sig en yrvaken David upp och frågar vad som händer.
Jag sjunker storgråtande ihop mot hans bröst och håller honom hårt, hårt.
Det tar upp emot en timme innan jag lugnat ned mig så pass mycket att jag kan somna om. Något jag klarar bara för att han ligger där bredvid mig och andas, uppenbart mycket varm och levande. Självklart förstår jag att fyrverkerier inte kan framkalla lokala jordbävningar, men i drömmen och de panikfyllda minutrarna efteråt tedde det sig helt normalt. Inom denna timme har jag dessutom hunnit prata med mamma, som vakande av min gråt, och som trevande tolkar min dröm. Det är tydligen positivt att drömma att någon dör. "Sedan är det nog så att du tycker väldigt mycket om honom. Så mycket att det skrämmer dig."
Jomendetgörjudet.
För att i korthet beskriva skitdagen kan jag säga att jag släpade mig ur sängen, råförkyld och med öronvärk för att gå på morgonens superviktiga kemilab. Som var inställd. Senare fick jag en ny, allvarligare släng av hörselgångsinflammation bekräftad och behandlad på Ackis.
Fy fan i helvetes jäkla skit vad ont det gör när folk gräver i ens inflammerade öron. Så ont att det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna, även om man försöker behärska sig. Dessutom stod, förutom doktorn, två läkarstudenter och två sköterskor och studerade en, medan man för allt i världen försökte ligga still då läkaren stoppade in det ena stålröret efter det andra i ens hörselgång och tårarna rann ned för kinderna. Då känner man sig som en värdig människa.
Jag fick starkaste penicclinet och örondroppar med sprit i(?). Eftersom jag dessutom har feber och en bultande huvudvärk dröjer det nog ett tag innan jag kommer till skolan. Så jag missar det viktiga miljörollspelet och, och, och allt känns bara... s k i t !
Nej, nu ska jag sova.
Och David, jag tycker inte bara väldigt mycket om dig. Som du vet.
Jag älskar dig. Oerhört väldigt jobbigt mycket. //Sofia
Önskelista
Jag fyller ju 18 snart. Om typ två veckor, tillochmed. Och familjen börjar fråga om önskningar inför den stora dagen.
Först och främst vill jag bara ha saker som jag verkligen kommer att använda. Det vill säga inga ljuslyktor från Indiska, billiga badkulor med jordgubbsdoft eller kokböcker med snabba recept - och framförallt - inga smycken! Jag använder inte smycken. Örhängen kan jag inte ens ha. Så har man som ovetande släkting tänkt köpa ett till en nybliven artonåring passande silverhalsband - lägg pengarna på något annat!
Nein danke!
Som en insamling till en laptop, tillexempel. Jag har bestämt mig för att det är den enda stora grejen jag ska önska mig. Så det är egentligen min önskelista: Bärbar dator. Punkt.
Även om skärmen på min digitalkamera har lagt av, Ipoden rymmer en fjärdedel av Itunesbiblioteket och mobilen lämnar mycket övrigt att önska. (Även om den nu har skärpt till sig och slutat att byta ringsignal varje gång det ringer, så man aldrig förstår att det är ens egen mobil.)
Och när det kommer till modell och typ kan jag villigt erkänna att teknik inte är min starka sida och att jag således vore chanslös mot alla processorer, RAM-minnen och grafikkort. Men jag begär inte MacBook eller datorn som klarar de fetaste spelen (det enda dataspel jag någonsin ägt är Kid Pix). Den ska bara ha internetuppkoppling och vara relativt snabb. Och lite snygg, kanske.
Nu över till min kvinnliga sida. För även om jag inte gillar smycken och helst vill ha teknikprylar i födelsedagspresent, bor en liten prinsessa inom mig också.
Jag har nämligen en passion för fina krämer och fina underkläder. Och helst dyra, åtminstone de förstnämda. Då dessa båda saker inte är särskilt lätt att köpa till någon annan, om man inte råkar vara en bästis eller pojkvän, så kan jag rekomendera presentkort för de grattis-sägare som vill gynna min fåfänga. Presentkort är även bra på det sättet att de fungerar även om du lämnade fantasin hemma dagen då du skulle köpa presenter.
Goda affärer: Åhléns (Kicks har liknande utbud, men inte lika många roliga specialerbjudanden), the Body Shop och H&M.
(Ja jag gillar Clinique.)
Om du däremot sprudlar av fantasi och present-letar-energi kan jag rekomendara att faktiskt köpa något från dessa butiker. Alltså inte en nattkräm från Helena Rubenstein, utan något mera moderat som en showergel från Body shop med mangodoft eller ett par fina trosor från H&M...
Sedan är det såhär: Jag älskar musik. Och jag blir alltid glad för nya skivor. Det är dessutom rätt lätt att hitta musik till mig - även om jag sjunger mycket och lyssnar mycket på musik, så laddar jag inte ned och har absolut ingen koll att tala om på ny musik. Så mig är det lätt att överraska. Helst vill jag väl att du ska ha någon slags aning om vad jag gillar, men annars är det ganska lätt att hitta rätt där med. Lite pop, lite rock, lite soul. Och mycket män med gitarrer.
Så bränn eller köp en skiva - och gör min dag. Jag förväntar mig redan musik av två av mina vänner... jag vet att ni vet vad jag gillar, och har koll.
Något annat som är kul är förstås att göra saker tillsammans. Så ett "Ska du och jag..?"-presentkort på SF bio är alltid välkommet. Och självklart - hittar du något som bara är såååå Sofia, köp!
Tillsist - jag gillar att läsa. Men önskar man sig böcker av släktingar får man antingen bara "Stallkompisar" som man inte ens hade tyckt varit kul när man var tolv, eller tegelstenar med valda berättelser från Nazi-tyskland. Himla muntert. Även här föredrar jag alltså att välja själv. Om du inte råkar vara en litterärt intresserad tonåring - då litar jag på ditt omdöme.
En sammanfattning för förvirrade, eller bara lata, hjärnor:
1. En laptop
2. Presentkort på Åhléns, the Body Shop eller H&M
3. Fina saker från ovan nämnda butiker, eller från din egen privata idévärld
4. Saker att göra ihop
5. Presentkort på LundeQ eller motsvarande
(6. Ny mobil, Ipod och digitalkamera...)
Godnatt och sånt! //Sofia
Först och främst vill jag bara ha saker som jag verkligen kommer att använda. Det vill säga inga ljuslyktor från Indiska, billiga badkulor med jordgubbsdoft eller kokböcker med snabba recept - och framförallt - inga smycken! Jag använder inte smycken. Örhängen kan jag inte ens ha. Så har man som ovetande släkting tänkt köpa ett till en nybliven artonåring passande silverhalsband - lägg pengarna på något annat!
Nein danke!Som en insamling till en laptop, tillexempel. Jag har bestämt mig för att det är den enda stora grejen jag ska önska mig. Så det är egentligen min önskelista: Bärbar dator. Punkt.
Även om skärmen på min digitalkamera har lagt av, Ipoden rymmer en fjärdedel av Itunesbiblioteket och mobilen lämnar mycket övrigt att önska. (Även om den nu har skärpt till sig och slutat att byta ringsignal varje gång det ringer, så man aldrig förstår att det är ens egen mobil.)
Och när det kommer till modell och typ kan jag villigt erkänna att teknik inte är min starka sida och att jag således vore chanslös mot alla processorer, RAM-minnen och grafikkort. Men jag begär inte MacBook eller datorn som klarar de fetaste spelen (det enda dataspel jag någonsin ägt är Kid Pix). Den ska bara ha internetuppkoppling och vara relativt snabb. Och lite snygg, kanske.
Nu över till min kvinnliga sida. För även om jag inte gillar smycken och helst vill ha teknikprylar i födelsedagspresent, bor en liten prinsessa inom mig också.
Jag har nämligen en passion för fina krämer och fina underkläder. Och helst dyra, åtminstone de förstnämda. Då dessa båda saker inte är särskilt lätt att köpa till någon annan, om man inte råkar vara en bästis eller pojkvän, så kan jag rekomendera presentkort för de grattis-sägare som vill gynna min fåfänga. Presentkort är även bra på det sättet att de fungerar även om du lämnade fantasin hemma dagen då du skulle köpa presenter.
Goda affärer: Åhléns (Kicks har liknande utbud, men inte lika många roliga specialerbjudanden), the Body Shop och H&M.
(Ja jag gillar Clinique.)Om du däremot sprudlar av fantasi och present-letar-energi kan jag rekomendara att faktiskt köpa något från dessa butiker. Alltså inte en nattkräm från Helena Rubenstein, utan något mera moderat som en showergel från Body shop med mangodoft eller ett par fina trosor från H&M...
Sedan är det såhär: Jag älskar musik. Och jag blir alltid glad för nya skivor. Det är dessutom rätt lätt att hitta musik till mig - även om jag sjunger mycket och lyssnar mycket på musik, så laddar jag inte ned och har absolut ingen koll att tala om på ny musik. Så mig är det lätt att överraska. Helst vill jag väl att du ska ha någon slags aning om vad jag gillar, men annars är det ganska lätt att hitta rätt där med. Lite pop, lite rock, lite soul. Och mycket män med gitarrer.
Så bränn eller köp en skiva - och gör min dag. Jag förväntar mig redan musik av två av mina vänner... jag vet att ni vet vad jag gillar, och har koll.
Något annat som är kul är förstås att göra saker tillsammans. Så ett "Ska du och jag..?"-presentkort på SF bio är alltid välkommet. Och självklart - hittar du något som bara är såååå Sofia, köp!
Tillsist - jag gillar att läsa. Men önskar man sig böcker av släktingar får man antingen bara "Stallkompisar" som man inte ens hade tyckt varit kul när man var tolv, eller tegelstenar med valda berättelser från Nazi-tyskland. Himla muntert. Även här föredrar jag alltså att välja själv. Om du inte råkar vara en litterärt intresserad tonåring - då litar jag på ditt omdöme.
En sammanfattning för förvirrade, eller bara lata, hjärnor:
1. En laptop
2. Presentkort på Åhléns, the Body Shop eller H&M
3. Fina saker från ovan nämnda butiker, eller från din egen privata idévärld
4. Saker att göra ihop
5. Presentkort på LundeQ eller motsvarande
(6. Ny mobil, Ipod och digitalkamera...)
Godnatt och sånt! //Sofia
Vill ni veta varför det är så otroligt synd om mig?
1. Jag kan inte komma på något bättre att blogga om än detta
2. Jag är halvt döv
Nej jag är inte döv, men den jäkla hörselgångsinflamationen och dess medicin gör att jag hör skitdåligt på höger öra och således är helt borta.
3. Jag har ont i huvudet
4. Jag är svensk
Detta är problem då det per definition är hemskt att vara i Sverige under vintermånaderna, och särskilt januari, eftersom det är outhärdligt mörkt och regningt.
5. Det är januari
Ni vet väl att självmord är som allra vanligast i januari?
6. Jag har en massa saker jag borde göra, och jag har inte lust att göra någon av dem
7. Jag är trött
"Men det är man väl alltid?" som Martin sa.
8. Mamma tjatar.
Men det gör hon väl alltid.
9. Folk som jag blir ledsen av att se när de är ledsna är ledsna
Alltså blir jag ledsen.
10. Jag är orolig för... prekära situationer
11. Min bästa vän är på andra sidan jorden.
Jag vill ha henne här. Jag vill att hon ska sönderanalyserna mina I-landsproblem. Jag vill att hon ska babbla på om sitt senaste span. Jag vill att hon ska pilla i mitt hår.
Jag vet att det egentligen inte är ett dugg synd om mig. Jag vet det. Och jag vet att många skulle bli överlyckliga över att få ha huvudvärk och januaridepp som sina största problem.
Så imorgon ska jag bli glad och nöjd och trevlig och börja uppskatta mitt liv, som ju egentligen är väldigt otroligt bra, igen.
Men idag ska jag citera Anna och skriva hennes ständiga motto under högstadietiden;
"Allt suger."
//Sofia
PS. 12. Jag fryser DS.
2. Jag är halvt döv
Nej jag är inte döv, men den jäkla hörselgångsinflamationen och dess medicin gör att jag hör skitdåligt på höger öra och således är helt borta.
3. Jag har ont i huvudet
4. Jag är svensk
Detta är problem då det per definition är hemskt att vara i Sverige under vintermånaderna, och särskilt januari, eftersom det är outhärdligt mörkt och regningt.
5. Det är januari
Ni vet väl att självmord är som allra vanligast i januari?
6. Jag har en massa saker jag borde göra, och jag har inte lust att göra någon av dem
7. Jag är trött
"Men det är man väl alltid?" som Martin sa.
8. Mamma tjatar.
Men det gör hon väl alltid.
9. Folk som jag blir ledsen av att se när de är ledsna är ledsna
Alltså blir jag ledsen.
10. Jag är orolig för... prekära situationer
11. Min bästa vän är på andra sidan jorden.
Jag vill ha henne här. Jag vill att hon ska sönderanalyserna mina I-landsproblem. Jag vill att hon ska babbla på om sitt senaste span. Jag vill att hon ska pilla i mitt hår.
Jag vet att det egentligen inte är ett dugg synd om mig. Jag vet det. Och jag vet att många skulle bli överlyckliga över att få ha huvudvärk och januaridepp som sina största problem.
Så imorgon ska jag bli glad och nöjd och trevlig och börja uppskatta mitt liv, som ju egentligen är väldigt otroligt bra, igen.
Men idag ska jag citera Anna och skriva hennes ständiga motto under högstadietiden;
"Allt suger."
//Sofia
PS. 12. Jag fryser DS.
Sjukt
Va?!
Heath Ledger död?
Nä.
Sjukt. En av mina favoritskådisar, typ 30 år, far till en liten dotter och rätt skötsam - varför ska han gå och dö? Självklart är det värst för hans familj. Men sorgligt även ur min synvinkel. Jag har typ sätt alla hans filmer och tycker verkligen om honom som skådespelare. Han är ju tillochmed med på Gunnels och min "otippade sexigheter-lista".
Uhh... vilken chock. Och vilken tragedi.
En av mina all-time favoriter.
Sjukt. //Sofia
Heath Ledger död?
Nä.
Sjukt. En av mina favoritskådisar, typ 30 år, far till en liten dotter och rätt skötsam - varför ska han gå och dö? Självklart är det värst för hans familj. Men sorgligt även ur min synvinkel. Jag har typ sätt alla hans filmer och tycker verkligen om honom som skådespelare. Han är ju tillochmed med på Gunnels och min "otippade sexigheter-lista".
Uhh... vilken chock. Och vilken tragedi.
En av mina all-time favoriter.
Sjukt. //Sofia
Livets små missöden
Och så kallade I-landsproblem.
I ett par dagar har man sett fram emot att en ny säsong ens favoritserie ska börja sändas. Äntligen kan man se fram emot tisdagskvällarna igen. Få följa med i intrigerna och förvecklingarna på sjukhuset. Se världens coolaste och mest irriterande doktor bota långsökta sjukdomar på än mer långsökta sätt. Och höra honom raljera över allt och inget på det mest politiskt inkorrekta sätt.
Så slår man upp TV-tidningen.
Och där, klockan nio på fyran, står det inte alls House - seriestart utan Handbollskväll i 4:an - handbolls EM. Fy tusan vad deprimerande.
Snyft.
Förövrigt har jag i dag varit på studiebesök på Uppsalas fjärrvärmekraftverk (eller vad det nu hette) med klassen, där all värme som Uppsala använder framställs, främst av sopor och torv. Eftersom jag redan är halvt döv (hörselgångsinflamation - aj) och det lät rätt högt där inne, hängde jag inte direkt med på vad som sades på rundvandringen.
Sedan besökte vi Uppsalas vattenreningsverk. Där luktade det bajs.
//Sofia
I ett par dagar har man sett fram emot att en ny säsong ens favoritserie ska börja sändas. Äntligen kan man se fram emot tisdagskvällarna igen. Få följa med i intrigerna och förvecklingarna på sjukhuset. Se världens coolaste och mest irriterande doktor bota långsökta sjukdomar på än mer långsökta sätt. Och höra honom raljera över allt och inget på det mest politiskt inkorrekta sätt.
Så slår man upp TV-tidningen.
Och där, klockan nio på fyran, står det inte alls House - seriestart utan Handbollskväll i 4:an - handbolls EM. Fy tusan vad deprimerande.
Snyft.Förövrigt har jag i dag varit på studiebesök på Uppsalas fjärrvärmekraftverk (eller vad det nu hette) med klassen, där all värme som Uppsala använder framställs, främst av sopor och torv. Eftersom jag redan är halvt döv (hörselgångsinflamation - aj) och det lät rätt högt där inne, hängde jag inte direkt med på vad som sades på rundvandringen.
Sedan besökte vi Uppsalas vattenreningsverk. Där luktade det bajs.
//Sofia
Kanske dags att sluta med clowner som barnunderhållning?
"Enligt en brittisk stidie utförd på 250 barn i åldrarna 8-16 år tycker barn inte om clowner. Alla barn i studien, alltså samtliga, fann clowner skrämmande. Även de äldre barnen tyckte att clowner var obehagliga."
(Och jag förstår dem...)
Haha, alla barn! Inga motstridiga forskningsresultat här inte. Det är nog hög tid att byta ut den stående pausunderhållningen på cirkus...
Smile! //Sofia
(Och jag förstår dem...)Haha, alla barn! Inga motstridiga forskningsresultat här inte. Det är nog hög tid att byta ut den stående pausunderhållningen på cirkus...
Smile! //Sofia
Dåliga dagar
Har ni tänkt på att man blir väldigt överkänslig när man har dåliga dagar och veckor? Jag blir iallafall det. Samma sitution som jag en normal dag inte ens skulle reflektera över, eller tillochmed uppskatta, blir skitjobbig.
Att stå i ösregn och vänta på en försenad buss blir plötsligt en pers och om kompisarna missar att vänta på en då man ska till matan känner man sig nästan gråtfärdig. Medan jag en vanlig regning dag i väntan på bussen skulle sätta på någon fin musik i Ipoden och förundras över hur mysigt det är med regn, gör en dålig dag att jag känner det som om Gud och hans polare vill trycka ned mig ännu lite till genom att hälla vatten över mig. Och då jag en vanlig dag glatt skulle springa ifatt mina glömska kompisar som gick till matan utan mig, och passa på att kittla den närmsta när jag kom bakifrån, så suckar jag sorgset en ledsen dag och börjar en långsam och ensam vandring mot matsalen.
Jag vet att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska ta hänsyn till, eller ens upptäcka, när man känner sig lite nere. Men det är så jävla jobbigt att bli utsatt för vissa saker dessa dagar. Skämt man i vanliga fall hade varit med på, diskussioner man hade funnit intressanta och sådant. Men ibland orkar man bara inte. Och det är ju lite svårt att säga till någon som är van vid att man tycker sådana saker är kul, för det gör man ju igentligen; Hörru, jag är inte riktigt upplagd för det där idag - kan jag inte få en kram istället?
Som tur är finns det människor som märker. Och bryr sig. Som jag kan vara med även om jag inte är mitt mest charmanta jag. De allra närmsta vännerna och min pojkvän. Jag är oerhört tacksam för att jag har er. Tack för att ni klarar av mig - och faktiskt älskar mig, fast jag kan vara jobbig som få.
Det räcker ju.
//Sofia
Att stå i ösregn och vänta på en försenad buss blir plötsligt en pers och om kompisarna missar att vänta på en då man ska till matan känner man sig nästan gråtfärdig. Medan jag en vanlig regning dag i väntan på bussen skulle sätta på någon fin musik i Ipoden och förundras över hur mysigt det är med regn, gör en dålig dag att jag känner det som om Gud och hans polare vill trycka ned mig ännu lite till genom att hälla vatten över mig. Och då jag en vanlig dag glatt skulle springa ifatt mina glömska kompisar som gick till matan utan mig, och passa på att kittla den närmsta när jag kom bakifrån, så suckar jag sorgset en ledsen dag och börjar en långsam och ensam vandring mot matsalen.
Jag vet att man inte kan förvänta sig att folk i ens närhet ska ta hänsyn till, eller ens upptäcka, när man känner sig lite nere. Men det är så jävla jobbigt att bli utsatt för vissa saker dessa dagar. Skämt man i vanliga fall hade varit med på, diskussioner man hade funnit intressanta och sådant. Men ibland orkar man bara inte. Och det är ju lite svårt att säga till någon som är van vid att man tycker sådana saker är kul, för det gör man ju igentligen; Hörru, jag är inte riktigt upplagd för det där idag - kan jag inte få en kram istället?
Som tur är finns det människor som märker. Och bryr sig. Som jag kan vara med även om jag inte är mitt mest charmanta jag. De allra närmsta vännerna och min pojkvän. Jag är oerhört tacksam för att jag har er. Tack för att ni klarar av mig - och faktiskt älskar mig, fast jag kan vara jobbig som få.
Det räcker ju.
//Sofia